uppdatering 6/7-09: Jones kom till världen den 4/7-09... helt frisk och underbar och fem veckor för tidigt. Safas lillabror är här och vi kan inte vara lyckligare
------------------------------------------------------
uppdatering:ul vecka 19 den 4 mars: nu kan jag slappna av lite, babin verkar må bra och ha fungerande njurar. lagom med fostervatten.underbart.
----------------------------------------
uppdatering: ul i vecka 15 den 4 feb... allt ser bra ut hittills. ul igen vecka 18 den 4 mars
---------------------------------------------------------
den 26/11-08 plussade jag igen, lyckan är stor men även rädslan.
---------------------------------------------------------
Mitt namn är Noura och jag bor i Uppsala.
Är gift med världens underbaraste man och planerar barn med honom. Fick en plus den 27 mars 08 och var överlyckliga. Hade jätte svår graviditet och mådde illa dygnet runt. Har varit inlagt 5 gånger på grund av illamåendet och fick leva på dropp i flera veckor, Sist jag var inlagd var jag inlagt i 3 veckor i sträck. Trots det jobbiga med illamåendet var vi överlyckliga över att få barn fram till den 30 juni 08. Ska kopiera min historia från en tråd jag har skrivit i för jag orkar verkligen inte skriva om det.
Här kommer den:
Den 30 juni var jag gravid i vecka 19. Jag och min man var jätte glada denna dag eftersom vi hade tid på akademiska sjukhuset för ultraljud. Jag hade jätte svår graviditet med illamående så jag har varit inlagd på akis i flera veckor med dropp. och vi har tittat på ultraljud innan och varje gång vi frågar om det var fel på babyn sa de att h'n mår jätte bra. sist vi kollade innan den vanliga ultraljudet var det den 27/5 och läkaren sa att h'n mår jätte bra.och att allt såg normalt ut.
Den 30 juni var vi extra glada för att vi ville veta könet på vår lilla babis. när jag kom in till undersökningsrummet sa jag till barnmorskan att jag känner att jag har för liten mage. hon sa att jag inte behövde oroa mig. Alla magar ser olika ut på olika kvinnor. Sen sa vi att vi vill gärna veta könet på babis. Men efter en stund under undersökningen sa barnmorskan att mitt barn var svår undersökt, det ända fråga som kom upp var, AR BABYN FRISK.
Hon svarade att babin hade för liten huvud och att det kan bero på att den är klämd för att det fanns för lite fostervatten. Jag skulle träffa en läkare nu på engång.
Jag tror att mitt hjärta stannade till i detta sekund. Jag viste inte hur jag ska reagera.
När jag träffade läkaren sa han inte mycket mer än att det är för lite fostervatten och det hotade min lilla babis liv.
Jag grät, och grät och grät. men vad hjälpte det att gråta. Sen bestämde jag mig att göra mitt bästa för att inte gråta, för min babis skull. Jag ville inte att h'n ska känna att jag mår dålig.
Dagen efter skickades jag till MR undersökning. Sedan 2 dagar efter, asså den 3 juli, hade jag tid med läkaren igen. vi gjorde ultraljud igen. och då sa han att min fostervatten hade ökat, jag var överlycklig, men det fanns en men i grejen. han kunde se cystor i den ena njuren. typ av cystor som han viste att det kommer drabba båda njurarna under graviditeten. och om så var fallet så är det oförenig med liv.
Jag fick panik, men försökte lungna ner mig för min babis skull.
Fick tid igen ons, veckan efter. Jag tror att det var min längsta vecka.
På onsdagen kom jag dit full med positiv energi, Jag var alldeles säker på att den här gången skulle läkaren be om ursäkt. han hade sett fel.
För det var så min man reagerade. Han trodde inte alls på läkaren. och han var så säker att läkaren ljög. så säker att jag till slut trodde på min man.
men nej. på onsdagen såg läkaren att babyn hade mycket lite fostervatten. Jag kunde se det också. stackars lilla ängel. h'n var säkert inklämd.
Fick gå hem med diagnosen polycystisk njursjukdom. Jag visste vad det innebörde. Jag studerar till genetiker och visste att det är en ärftlig autosomal recissiv sjukdom. och om det är så att vi har den ärftliga varianten innebör det att 25% chans att nästa graviditet blir samma sak.
Jag viste också att utan fostervatten utvecklades inga lungor och utan lungor klarar man sig inte.
Läkaren började prata om abort, och jag tror att jag lyssnade knappt till hälften av det han så.
Jag måste bestämma mig. MIn man trodde fortfarrande inte på läkaren. men iallafall efter många diskutioner kom vi fram till att avbryta. jag vill inte att mitt barn ska lida. Men ändå var jag osäker och min man sa att han gick med på det och jag får bestämma själv men jag visste att han var j'ätte osäker.
