malin - Jo, visst känner jag också igen mig som du beskriver det. För oss handlar det oftast om att vi inte vill hjälpa Ida när hon inte vill hjälpa oss, dvs. som igår: vi ber henne att göra något, hon skriker "NEJ! Du måste komma hit och sjunga och ge mig paket" (hon lekte födelsedag), och vi förklarar att vi inte vill leka födelsedagsleken om hon inte plockar undan sina andra saker först etc.
Men på syrrans sons dagiskompisars nivå var det mest "nu vill jag ha den där bilen som du leker med. Annars får du inte komma på mitt kalas..." Jag tycker nog egentligen att det inte är något fel att kräva en del motprestationer för vissa saker, men man får ju passa sig så att inte tonen blir för trist, eller sättet man säger det på. Och så får det såklart inte vara några orimliga krav heller.
Oyra - Fantastiskt! Vad kul att du tittade in med så glada nyheter, underbart att ni fick sådan bra hjälp du och din stora kille.
Vi4 - Vilken klok och förståndig läkare ni har, som ser vad du behöver! Hoppas du också lydde hennes råd idag nu då?
Och heja maken, förresten - bra jobbat!
Ang. språk och uttryck, idag upptäckte jag att Ida har börjat använda antar som om det vore förstår. "Vi lägger den här. Antar du?" Gulligt! Det måste vara något alldeles speciellt att erövra språket och börja pröva sig fram med nya ord och uttryck för att se om omgivningen är med på det man säger.
juni - Jag har också några riktigt unga på mitt jobb, den yngsta tog studenten i våras! Han pratade om några kompisar som började nytt jobb ihop med två andra "som är typ såhär.. trettio!" Mmm, sade jag, märkligt att de ens bryr sig om att börja nytt jobb när det är så nära till pension...
Mandra - *harklar mig försiktigt* Inte dammsugit sedan i fredags? Och idag är det vad, tisdag? Skulle det vara något ovanligt, menar du? Det är det inte här iaf.
kaz - Förstår att det var jobbigt att höra, men ni jobbar ju redan på att lösa problemet vilket jag tycker är otroligt bra gjort! Många väljer kanske hellre en strutsmetod och ignorerar problemet i tron att det ska gå över av sig självt.
Ida sade idag att det hade varit tråkigt på dagis för att hon inte fick vara med och leka. Jag blev också helt kall i magen och undrade vem det var hon ville leka med. "Lillebror". Puh! "Vad ville du leka då", frågade jag. "Inget. Jag ville bara gå efter honom". Puh nr 2! Känns som att det inte var så farligt ändå, och det är ju tacksamt om det är brorsan som det kärvar med, för då har vi ju båda två på plats och kan prata om det direkt.
Men jag har absolut stooora parabol-pejl-öron på mig när hon pratar om dagis, hon gillar att bestämma så jag hoppas att det inte skrämmer bort kompisarna.