Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

jag har själv haft dubbelslag o hög puls i två dar nu, får alltid magproblem paralellt..
min mamma tycker jag ska börja med nån stresshantering, typ yoga eller liknande. nåt nån av er provat? o har det hjälp nåt isf?

jag har så rätt ofta, ibland kortvarigt o ibland i längre. brukar komma om jag gör nåt statiskt som sitter vid dator, läser ( har en oförmåga att spänna mig i nacken typ ..jämt) 
för mig finns det två varianter, den som känn som speedade myror som springer omkring o gör att det är obehagligt att ligga still, fast samtidigt är de ostyriga och trötta/domnade. eller den där det blir kallt stelt o pirrigt, som iskristaller innanför huden.. ( den varianten blir lite bättre av o duscha varmt)

har du i båda armarna samtidigt oftast?

är du högerhänt? för samma för mig, värst i höger. 
jag tror det är så för mig, o kan ju säkert va samma för dig. jag har haft extremt mycket spänningar i nacken ( så fort ja upplevt eller känt nåt obehag/panik osv så spänner jag mig o så blir allt ännu värre yrsel domningar osv, fr blodet kan inte flöda)
och om det rycker när du sover tycker jag spänningar låter sannolikt. förstår dig, så lätt att oroa sig när man känner massa konstigheter ;(

va bra :) kanske testa massage, naprapat eller så o se om det blir bättre? 
nej eller hur, jag kan bli så paralyserat rädd för olika åkommor ibland ;( o läser man e risken stor man mår ännu sämre, iaf jag.

ni här som mår dåligt, har ni jobbiga/stressande situationer omkring er? som gör det svårt att komma ur detta?
jag har insett att jag levt med olika typer av inre stress och dödsångest sen lågstadiet, en väldigt specifik lektion där som förändrade mig över en natt typ.. ;(
och har fortfarande vissa saker kring mig som är tidvisa källor till oro stress osv.
måste man bryta med allt sånt för att på riktigt kunna komma på fötter?

det är jag oxå tror jag, rent personlighets mässigt. men det har eskalerat under så många år av reell inre stress mm så vet knappt hur jag var innan. för mina binjurar tog helt slut och då tålde jag INGENTING av nånting. 
så det är ju så mycket bättre, fast fortfarande inte bra 3 år efter. har fortfarande dagar där kroppen går på högvarv så minsta önskan från nån annan eller tidspress så blir jag extremt känslosam, gråter "hårt" och lätt personlighetsförändrad för en stund. känner själv att responsen är ologisk gentemot situationen.
hur lyckades du bryta tankemönstren? själv eller med hjälp?

ja men så länge man hittar några "russin i kakan" som kan hjälpa så är det ju jätte bra :)
jag lever nu efter det värsta ett oerhört mer lugnt och harmoniskt liv rent praktiskt, men saker som påverkar mig känslomässigt finns fortfarande kvar.. 
jag vet att jag för nåt år sen läste om detta, och det är väldigt mkt som stämmer in på mig oxå. men hela min familj är såna, med lite olika variationer så.. är verkligen på både gott och ont.

precis hårdare hur fast sig själv, eller med teflon som pappa brukar säga.
men det är attans inte lätt, och jag kan märka en stor skillnad på mig före och efter utmattningen i form av att innan så kände och upplevde jag säkert minst lika mkt som idag, men eftersom jag inte förstod mig på allt och min respons så hade jag lite lättare att göra saker endå. nu är jag extremt medveten på gott och ont, mest ont just nu känns det som.
medveten om vad som jag bör undvika osv, det är ju till en viss gräns bra. men jag undviker även saker där risken för nåt dåligt finnt.. o då blir ju världen rätt liten o onödigt hotfull.
mitt tålamod tryter ibland..ill lixom må bra nu. tycker jag förtjänar att må bra snart.
hur länge sen är det du  mådde som sämst?

