Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Tack alla goa tjejor för att ni är vakna o finns här. Vet att han är ganska stressad oxå, fast på nåt konstigt vis... så som det kan bli när man går hemma o har "för mkt" tid ist för för lite, för mig som har schemat späckat mellan 6 & 23 är det helt obegripligt egentligen, men jag har förstått & accepterat att det är och kan vara så.  Som jag skrev innan så visst är det tryggt att ha honom där, och på ngt sätt oxå  skönt att det hände nu och inte om 7-8 veckor. Kram på er finingar, nu ska jag försöka ta en dusch o sen försöka gå o sova, så blir det en ny dag imorgon :-.)

alla e vi ju olika...
jag blir bara stressad av alla listor och tabeller över vänta barn inte vänta barn väntar på ägglossning

jag får PANIK

jag vet ju att jag har fått ägglossning och jag har NOG bestämt mig för att försöka efter nästa mens...

men en sak kommer jag inte göra, jag kommer inte sätta upp mig på några listor och räkna och greja jag får prestationsångest och panik och kommer bryta ihop om det inte går eller blir något fel igen

vi har bestämt gubben och jag att om vi blir gravida igen ska vi inte säga till någon förrän efter det stora ultraljudet

men det kanske inte hjälper det heller, pratade med en dagis mamma häromdagen och hon hade förlorat sitt första barn i vecka 39 FATTAR NI VECKA !!!!!!!! hur överlever man det?

jag har ju överlevt detta men knappt... jag gråter fortfarande och känner mig ledsen och har svårt att vara ensam... så är det allt annat som ska göras hela tiden

ett glädjeämne idag är allafall att min lilltjej Michelle fyller 2 år idag och vi ska fira henne med hennes favorit mat Pitepalt och glasstårta efteråt efter dagis idag, jag har köpt en tårtbild med Pingu som hon älskar att lägga på grädden på glasstårtan, så det blir nog mysigt...

så var det helg igen då *ler* vi ska ut i skogen på lördag och grilla och göra pinnbröd med vitlökssmör och så måste vi ju ta oss ner till minneslunden och tända lite ljus för Lilla Plus... jag har inte orkat gå där men är okej fysiskt nu... blöder inte mer och har inga flytningar... så rent fysiskt så har det varit rätt lätt att bära men psykiskt... jag bara orkar inte---

Kram Ester o smytt! Ni finns i mina tankar.

Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.