30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Mojutten: Tack! Ja, det är svårt att veta hur man ska göra, men nu har vi bestämt oss för att ge biovägen en stund till för att, särskilt min man, inte var redo att lämna det helt. Vi har dock satt en deadine för det och det tycker jag känns jätteskönt! Nu hoppas jag bara att jag ska kunna göra nya försök utan att fastna helt i det, för jag mådde verkligen inte bra av det sista året. Det som känns mest skönt med det här att vi ju nu vet att vi kommer att bli föräldrar på det ena eller andra sättet och det är en oerhört stor lättnad!
Hur går det för er?

Snigelkatt: självklart kan du hänga här! Verkligen jättetråkigt att ni har drabbats av ett 6:e mf. Kan inte ens föreställa mig hur det känns.... och att sen dessutom bara få ett konstaterande att alllt är bra och det bara är en slump, måste ju kännas fruktansvärt! ...och att sen kommentera din vikt i det läget är ju bara hjärtlöst. *kram* .
Jag tror, som du skriver, att utomkveds gör ont, men jag har inte drabbats av det så jag kan egentligen inte svara på det. Frågade ni läkaren om det?
Jag hoppas att du och din man kan ta hand om varandra nu mitt i sorgen. Stor kram!

Snigelkatt: hur mår du? Kram

Mojutten: fy vad tråkigt att mensen kom och att du mår sämre! Hur är det nu? Jag ska också snart få mens och har, min vana trogen, börjat leta tecken på att jag är gravid trots att verkligen ingenting tyder på att jag är det. Man är allt bra galen Kram

Snigelkatt: men det låter ju som att ni har en bra plan! Så skönt att ni redan nu kan se annat som ni kan se fram emot, jag vet att det kan vara svårt... Låter som en jättebra idé att ta en paus ett tag, det gjorde vi också efter sista ma och det var nog det bästa vi gjort! Vi har egentligen inte satt igång nu heller, så jag vet inte när jag hade äl eller när jag ska få mens. Men eftersom jag är rätt så regelbunden, så borde mensen komma i dagarna.
Bra att ni inte har släppt adoptionstankarna!  Jag är inte så insatt i varje lands krav, men i Sverige så brukar de inte utreda par som fyllt 43, så det är ju en viktig gräns att känna till. Ta hand om er! Kram

Cali: åhhh vad glad jag blev av att se dig här!!!!! Välkommen tillbaka!!! Hur är det med dig? Ja, det känns jättepositivt med adoption! Vi gör några försök på biovägen nu, särskilt för att mannen inte är redo att sluta ännu, men vi ska börja föräldrautbildning snart och har satt en deadline för när vi ska inleda utredning för adoption. Det känns så bra! Ta hand om dig! Kram

Mojutten: man måste få unna sig att deppa lite ibland, men det låter som en bra plan för att komma upp igen! Hoppas det funkade och att det känns lite bättre i dag! Kram

Mojutten: vad skönt att du mår bättre. Tur att du har en så fin man! Kram

Ego: efter en natt med hjärtklappning och oro, så testade jag i morse trots allt och plussade. Jag fattar ingenting, har typ inte mer symptom än en vanlig mens och mår knappt ens illa. Inte alls som det varit de andra gångerna. Är i v 5 nu (4+1), så det skulle ju vara helt i sin ordning om mensen kommer i morgon och det här var ett "falskt" pluss (det har hänt förrut), så det är bara och vänta och se. Nu är bara problemet att jag verkligen har levt som vanligt den här måndaden och druckit vin både den här och förra lördagen, ätit sushi, fått massage och druckit rätt mycket kaffe. Försöker inte ha dåligt samvete, men det är svårt.... Vad tror ni?
Sen så undrar jag vad som händer nu...? Min läkare vill inte skriva ut några mediciner eftersom allt såg bra ut och hon tror inte på progesteron. Vad skulle ni ha gjort? Känns lite läskigt att vara gravid fö 4:e gången och inte göra något för att öka oddsen...?
Sen så skulle jag ha fått en undersökning av livmodern den här månaden och det går ju inte nu. Varken min läkare eller jag tror att det är något fel på livmodern, de borde väl ha sett om det var något fel på livmoderns form någon gång av alla gånger som man har blivit undersökt vid det här laget?

Förlåt för att jag bara babblar. Jag vet att det här inte är en gravidtråd och jag ska absolut inte stanna här och prata graviditet om det håller i sig. Det här är bara ren och skär oro och frågor om råd hos de klokaste tjejer jag känner! Kram

Tack alla! Ja, det är roligt, men jag har så ruskigt lite symptom att jag får vänta ett tag till och testa igen om en vecka eller så om mensen inte kommit ännu. Det var ett starkt pluss, men jag är lite fundersam helt enkelt.... Men strunt i det, kul är det i alla fall

Fialisa: Tack för tipset. Ja, jag började med barnalbyl i dag.

