Juni, tack, så känns beslutet bättre 
Jag var yrslig första dagarna med spiralen, men sen var det överstökat. Inte att det på något vis dök upp i efterhand. Skulle nog ringa och kolla vad BM säger!
Håller tummarna för H... att det är avklarat nu!
Juni, tack det gick bara bra för A, han har heller ingen feber nu. Det är jag och lillfia som är däckade nu. Världens bästa värdinna för mina besökare är jag........
Och H, vilken storis! Visst är det fantastiskt ibland när man inser att de inte är hjälplösa längre? Och lite sorgligt 
Men nä, nu tycker jag synd om mig själv! 39.4 i feber och fryser, och täppt som få....... vill inte!! Och E sover oroligt, stackaren. Inatt är det INTE jag som springer, är tacksam att man inte är ensam med barnen såna här gånger.... sorry för ego. känner mig ego.
Tack vi4 och Pyttis,
och Juni - om du misstänker att det kan vara spiralen tycker jag att du ska åka in och kolla den omgående faktiskt. Infektioner av det slaget är inte att leka med. Ring ialla fall och rådgör, kanske med akutgyn?? Kan ju vara flunsan, men man vill ju vara på den säkra sidan.
Hur är det Juni?
Och Pyttis, stackars rygg!
Här insomniac, över 39 grader, en E som vaknat hela natten, och så trött i ryggen efter allt liggande...
Ja, det är BLÄ. Nu har vi just ätit frukost men jag har krypit tillbaka till soffan...... kände mig svimfärdig. När ska det försvinna tro? Och jag som skulle ut och ge systerdottern lite av min tid ikväll, vi skulle ut och äta.. blir nog inget av det.
Hur är det med din rygg Pyttis?
Mandra, KRAM på dig! Jag har ju heller inte gjort annat än att gnälla här hela veckan....... men som Pyttis säger, det är ändå ok. Ibland behöver man det. Och klart du har valt rätt med utbildningen! En setback i form av sjukdom eller annat när man är småbarnsförälder kan ju kännas svår att hinna ikapp igen, men du fixar det! Ta en sak i taget. Ett lab i taget. En tenta i taget. Du kan inte ändra situationen just nu, så det är bara att se framåt. Kram på dig!
Men just det, GRATTIS till stora Tyra!!!!
Kaz; Alfred, som ju i grunden är en rätt icke-utåtagerande person, har haft en lång period av det du beskriver, i hans egna mått mätt (inte så mycket att höja på ögonbrynen för enl många, men vi märker en förändring). Kanske handlar det om att kontrollera sin omgivning, med de medel man kan? Och att man blir äldre och förstår mer av världen, utan att egentligen förstå den ändå? Att inte lyssna är ett av Alfreds medel, och det har varit såååå frustrerande. Låtsas som att han inte hör, svarar inte, eller avbryter med någon påhittad harang av ord för att slippa lyssna. I början så gick det så långt att han fräste åt oss när vi sen blev arga, och skulle slåss. Det händer väldigt sällan nu, men fortfarande är det svårt att lyssna. På dagis har det varit otaliga gånger vi har satt oss med Alfred vid hämtning och pedagogerna har förklarat att A gjort något på lekplatsen (kastat sand tex), blivit tillsagd och då springer därifrån. Om de sen hämtar honom har han svårt att möta blicken ändå. Där tror jag dock man ändå ska fortsätta prata, de lyssnar nog då men försvarar sig mot en jobbig situation där de vet att de gjort fel.
Det som hjälpt lite är att vi varje morgon vid frukost pratat om att man måste lyssna, stanna upp. Att fröknarna måste få säga till barnen vad som är rätt och fel, att det inte betyder att de tycker illa om honom eller att han ska straffas därför. När det gäller situationer som tex när vi cyklar, och det är EXTRA viktigt att han lyssnar i trafiken, stannar jag ofta upp honom på vägen, får titta på honom och sen be honom upprepa vad jag sagt. En gång har det hänt att vi låst fast hans cykel längs vägen, för att han vägrade lyssna och förstå att det var farligt i den situationen.
Belöningar i sig har aldrig riktigt funkat på A - klistermärken och annat har vi testat, men det har blivit blase´ (förutom när han fick välja en fin present när han kastat blöjan, men det var EN gång). Att däremot ge belöning i form av ord och bekräftelse, det funkar på honom, man ser hur han lyser upp. Och jag försöker att komma ihåg att påpeka att det är det han ibland gör som är dumt, det är inte han som är dum. Jag tror det handlar mest om att vara konsekvent, ihärdig och full av tålamod och kramar. Tålamodet är väl mitt största problem...... Men jag tycker det börjar bli bättre med hans tuffhet, och jag försöker intala mig själv att det också hör till hans utveckling att testa sig själv och omgivningen. Är det inte denna åldern som kallas för lilla tonåren eller nåt? En av åldrarna där de tar ytterligare ett steg bort från beroendet av oss stackars ovetande föräldrar?
Oj, blev lite långt.. nu laga mat. Och hoppas på att få bli frisk.....
Mandra, hur har det gått i helgen? KRAM!
Vi har varit hos en fotografväninna till mig, och hennes man, och ätit middag. Det är såååå sällan vi tar oss ut med barnen på kvällarna, ni vet, det blir ju lite bökigt när man skjuter sovtider sådär. Men det var det definitivt värt! Att bara sitta hemma alltid vill man ju inte heller - även om jag heller inte vill rucka på rutinerna varje dag.... supergod mat, och trevligt var det, och barnen höll gott humör trots den för dem sena timmen. Nu ligger de och sussar, och jag snart också.
Vi har för övrigt inte repat oss helt än, envisa hostan sitter fortfarande i hos mig och barnen. Men jag hoppas vara "friskförklarad" tills på torsdag så att jag kan få artroskopin gjord....