Nu måste jag få klaga av mig! Jonas kommer hit med en trött o hungrig hugo som är jättegnällig. Till lunch hade han gett honom en 15-månaders burk(som han absolut inte blir mätt på ) för att han inte orkat laga mat. Sen hade han inte fått ( orkat kämpa) honom o sova middag. Han behöver verkligen sova då han sovit oroligt flera nätter i rad. Detta ihop gjorde att han bara grät o grät när han var här. Och detta gjorde att han bara ville vara hos Jonas famn. När jag tog honom blev han panikslagen o skrek som en stucken gris! Hur roligt är det? Snacka om att värdelöshetsförklaras! Ovanpå allt så berättade Jonas att Hugo börjat skratta o tar handen för munnen samtidigt. Jag sa: ja men brukar ju jag skoja med honom. Skratta som en liten kines. Precis då säger Jonas: ja han gör ju så för att farmor skojar ju alltid med honom så. Pang! En gång till- värdelöshetsförklarning. Men ok, sa jag: då kan hon ju adoptera honom pm hon är så jävla rolig. Jag orkar inte mer o jag orkar inte en dag till. Först vill han inte va i min famn o sen är farmor den som är rolig o hittar på saker som Hugo tar efter. Min roll bara utplånas sakta men säkert, eller?
