Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Hej tjejer, vet ni vad, min gube är inlagd för bröstsmärtor De har gjort EKG o så o säger att de inte kan se ngra spår av infarkt, men alldeles för hög puls o ojämna slag! Så han blev kvar över natten, skulle få cykla o greja imorgon bitti. Isch! Tänk om... näääääääääää det går bara inte ens o tänka, men faktum är att han har både ålder o tjocklek för att ligga i riskgrupp + att han inte rör sig alls typ. O dessutom så är jag ensam hemma (med tjejerna iofs) för första gången - tror jag iaf det är... kan inte minnas att han varit hemifrån en enda natt... Hur ska jag kunna sova nu??? Ja jag vet att jag är en fjant, men i vår familj är det jag som flackar o far o gubben som är hemma lixom. FY tusan vad det känns jobbigt nu.

AnnBom jag vet men det förtar inte det jag känner, jag har absolut empati med alla som har mist sina barn tidigt och sent men eftersom jag upplever detta för första gången sedan 1986 efter att ha fött fem friska barn så befinner jag mig långt bort psykiskt eller hur jag ska säga...jag blir ju inte hjälpt av att det finns många jag blir hjälpt av att få skrika ut min sorg och prata prata prata och gråta gråta gråta över det som har hänt...jag förstår inte riktigt vad du menar med det du skrivermenar du att jag kan få stöd härinne? för det får jag det är inte det det handlar om det handlar om MIG

Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.  I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för.  Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva.  Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen.  Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få. 

Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.  I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för.  Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva.  Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen.  Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få. 

Du skrev i ditt förra inlägg om en dagismamma som förlorade sitt barn i v 39 och du undrade hur man överlever en sån sak. Antar att det var det AnnBom syftade på - här i tråden har vi flera som förlorat sina barn i samband med förlossningen. Det betyder inte att du inte har rätt att känna sorg nu. Bara ett enkelt påpekande att vi här har kvinnor som har tagit sig igenom denna, livets absolut svåraste, sorg. Du är inte ensam.

AnnBom jag vet men det förtar inte det jag känner, jag har absolut empati med alla som har mist sina barn tidigt och sent men eftersom jag upplever detta för första gången sedan 1986 efter att ha fött fem friska barn så befinner jag mig långt bort psykiskt eller hur jag ska säga...jag blir ju inte hjälpt av att det finns många jag blir hjälpt av att få skrika ut min sorg och prata prata prata och gråta gråta gråta över det som har hänt...jag förstår inte riktigt vad du menar med det du skrivermenar du att jag kan få stöd härinne? för det får jag det är inte det det handlar om det handlar om MIG

Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.  I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för.  Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva.  Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen.  Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få.