Man ska ta 3 tabletter 2 dygn innan "aborten", vill inte kalla det för abort. för mig var det en förlossning. Jag tror att det var det svåraste jag har gjort under hela mitt liv. det tog mig flera timmar att ta tabletterna.
så fort jag la de i närheten av munnen började jag darra och gråta och skrika att jag vill inte. och när jag började intala mig att jag ska ta de blev min man osäker.
Till slut bestämde vi oss att träffa en annan läkare. Vi kan inte bara gå efter en läkare. Samma dag fick vi träffa samma läkare som jag hade under de dagarna jag var inlagd. det var hon som gjorde ultraljudet den 27 maj och sa att babyn var frisk.
Hon kollade en gång till och nu såg hon att jag hade inte fostervatten alls. hon var mycket tydligare en den förra läkaren.
Hon sa att det finns ingen överlevnads chans. hon sa att njurarna var inte det största problemmet nu. hon sa att fostret måste ha fostervatten under veckorna 15-20 för att kunna utveckla lungorna. hon sa att babyn kommer kvävas till döds om jag väljer att förtsätta med graviditeten.
Sedan frågade jag två frågor som fick mig att fatta beslut. den första var : Gör jag rätt med att avbryta? hon svarade att de flesta med samma diagnos som min väljer att avbryta, men det finns få som väljer att fortsätta.
Min nästa fråga var: Av de som har valt att fortsätta, har du träffat nån, bara en , där babyn klarade sig.
Hon svarade nej, antingen födds babyn döda eller kvävs de inom några minuter till döds.
Nej inte min babis. h'n ska inte kvävas till döds. Jag kan inte leva med det. NEJ NEJ NEJ.
Jag tog tabletterna och åkte hem.
2 dygn efter,, den 14 juli, blev jag inlagt på sjukhuset och de satte igång mig kl 9 på morgonen och hon föddes i stillhet kl 15.40. jag såg min lilla ängel. världens vackraste flicka. När hon kom ut ur mig var barnmorskarna inte inne hos mig, de trodde inte att det skulle gå så snabbt, så det var min man som tog imot henne.Han var den förste som såg henne och rörde henne. Det var han som sa till mig att vi har fått en liten flicka.
Trots mitt hjärta brister av sorg så var hon det vackraste gåvan som jag har fått, trots att hon slites från mitt famn samma dag, Vi döpte henne till Safa, som betyder renhet på arabiska. FÖr jag tror inte det finns renare än min lilla ängel.
Mitt hjärta brister av smärta när jag tänker på henne och när jag ser hennes kort. och det gör sååååå ont att jag måste ta hand om min lilla ängels begravning nu. Men jag önskar från hela mitt hjärta att hon har det bra nu där hon är nu, och att om några år när jag tänker på min safa så kommer jag att tänka på henne utan sorg utan som en fin minne att hon kom till världen och rörde vid min hjärta och gick. Safa levde i min mage i 22 veckor. trots sorgen och smärtan så var det de finaste veckorna i mitt liv. och saknaden jag känner nu är obeskrivlig. Ingen kan ersätta en mor ens barn.
Jag älskar dig safa.
----------------------------------------------------------
Tänkte uppdatera lite. Den 17/9-08
Som sagt så led min flicka av en genetisk sjukdom. ska på utredning den 24. men jag vet att vi bär risken på 25% att varje graviditet blir samma sak
Trots risken har jag och min kära man bestämt att vi ska försöka igen, vi har ju fortfarrande 75% att vi får ett friskt barn...
-----------------------------------------------------------
En liten uppdatering igen
var på den genetiska utredningen. Nu misstänker vi att vi bär på den dominanta typen av sjukdomen. min mans bror fick cystor i ena njuren och nu klarar han sig med sin andra, det fick han efter 30 och min mans kusin dog i somras p.g.a cystor i njuren.om det är den dominanta typen vi väntar oss så innebär det att min man bär på genen, men han är ju friskt, men just denna sjukdom behöver man inte insjukna om man har den defekta genen. Med andra ord så är risken på att vår nästa baby bär på den sjuka genen är 50% men den kan bli sjuk eller är bara bärare och inte sjuk. man vet inte.
Detta betyder också att min man kan insjukna i denna sjukdom närsomhelst eller kan leva resten av sitt liv utan att bli sjuk.
----------------------------------------------------------
:- ):-)
;- );-)
:- D:-D
:- p:-p
8- )8-)
:- [:-[
:- (:-(
:- ?:-?
