Barn som dött tillföljd av sjukdom

Emmsan: nu är det så att jag inte förlorade ett barn som fick leva utanför min mage, men jag har förlorat ett barn, en liten flicka som fick heta Safa som fick stanna i min mage i ca 22 veckor, Vi beslutade att avbryta p.g.a att hon hade en allvarligt njursjukdom (historia finns på min profil) som var oförenig med liv, det var det värsta jag har gjort.

Vi fick reda efter en tid att vi har upp till 50 % risk att vi får ett barn med samma sjukdom, så de skickade blodvävnad för att leta efter genen. Och även om de hittar genen så skulle det inte hjälpa oss så mycket. Eftersom vi har 50 % risk innebär det att det är en dominant gen som bara en bär på, Min man bär på genen men han är ju frisk, det innebär att man kan bära på den sjuka genen utan att vara sjuk, men man kan insjukna i sjukdomen om genen bestämmer sig att uttryckas. Safas sjukdom är inte livsfarligt vid vuxen stadie, men vid fosterstadie är den dödligt, så ifall de hittar de sjuka genen, och det visar att man kan ta prover i tidigt stadie av graviditeten och upptäcka att fostret bär på genen, så finns det en chans att fostret är frisk, så vi är ändå tvungna att vänta lite längre in på graviditeten och se om babyn blir sjuk, och detta kan man se från vecka 18 om man har "tur".

Nu har Safas fått en lillabror, Jones, han är frisk och mår bra.

Det jag vill säga att hade jag inte vågat ta risken, hade jag aldrig fått Jones.
Trotts att graviditeten har varit en jobbigt process, så var det det bästa jag har gjort att ta risken.
För mig så var det längtan mycket större en rädslan.

Jag vet att jag aldrig kommer uppleva en "normal" graviditet, att jag alltid kommer ha dessa 50% risken att tänka på. Men jag kommer ta den risken igen, för att min längtan att få ett friskt barn är större än rädslan. 

Jag vet hur det känns att förlora ett barn, men jag vet inte hur det känns att förlora ett barn som man har fått ha en tid hos sig, Jag beklagar så att ni fina mammor har fått en sådan hemsk öde.

Kram