caroline 32 skrev 2010-06-24 20:32:13 följande:
Soffansofar: jag födde en flicka i november-09 i v 15. Jag har upplevt det som jättetufft ända fram till BF som var 17 maj. Man var "inne" i graviditeten och hade kommit så långt tanken. Jag blev sjukskriven i 2 veckor och gick och jobbade sen. Men jag kan säga att utan mina mina goa arbetskamrater som pratade, pratade och pratade med mej som tog emot mina tårar hade det inte gått.
Jag är fortfarande mycket ledsen och sörjer jättemycket men visst går det lättare. Men det är oerhört svårt .
Jag har gått hos en kurator och gör så fortfarande. Ibland pratar vi inget om det som hände och ibland bara vaknar jag den dagen jag ska träffa henne och är bara så ledsen. Det är skönt att få prata och gråta.
Vi har haft så olika känslor jag och min man också och då har kuratorn varit ett enormt stöd.
Sök stöd och fortsätt vara sjukskriven så länge du kan och får. Alla regerar vi olika.
Jag beklagar verkligen er svåra sorg och förlust ! Kram Caroline
Hej och tack för ditt svar! Just nu känns det som jag inte får lov att vara ledsen eller sörja. Som om att nu har det gått en tid och jag förväntas vara som vanligt, Min man sörjer inte riktigt som jag även om han också tycker att vi har fött 2 barn. Vill så klart orka med vår dotter men jag vill helst bara lägga mig ner och sova slippa tänka. När hon inte får sin vilja och skriker får jag ångest och känne rmig som en dålig mamma. Mitt jobb var en ny arbetsplats och tillfällig så det var tufft och jag ville inte berätta det på en gång. Ska nog gå och prata med någon som du gör. HUr tänker du/ni om syskon? Förstår inte varför jag inte tillåter mig att sörja, är det en flykt? Kram och tack igen för att du svarade