:- o:-o
------------------------------------------------------
uppdatering:ul vecka 19 den 4 mars: nu kan jag slappna av lite, babin verkar må bra och ha fungerande njurar. lagom med fostervatten.underbart.
----------------------------------------
uppdatering: ul i vecka 15 den 4 feb... allt ser bra ut hittills. ul igen vecka 18 den 4 mars
---------------------------------------------------------
den 26/11-08 plussade jag igen, lyckan är stor men även rädslan.
---------------------------------------------------------
Mitt namn är Noura och jag bor i Uppsala.
Är gift med världens underbaraste man och planerar barn med honom. Fick en plus den 27 mars 08 och var överlyckliga. Hade jätte svår graviditet och mådde illa dygnet runt. Har varit inlagt 5 gånger på grund av illamåendet och fick leva på dropp i flera veckor, Sist jag var inlagd var jag inlagt i 3 veckor i sträck. Trots det jobbiga med illamåendet var vi överlyckliga över att få barn fram till den 30 juni 08. Ska kopiera min historia från en tråd jag har skrivit i för jag orkar verkligen inte skriva om det.
Här kommer den:
Den 30 juni var jag gravid i vecka 19. Jag och min man var jätte glada denna dag eftersom vi hade tid på akademiska sjukhuset för ultraljud. Jag hade jätte svår graviditet med illamående så jag har varit inlagd på akis i flera veckor med dropp. och vi har tittat på ultraljud innan och varje gång vi frågar om det var fel på babyn sa de att h'n mår jätte bra. sist vi kollade innan den vanliga ultraljudet var det den 27/5 och läkaren sa att h'n mår jätte bra.och att allt såg normalt ut.
Den 30 juni var vi extra glada för att vi ville veta könet på vår lilla babis. när jag kom in till undersökningsrummet sa jag till barnmorskan att jag känner att jag har för liten mage. hon sa att jag inte behövde oroa mig. Alla magar ser olika ut på olika kvinnor. Sen sa vi att vi vill gärna veta könet på babis. Men efter en stund under undersökningen sa barnmorskan att mitt barn var svår undersökt, det ända fråga som kom upp var, AR BABYN FRISK.
Hon svarade att babin hade för liten huvud och att det kan bero på att den är klämd för att det fanns för lite fostervatten. Jag skulle träffa en läkare nu på engång.
Jag tror att mitt hjärta stannade till i detta sekund. Jag viste inte hur jag ska reagera.
När jag träffade läkaren sa han inte mycket mer än att det är för lite fostervatten och det hotade min lilla babis liv.
Jag grät, och grät och grät. men vad hjälpte det att gråta. Sen bestämde jag mig att göra mitt bästa för att inte gråta, för min babis skull. Jag ville inte att h'n ska känna att jag mår dålig.
Dagen efter skickades jag till MR undersökning. Sedan 2 dagar efter, asså den 3 juli, hade jag tid med läkaren igen. vi gjorde ultraljud igen. och då sa han att min fostervatten hade ökat, jag var överlycklig, men det fanns en men i grejen. han kunde se cystor i den ena njuren. typ av cystor som han viste att det kommer drabba båda njurarna under graviditeten. och om så var fallet så är det oförenig med liv.
Jag fick panik, men försökte lungna ner mig för min babis skull.
Fick tid igen ons, veckan efter. Jag tror att det var min längsta vecka.
På onsdagen kom jag dit full med positiv energi, Jag var alldeles säker på att den här gången skulle läkaren be om ursäkt. han hade sett fel.
För det var så min man reagerade. Han trodde inte alls på läkaren. och han var så säker att läkaren ljög. så säker att jag till slut trodde på min man.
men nej. på onsdagen såg läkaren att babyn hade mycket lite fostervatten. Jag kunde se det också. stackars lilla ängel. h'n var säkert inklämd.
Fick gå hem med diagnosen polycystisk njursjukdom. Jag visste vad det innebörde. Jag studerar till genetiker och visste att det är en ärftlig autosomal recissiv sjukdom. och om det är så att vi har den ärftliga varianten innebör det att 25% chans att nästa graviditet blir samma sak.
Jag viste också att utan fostervatten utvecklades inga lungor och utan lungor klarar man sig inte.
Läkaren började prata om abort, och jag tror att jag lyssnade knappt till hälften av det han så.
Jag måste bestämma mig. MIn man trodde fortfarrande inte på läkaren. men iallafall efter många diskutioner kom vi fram till att avbryta. jag vill inte att mitt barn ska lida. Men ändå var jag osäker och min man sa att han gick med på det och jag får bestämma själv men jag visste att han var j'ätte osäker.