man blir otålig. så fort jag kände mig lite bättre emellan de värsta svackorna tänkte ja, NU e det över.. men tog väl ett år av detta innan jag blev mer "till lags" med verkligheten och försökte ta ett steg i taget. känns ju lite tragiskt o erkänna att det fortfarande inte är helt bra/lätt i vardagen efter så lång tid..men vägen till att jag däckade var ju jätte lång så klart det inte går lika fort som man önskar att bygga upp sig igen.
när jag var som värst kunde jag knappt ta mig upp ur sängen eller ja sittandes i sängen levde ja för va så yr och alla nackproblem. en allt för lång tid var det svårt att ta sig till toan typ 10 meter bort. så ser jag tillbaka på det sättet är ju livet en dans på rosor idag, i jämförelse. men det där smidiga i att bara existera, folk , röra, intryck, rädsla för yrseln osv..inte helt bra där än. men jag försöker oxå pusha mig så mkt som jag förmår. och det går ju framåt, om än långsamt :)
tycker d svåraste är att pusha sig trots att det inte känns som man gör framsteg, då sjunker ja "gärna" tillbaka till min lilla trygghet hemma..

har gått i terapi o fått mycket hjälp, men i grund o botten är det endå mycket upp till en själv.
dock har jag flyttat sen dess och ska träffa en ny terapeut i februari :) ser faktiskt fram emot det.

på vilket sätt känner du inte igen dig?
jag har haft långa perioder där jag känt mig helt lost, som utslängd i rymden. inte känt eller tänkt som mig själv, o alla minnen från innan jag däckade var som bortblåsta. minnen från min barndom uppväxt o tonår har faktiskt först senaste månaden börjat komma tillbaka! skönt faktiskt, för har känts som mitt liv varit till ingen nytta typ och att jag inte gjort nåt alls. 
tror att en viss grad av acceptans är bra/nödvändig för att komma vidare. lite gilla läget, men samtidigt inte ge upp utan lita på att man kommer ur det. ( sjukt mkt lättare sagt än gjort) vet inte om jag klarat det utan folk runt mig som har trott på mig och att jag kan komma på fötter. för är man mitt i stormen ser man ju inte helheten eller saker med "vettiga" ögon. sen kommer du kanske inte bli som innan på alla sätt, man blir ju förändrad.
och trots att jag inte är ur mitt så är jag "glad" jag gått igenm det för tycker väldigt mycket mer om mig själv o det person jag är idag än innan. 
där sätter du huvudet på spiken, jag har ingen aning faktiskt men grubblar över samma sak. för absolut, det var stor bidragande faktor även för mig.
vissa dagar kan jag känna innan/hemma att om jag pushar mig idag är risken 99 % att det går dåligt o jag kmr må sämre. o då har jag svårt att se att det är värt att pusha mig..
gjorde det en gång och då däckade jag hemma hos killen och mådde katastrof i yrsel o trodde jag skulle dö på hans köksgolv. den gången var första gången det  började ute i bilen, tog mig med nöd o näppe in hos honom o sen va det "kört". har blivit skrämd av den gången. för blir jag sådär så kan jag inte flytta mig ur fläcken, o händer det ute i ingenstans ..pallar knappt tänka tanken.
samtidigt finns det dagar när jag pushar mig och det går bra. men är så svårt att veta när det är till fördel resp nackdel. 

okej då förstår jag, precis lika dan jag oxå ;( 
gjorde samma med uppsater, åkte fort, gick timtals långa promenader med musik bara för det var underbart. älskade att va hjälpsam, fixa, skjutsa/hämta, styra ha många bollar i luften. det va det jag älskade o trivdes med..tills det slog över o nu funkar inte detta. o DET saknar jag. så är det tyvärr. mest känslano friheten av att kunna gå till andra sidan jorden o inget hemskt kan hända.. nu e jag så raka motsatsen att jag aldrig trodde det var möjligt. jag blir yr och arg o magproblem o hjärtrusningar av minsta press/stress eller nåt tidsbestämt. o som sagt hjälper inte att det är nåt roligt för mig heller.
förr i tiden älskade jag att "gå" ( läs springa typ) på stan, trivdes som bäst i röra, bland okända människor. vill bli så igen, för det va en sorts frihet jag saknar massor. kan inte förstå vad som va "fel" på mig eftersom jag blev lugn av röra..är väldigt ologiskt egentligen..
det var ett bra uttryck! :) för det stämmer verkligen.

