uvalisa skrev 2010-05-11 08:56:06 följande:
Gomorron alla! Vet att jag skrivit om detta innan men problemet kvarstår och behöver råd , min 16 åriga dotter vill absolut inte ha ett syskon...När jag berättade för henne för ca 3-4 veckor sedan att jag var gravid så blev det precis som väntat, gråt och ett fruktransvärt utbrott. Hon ville inte lyssna, och än mindre prata om det. Hennes lillebror som är 12 år tog det precis tvärtemot, blev jätte glad och ser framemot att bli storebror. Nu när tiden har gått lite tid och jag inte pratar med henne om det är det fortfarande väldigt infekterat, försökte prata lite igår med henne när hon kom hem från sin pappa som hon bor hos varannan vecka. Jag har försökt förklara för henne att hon alltid kommer attt vara viktig, att jag kommer att göra så gott jag kan för att ha tid för henne osv osv...men det känns lönlöst. Hon säger bara att det här har inget med henne att göra, att hon och "det" inte har något gemensamt mer än samma mamma. Jag vet snart inte hur jag ska tackla detta längre, jag tänkte att jag ger henne tid och inte pratar om det för att se om det blir bättre, men jag undrar... Så jag frågade henne hur hon tänker sig att hösten ska bli om vi aldrig kan prata om det. Jag vill ju dela min glädje med henne, hon är ju mitt hjärta. På min fråga så sa hon bara, - jag jag går ju i skolan och så får jag väl övningsköra med pappa. Jag vet inte vad jag ska göra, min man säger till mig att jag ska ignorera henne i detta, men det är svårt när jag vill att hon ska vara delaktig. Tänkte ett tag om jag skulle försöka prata med nån kurator på hennes skola eller nåt men jag vet inte. Någon som har nåt förslag eller erfarenhet av detta problem? Hennes ledsamhet över att bli storasyster förtar lite av min glädje att vänta barn. Snälla ge mig tips på hur jag ska göra.
Tjejjer i 16-18årsåldern är
Eftersom barnaga är förbjudet så får man ta till andra metoder...
Prata med kuratorn - kanske det är en vettig människa, men det kan lika gärna vara åt andra hållet... Jag vet inte hur BRIS eller Röda Korsets föräldralinjer fungerar idag, men en väninnna hade god hjälp av dem ett tag sen.
Jag förstår att du vill ha "kärlek o harmoni" i familjen, men vill inte dottern så vill hon inte! Hade hon varit katt så hade hon säkert pinkat i din säng, men nu är hon ett människobarn och tar till andra metoder; tex spela på pappan och leka nonchalant.
Det är jättesvårt att veta hur man ska bete sig då.
Jag hade nog...
gjort klart för ungen att jag älskar henne och vill hon vara avig och demonstrativ så får hon väl vara det! Syskonet kommer i alla fall att vara hennes syskon hur mycket hon än pratar bort det, och hennes plats i mitt hjärta är kvar vad hon än tycker om det.
Sen skulle saken vara (utåt sett) utagerad för min del och jag skulle fortsätta prata med båda ungdomarna på samma sätt om syskonet och allt annat i livet.
Kanske hon tar avstånd i rena ilskan och flyr till pappan. Fine!
Kanske hon tar sitt förnuft till fånga snart eller efter 3 år. Fine!
I det läget är det guld värt att ha en bra partner eller annan klok person att spy sin galla på så att man inte behöver visa den motsträviga tonårsskiten hur man
egentligen känner.
Uscha vad svårt. Hoppas det löser sig med tiden... *kram*