Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5
Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.
I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för.
Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva.
Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen.
Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad.
Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum.
Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få.
