Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Lappgeten:

Jag tycker nis ka söka. Det är ju sjukhuset som tar beslutet, ingen kommer straffa er om ni sökt "för tidigt". Jag har ganska luddig uppfattning om när vi började försöka. Först slarvade vi unde rlång tid, typ "blir det så blir det" vi har väll egentligen inte börjat verkligen räkna dagar förrän i år! Men vi "godkändes" och nu är vi på tur att sätta igång IVF!

Frikadellen: så bra att ni får sätta igång med ivf redan i höst. 

Lappgeten: jag tycker också ni ska söka hjälp. Vi hade försökt 8 månader innan jag fick utomkveds och sedan 8 månader till efteråt innan vi sökte hjälp och det var inte alls något tal från kliniken om att vi sökte för tidigt. Har man haft utomkveds så har man risk för nedsatt fertilitet efteråt så det är inte alls konstigt att söka för att göra en utredning innan ett år gått efteråt om man dessutom inte blev gravid jättesnabbt den gången man fick utomkveds. 

Ja det blir nog att söka hjälp till hösten om inget hänt tills dess. Innan dess känns inte som någon idé eftersom allting stänger under sommaren och det egentligen inte är någon panik. Sen jobbar jag väldigt hårt fysikt under sommaren med skörden och då känns det dumt att dra igång något.

Usch vad jobbigt allting har blivit. Är det någon som varit med om att kroppen blivit deprimerad efter utomkvedet? Jag är helt matt och vill inte göra någonting. Annars är jag pigg och glad med massor av driv. Jag har lagt ner en massa krav och gör mest bara sånt jag absolut måste och saker jag mår bra av och tycker om.

Jag plussade efter en förtidig mens. Så det kändes jätteskumt redan från början. Jag menar inte ska man plussa starkt dagen efter avklarad mens! Med mf i bagaget så testar jag var tredje dag för att se att det går åt rätt håll, men denna gång så blev testen förvisso starka men ganska jämnstarka. Så jag förstod att någon inte stod rätt till.

Iom att jag plussade efter mensen så ville min bm att jag skulle komma in för ett vul och kolla hur långt gången jag var. De har ingen läkare på mottagningen utan det kommer en inhyrd 1gg/vecka. En utländsk läkare som knappt behärskade svenska, vet inte hur många gånger jag fick säga "ursäkta, vad sa du?". Inte läge för att ställa massa frågor direkt. Han var enbart intresserad av sin pappersnurra och enligt den skulle jag vara i v 12 eller 2. Ingen hänsyn alls till när jag faktiskt hade äl eller senaste sex. Han kunde inte se något och jag fick göra urinprov som visade positivt. Hans slutsats blev att det var för tidigt. Yeah right, jag var i v 7 (senaste äl och sex). Han tog inget blodprov för att kolla hcg utan gav mig bara en ny tid för vul....en månad senare.

Dagen efter ringde jag till sjukhuset, men de ville först inte ge mig en tid. Sa att de inte kunde ge en tid till alla som ringer och är oroliga. Men efter att jag sagt att jag var orolig för att kollapsa här hemma ensam med sonen på 6 månader och utan bil 1,5 mil från stan så fick jag en tid en vecka senare. Den läkare jag fick träffa då hittade x efter en noggrann sökning. Blodprov togs och svaret fick jag redan 1 timme senare och fick då beskedet att det blir operation samma dag. Tydligen hade han även sett vätska i buken på vul'et men inte sagt något om detta till mig, men det står i journalen. Sen gick allt väldigt snabbt och sambon hann precis komma till sjukhuset för att ta hand om sonen innan jag låg på operationsbordet. Mycket riktigt så hade det spruckit och jag hade blod i buken.

Jag hade heller inte ont, vilket gör mig väldigt mörkrädd för vad som kunde ha hänt om jag inte legat på för att få en tid för att kolla upp det. Känns som att det är den svenska sjukvården i ett nötskal...

Jag har inte kunnat sörja detta barn alls. Är helt avtrubbad från känslor. Jag älskar min son och känner glädje över det, men när det gäller allt annat än honom så har jag inga känslor längre. Ganska skönt, men jag inser att det inte är hälsosamt i längden. Nästa gång vi ska till bvc ska jag be om numret till en psykolog/kurator.

Nu har jag också varit på utredning! Det känns skönt att ha gjort ngt. Min sambo hade många spermier men inte så jättemånga som simmade bra. Det behövde dock inte betyda så mkt då det kan skilja mkt mellan olika gånger. Men det kan vara en orsak till att det tar tid...

Mina prover såg också bra ut. Jag har varit orolig att det är pga att jag har haft klamydia för 10 år sedan som ställt till det för mig. Så jag bokade en tid för att spola min äggledare så jag fick veta ifall jag hade passage o det har jag! Känns himla skönt.

Men, nu har jag blivit lite orolig igen. Gynekologen såg nämligen att det var ägglossning på gång. Jag gjorde VUL 2 gånger med 3 dagar mellanrum o hon trodde att jag skulle ha ägglossning igår el idag. Men jag har inte fått ngt plus på mitt ägglossningstest. Är det ngn som vet ifall man kan ha ägglossning ändå utan att plussa på testet? El är det så att det är ngt fel med min ägglossning o det är därför som jag inte fåt ngt plus.

Efter op har min cykel varit lite konstig men jag brukar alltid plussa på ÄL-test ganska sent. Och jag borde inte ha ÄL på ca 5 dagar men kan gynekologen ha sett så fel? Hon såg att ägget hade växt o att det kom från rätt sida o allt. Hon om ngn borde ju veta när ägget släpper.

Jag är lite nervös att det är ngt fel på min ägglossning :(

Hej!

För cirka 4 veckor sedan visade det sig att jag hade ett utomkvedshavandeskap. Läkarna tror dock inte att det har fastnat i äggledarna utan att det helt enkelt vandrat åt fel håll och att kroppen jobbar med att bryta ner det.
Det har blivit många blodprov senaste veckorna för att få veta om hcg halten sjunker eller inte. Idag ligger den på 275.

Jag hoppas så klart, mitt i allt elände, att jag slipper operation och cellgifter. Min fundering är dock om man kan ha ägglossning trots att man har så pass hög halt av hcg i blodet? Eller är ägglossning möjlig endast om hch-halten är nere på mindre än 1?

I och för sig så har min ägglossning inte fungerat något vidare så jag har ätit Pergotime, men jag är ändå väldigt nyfiken på hur det hänger ihop.

Vet ni?
Tack för att ni delar med er av era historier. Även fast man inte önskar någon att gå igenom samma sak är det ganska skönt att känna att man i alla fall inte är ensam.