jo garanterat. jag har reflekterat mycket på sistone, och ser jag tillbaka så har jag mått dåligt på olika sätt sen lågstadiet.
och lite som för dig  har det nog även varit för mig.
jag vet att ca ett år innan jag gick in i "väggen" så började jag känna saker jag inte kunde sätta ord på och började få div svaga symptom. då i början flydde jag de genom att stressa mer, och det "fungerade" ju ett tag. vet oxå att jag var extremt rädd för att min pojkvän skulle dö eller skada sig. så till den milda grad att jag körde slut på mig både mentalt o fysiskt ( han jobbade på annan ord och skift) så jag åkte dit med mat o tog ansvar för bonusdottern. inte för att jag ville lr hann ( pluggade o jobbade) utan av typ "tvång" för allt va bättre än min extrema oro.  sen blev det värre med rädsla för mörker o annat.  hände en sak där min pappa var nära att dö ( medan jag såg på) o det vet jag kickade igång allting ännu värre. sen dog min mormor. sen kom väggen. känslorna gick inte att fly ifrån.
det jag menar är att även jag har tagit hand om andra o fixat för de, hellre än mig själv. 
det är sannerligen komplext o va människa.. 

tack detsamma! :) gulligt va dig.

har varit på stan och julrushen idag, i hela två timmar! visserligen tillsammans med mamma, men har inte varit varken i så rörig, ljusstark eller stressig miljö, o framförallt inte så länge ( för mig) på super länge. :)
det gick över förväntan, trots svaga symptom så gick det tack o lov aldrig över styr. 
känns skönt att ha tagit ett kliv.

ja lätt hänt tyvärr, framförallt när det pågått länge. men idag är jag glad jag pushade mig :)

jag har de senaste dagarna fått pass av väldig matthet, ofta i samband med en tillfällig men intensiv "känsla/tyngd" i magen. som att den bara snörper ihop sig o "klistrar sig" mot ryggraden. ibland tjuter/susar det i huvudet o känner mig tunnhuvad fast inte direkt yrsel ( som jag haft såå mkt)
är detta en lättare variant av nåt annat symptom, ett nytt, är jag på bättringsvägen..jag fattar inte ;/
jag kan sova gott en hel natt o endå va såhär. äter och dricker som vanligt oxå..

Min faster såg en period ut precis sådär! har aldrig sett det varken förr eller senare, och de försvann av sig själv. hon fick dessa under sin senaste depression..
ingen visste vad det var men var inget farligt iaf. för de försvann som sagt av sig självt och hon mår utmärkt idag.

jag blev i början av min ( in i väggen period) rödflammig på hals och bröstet när jag hade mina extram panikattacker. har för mig jag även lixom rev/drog där med händerna ..fast minns inte. så orsaken kan va både och.

dock levde ( fortfarande lite) jag under enorm inre stress och press.. så mina binjurar gick fullständig i botten. och har fått div obalanser kemisk bland hormonerna efter det. sköldkörteln hoppar från högt till lågt, osv. känner mig som ett ständigt pms monster o klimakterie till o från. föru kunde det växla flera gånger per dag, nu e det äntligen liite bättre. efter fyra år!

när du får sådär, finns det nåt som hjälper? för jag får oxå väldigt snarlika "attacker" som e det symton som hindrar mig nu för tiden.. kommer det när ja e ute o går eller e nånstans..då vill ja bara avlida typ. blir som helt stationär då..o ända stället jag kan i hyfsad lugn form ta dessa stunder..e i min säng där ja känner mig trygg.
du skriver att hjärtat darrar..får du hög puls oxå? för mitt hjärta går upp till ca 130-150 i puls från normalt under dessa attacker. o de kan verkliegen komma från ingenstans..det e ju typ det värsta. kan aldrig känna mig lugn/säker

nån annan som får såhär och lyckatsbli av med de/har tips?