Love is everything skrev 2010-12-29 16:44:31 följande:
Hej hej!
Annelie heter jag och är mitt i en utomkveds-fas....
Tar allt från början, så slipper det bli otydligheter.... Hoppas ni orkar läsa, det är lååååångt!! Började försöka bli gravid för 3 år sen, fick reda på att jag hade PCO, har inga egna ÄL/mens, hormonrubbningar. Fick börja med Pergotime, dubbeldos var det enda som gav mig ÄL. 9 kurer (8 dubbla), men inget plus. Gjorde även en kontrastspolning därikring. Fick börja med lågdosstimulering istället (8 gånger), fick jättebra ägg, men fick inget plus. Gjorde en skrapning. Testade insemination de tre sista gångerna. Skulle betala privat IVF i januari, men blev gravid på sista omgången hormonsprutor nu i december! BIM var 9:e december, 8:e testade jag + på stickan! Hade även tagit en ÄL-spruta och den ger falskt positivt test, UPP till 10 dagar fick vi fram efter mycket om och men. Jag var alltså på dag 14 efter ÄL, så nu tändes hoppet rejält!! Testade ungefär 2 gånger om dan med alla möjliga tester och alla visade starka fina + eller gravid 1-2 veckor! Den 14:e dec fick jag bruna flytningar och trodde allt hade gått åt skogen. Ringde/kollade runt och fick fram att det är jäääääääättevanligt så tidigt i graviditeten. Ok, tänkte vi, skit samma nu njuter vi av detta ist! Den 16:e dec, alltså v.5+0 började jag blöda, fick panik och bröt ihop, åkte in till akuten och blev undersökt. VUL visade en slemhinna på "endast" 13 mm och inget foster eller hinnsäck. Hade även blod i buken. hCG-värdet var 182, fick åka hem och räkna med det värsta. Blödde hela tiden,som mens ungefär, hade jätteont i magen. Återbesök den 22:a dec, hCG-värdet hade gått ner till 103 av sig självt, fick fruktansvärt ont i magen, VUL visade en slemhinna på ca. 15 mm, inget foster eller hinnsäck och fortsatt blod i buken. Blev inlagd och fick Ketogan för mina smärtor. Fick dropp och mer smärtstillande, fick även första Metotrexat-dosen. Åkte hem den 23:e och blev sjukskriven... Nytt hCG i måndags (27:e dec) var på 76, ska ta nästa på måndag (3:e jan).
Lite frågor på detta givetvis:
*Nån annan som haft så låga hCG-värden i ungefär samma vecka? Hur har det gått för er? Fler cellgifter, OP?
*Hur snabbt kan man räkna med att värdet ska vara nere på 0? Vad är bra/mindre bra?
*När kan man börja försöka igen? Räcker det med en mens, som mina läkare anser?
*Känns som om mitt X har varit "litet" i jämförelse med andras. Hur resonerar ni??
Kommer säkert på en massa mer framåt...
Hej så länge!
/Annelie
Välkommen hit, om än under dina tråkiga omständigheter, detta är inget man önskar någon! Jag hade också runt 150 i hcg första gången jag var inne, åkte då in pga blödningar. Då såg de ingen "graviditet" i livmodern och eftersom detta var i v 6 så trodde de då att det var ett pågående missfall.
Jag åkte hem men hade fortsatta problem med blödningar, och eftersom hcg:t stadigt ökade så förstod de ju till sist att det var nåt fuffens på gång. Jag fick till slut opereras i v 9, med titthålsoperation.
Det låter som någon tidigare skrivit som om din kropp håller på att ta reda på detta själv, låter också konstigt att du får cellgifter om det har gått ner så pass mycket ändå. Det kan ta ett par veckor att vara nere på noll, det vet säkert andra bättre än jag här, för min del tog det typ 3 veckor efter op att bli helt "ren".
Jag tror att du kan lita på din läkare, kanske har du fått medicin i mindre dos för att det verkar som om kroppen håller på att ta reda på detta själv, och då räcker det säkert med en månad emellan. Grejen är dock att det ibland kan vara svårt att veta vad som är "mens" och efterblödningar om man är för snabb, tror att det är därför de rekommenderar att man låter kroppen få tillbaka en hyffsad "rytm" innan man börjar försöka igen. (men det är ju inget man vill, man vill ju inget hellre än att börja försöka på nytt, direkt!!!?) :)
Jag håller med föregående skrivare, ett X är alltid ett X och här har vi alla olika erfarenheter. Vissa har opererats, vissa har äggledare kvar, vissa har bara en kvar, vissa har genomgått fler X på raken, och det som är helt klart är att det ena överbrygger inte det andra, det blir en lika stor sorg över förlorad graviditet/bebis ändå, oavsett!!!

Hur som helst är det ett livsfarligt tillstånd och man ska vara glad över att man fått hjälp och tagit sig igenom det! :)