Man ska ta 3 tabletter 2 dygn innan "aborten", vill inte kalla det för abort. för mig var det en förlossning. Jag tror att det var det svåraste jag har gjort under hela mitt liv. det tog mig flera timmar att ta tabletterna.
så fort jag la de i närheten av munnen började jag darra och gråta och skrika att jag vill inte. och när jag började intala mig att jag ska ta de blev min man osäker.
Till slut bestämde vi oss att träffa en annan läkare. Vi kan inte bara gå efter en läkare. Samma dag fick vi träffa samma läkare som jag hade under de dagarna jag var inlagd. det var hon som gjorde ultraljudet den 27 maj och sa att babyn var frisk.
Hon kollade en gång till och nu såg hon att jag hade inte fostervatten alls. hon var mycket tydligare en den förra läkaren.
Hon sa att det finns ingen överlevnads chans. hon sa att njurarna var inte det största problemmet nu. hon sa att fostret måste ha fostervatten under veckorna 15-20 för att kunna utveckla lungorna. hon sa att babyn kommer kvävas till döds om jag väljer att förtsätta med graviditeten.
Sedan frågade jag två frågor som fick mig att fatta beslut. den första var : Gör jag rätt med att avbryta? hon svarade att de flesta med samma diagnos som min väljer att avbryta, men det finns få som väljer att fortsätta.
Min nästa fråga var: Av de som har valt att fortsätta, har du träffat nån, bara en , där babyn klarade sig.
Hon svarade nej, antingen födds babyn döda eller kvävs de inom några minuter till döds.
Nej inte min babis. h'n ska inte kvävas till döds. Jag kan inte leva med det. NEJ NEJ NEJ.
Jag tog tabletterna och åkte hem.
2 dygn efter,, den 14 juli, blev jag inlagt på sjukhuset och de satte igång mig kl 9 på morgonen och hon föddes i stillhet kl 15.40. jag såg min lilla ängel. världens vackraste flicka. När hon kom ut ur mig var barnmorskarna inte inne hos mig, de trodde inte att det skulle gå så snabbt, så det var min man som tog imot henne.Han var den förste som såg henne och rörde henne. Det var han som sa till mig att vi har fått en liten flicka.
Trots mitt hjärta brister av sorg så var hon det vackraste gåvan som jag har fått, trots att hon slites från mitt famn samma dag, Vi döpte henne till Safa, som betyder renhet på arabiska. FÖr jag tror inte det finns renare än min lilla ängel.
Mitt hjärta brister av smärta när jag tänker på henne och när jag ser hennes kort. och det gör sååååå ont att jag måste ta hand om min lilla ängels begravning nu. Men jag önskar från hela mitt hjärta att hon har det bra nu där hon är nu, och att om några år när jag tänker på min safa så kommer jag att tänka på henne utan sorg utan som en fin minne att hon kom till världen och rörde vid min hjärta och gick. Safa levde i min mage i 22 veckor. trots sorgen och smärtan så var det de finaste veckorna i mitt liv. och saknaden jag känner nu är obeskrivlig. Ingen kan ersätta en mor ens barn.
Jag älskar dig safa.
----------------------------------------------------------
Tänkte uppdatera lite. Den 17/9-08
Som sagt så led min flicka av en genetisk sjukdom. ska på utredning den 24. men jag vet att vi bär risken på 25% att varje graviditet blir samma sak
Trots risken har jag och min kära man bestämt att vi ska försöka igen, vi har ju fortfarrande 75% att vi får ett friskt barn...
-----------------------------------------------------------
En liten uppdatering igen
var på den genetiska utredningen. Nu misstänker vi att vi bär på den dominanta typen av sjukdomen. min mans bror fick cystor i ena njuren och nu klarar han sig med sin andra, det fick han efter 30 och min mans kusin dog i somras p.g.a cystor i njuren.om det är den dominanta typen vi väntar oss så innebär det att min man bär på genen, men han är ju friskt, men just denna sjukdom behöver man inte insjukna om man har den defekta genen. Med andra ord så är risken på att vår nästa baby bär på den sjuka genen är 50% men den kan bli sjuk eller är bara bärare och inte sjuk. man vet inte.
Detta betyder också att min man kan insjukna i denna sjukdom närsomhelst eller kan leva resten av sitt liv utan att bli sjuk.
----------------------------------------------------------
:- ):-)
;- );-)
:- D:-D
:- p:-p
8- )8-)
:- [:-[
:- (:-(
:- ?:-?
:- o:-o
Ålder
42 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Cool förälder
Heltidsförälder
Personlighet
Glad
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Social
Intressen
Barn
Djur
Matlagning/Bakning
Vetenskap
Musik
Allätare
Husdjur
Akvariefiskar