Bettan: tack för erbjudandet .. men samtidigt som jag vill ha all hjälp jag kan få, så vågar jag inte ta något som inte är utskrivet av läkare till mig. Funderar på att ta kontakt med din gamla läkare (eller du kanske går hos honom fortfarande ?) och se om han kan hjälpa till på något sätt.

Mojutten:  tack! Jag ska verkligen försöka släppa det, för jag vet ju att det inte ska spela någon roll.... Nej, jag bestämmer mig för att släppa det!

Snigelkatt: Tack! Jag tror verkligen inte jag kan tjata mig till det hos min läkare, hon har låtit väldigt säker på sin sak...

Nog pratat om mig Hur mår ni andra? 

Icka: tack! Det kan behövas.... har knappt några symtom, men ska försöka att inte oroa mig utan vänta till helgen och testa igen då.

Jemema: tack! Är du redan i v 17?!?!?! Grattis!!!! Ja, det är precis som du säger, de allra flesta dricker ju när de är gravida eftersom de inte vet om att de är gravida och det går ju bra. Dessutom så är det ju det alla läkare har sagt; "lev som vanligt" och nu har jag äntligen gjort det

Hej, hur är det med alla?

Mojutten: hur mår du nu? Hoppas det känns fortsatt bättre!

Snigelkatt: hur mår du? Har ni lyckats fokusera lite på annat? Ser att ni planerar en resa och det tror jag är jättebra. Det gjorde vi också efter sista ma.

Jemema: tack för tipset! Nej, nej, i mtt fall måste jag ju ha blivit gravid för att vi pratar om adoption Då blir ju ALLA gravida direkt!

Cali: stort grattis!!! Vilka glada nyheter! ...och vad bra att ni har fått så bra hjälp! Det är verkligen märkligt att det skiljer så mycket på behandlingen som man får, inte bara för att du bor i USA utan de här skillnaderna hittar man ju bland läkare i Sverige också. Min läkare tror verklgen inte på progesteron. Hon anser att det inte finns några bevisade fördelar med behandlingen, utan att man i princip ger den till patienter för att lugna ner dem. Samtidigt så ser jag ju exempel på exempel här på FL av kvinnor i min situation som får medicinen. Jag förstår ingenting! Nåväl, det går iaf inte att resonera med min läkare om detta utan alternativet skulle vara att byta läkare och det har jag iaf inte gjort ännu.
Av någon helt outgrundlig anledning så är jag inte så orolig den här gången. På nåt sätt så finner jag lugn i att jag tror mig klara av ett till ma (om det sker på ungefär samma sätt) + att jag verkligen ser adoption som ett bra alternativ, så vi kommer ju att bli föräldrar till slut hur den här graviditeten än blir. Det är så skönt att få tänka så! Jag har knappt några symptom, så det är stor risk att det här inte gå vägen, men än så länge så klarar jag det. Var mycket mer orolig under 3:e graviditeten konstigt nog.
Undrar som Jemema; vad är hypospadia? Jag har för mig att jag har läst i någon tråd om en pojke som fick problem med könsorganen pga av progesteron, är det det du menar? Råder dig verklgen att prata med din läkare om du är orolig, det är ju svårt att få riktig info kring biverkningar osv. här på FL. Lycka till! Kram

Snigelkatt: vad bra att du orkar se fram emot och planera in roliga saker! Jag vet att det inte är lätt, men är glad att ni lyckas.
Jag håller helt med Bettan om psykolog! Jag har en psykologkontakt sedan sista ma och det har hjälpt mig enormt. I början funkade kuratorn på KK bra, men efter sista (och tredje) ma så kändes det som att jag behövde något mer och hon är helt rätt för mig. Var inte rädd för att testa dig fram, alla funkar inte för alla. Lycka till!

Mojutten: vad trist att ni fått byta från en läkare som ni tyckte om. Jag hoppas verkligen att den nya läkaren också är bra! Låter som en bra uppdelning mellan er. Hos oss har det helt klart blivit jag som tagit de allra flesta kontakterna, men jag inser att vi borde ändra på det. Vilken klok man du har! Kram

Cali: nej, jag vet, det ena utelsuter inte det andra Här hemma går diskussionerna heta om vi skulle kunna tänka oss att adoptera ett syskon om vi någon gång skulle få barn på biovägen. För mig personligen, så skulle jag gärna vilja adoptera hur det än går, men då vill jag vara helt säker på att jag "räcker till" för båda. Jag vet att kärleken skulle vara densamma, men har erfarenheter i omgivningen som har visat på att det ändå kan finnas en känsla hos den som är adopterad att inte vara lika önskad osv. Jag vill liksom vara säker på att jag kan kompensera för det. Men som sagt, jag är säker på att kärleken är likadan och att jag skulle vilja få familj på det sättet. Det är så konstigt det där med att ha börjat tänka på adoption, nästan lite som att vara nyförälskad Har nästan lite svårt att inte börja prata om det på jobbet och andra olämpliga ställen Kram

Icka: vi måste ha skrivit samtidigt Allt är bra här (har babblat på en massa redan),  hur är det med dig?

Håller med, TT; vi saknar dig!