ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Första dagen i nya skolan idag, jag har oroat mig så för upplägget att inte det ska passa I alls. Iaf en specialpedagog har vart med I hela dagen idag, för att han skulle få en bra start jag är så glad för det, visste ju inte om att de ordnat det så. Sen sa hans lärare att det har gått jättebra, men att det funkade typ för att det fanns en vuxen som var med I hela tiden och att det var tydligt att han behövde det. Sen fick jag ett papper i handen att rektorn har bokat in en elevvårdskonferans om 14 dagar så ska vi bestämma då hur vi ska göra för att det ska fungera för I. Så ändå jag var orolig för hur detta skulle gå och fick ingen bra känsla för skolan från början men nu känner jag att de har verkligen lyssnat och tar detta på allvar så... jippi! Nu känns det lovande
I gick runt, runt och velade och var okontaktbar när jag hämtade honom, trött i huvet stackarn efter alla nya intryck men han sa sen att han hade haft roligt och trivdes bra med fröken och nya kompisarna.

Jag fattar inte hur ni vet vad ni gör som inte andra föräldrar gör för barn i samma ålder, tänker på det som ni skrivit som sökt vårdbidrag för allt extra arbete och så... Hur vet man vad som är extra? Jag har väldigt dålig koll på vad andra föräldrar till sjuåringar gör, det enda jag vet som jag gör extra är att jag får klä på I, han klarar inte att hålla fokus på det så länge han kan max få på sig en strumpa halvvägs sen gör han nåt annat. Sjuåringar brukar ju klara att klä på sig själva har jag hört, men förutom det vad brukar de mer klara? Om jag frågar andra föräldrar så vet de inte, man tänker ju inte på sånt det bara är.
Fick en utskällning av I's pappa också för att han inte kan klä på sig, det är tydligen jag som skämt bort honom. Lätt att dyka upp nån gång ibland och klaga Som om jag aldrig hade försökt få honom att klä på sig.

Jag var inte alls förberedd på att få ett annorlunda barn, var väl ingen av oss, fattade verkligen ingenting i början. Ung var jag också och rätt blyg av mig och att jag ska behöva stångas med alla för att min son ska kunna få den hjälp han behöver och har rätt till, ja det har vart en omställning som på nåt sätt helt har ändrat den person som jag är. Tycker att jag fick en del påhopp från första förskolan, som t ex att de aldrig kunde få I att sitta och äta vid matbordet så skulle de förklara för mig med den där rösten som totalt idiotförklarar en att ja men ni kan väl testa någon gång att sitta vid matbordet hemma när ni äter så att I får träna på det. Nähä är det träning han behöver vi har ju bara ätit vid matbordet varje dag i hela hans liv men självklart utgår de ifrån att jag utfodrar mina barn ur en matskål på golvet framför teven.

Han har ju säkert fått anstränga sig hur mycket som helst för att klara av skoldagen, då är det inte så konstigt om det rinner över när han kommer hem där han kan slappna av och känner sig trygg sen. I har i perioder haft dagliga utbrott precis efter vi kommit hem från skolan, det är i dessa perioder som det också har gått ovanligt bra för honom i skolan. Frustrationen måste ju ut nånstans.

Sånt där som får mig att tänka att I nog inte har adhd, alla era barn verkar vakna jättetidigt på morgonen men I är hur morgontrött som helst. När han var liten kunde han lätt sova till 12 om inte jag väckte honom. Däremot har det vart väldigt svårt att få honom att somna på kvällen, när han var 3-4 år var det helt omöjligt höll på å natta timme efter timme å han somnade aldrig, men när han väl sover så är han nästintill medvetslös, vaknar inte av nåt. Hemskt har det vart på morgnarna när han ska iväg till skolan, man kan lyfta upp honom ur sängen, ställa honom upp och ändå vaknar han inte. Ibland blir man nästan rädd att han aldrig ska vakna mer. Så där verkar han vara väldigt annorlunda era, ja, de flesta barn..
Faktiskt de flesta jag känner som har helt "vanliga" barn brukade klaga att de vaknade halv fem på morgonen när de var mindre, men det brukar ju släppa innan de kommer upp i skolåldern.
Jag kom precis på att jag är den enda som känner I som ska vara med på elevvårdskonferensen. Innan har alltid vart barnpsykolog och logoped och så med och jag har sett det som lika mycket information för mig som för övriga deltagare, men nu har vi ju ingen kontakt med någon sån och det är jag som ska berätta om I tydligen. Svårt, hur ska jag veta vad som fungerar i skolmiljön, det är ju inte riktigt samma sak som hemma. Känner att jag inte riktigt har någon helhetsbild av vad I har för problem, och i skolan verkar helt andra situationer uppstå än vad som gör hemma. Ibland kan jag tro att de tagit fel och pratar om någon annans barn när de berättar om hur I är i skolan.
Jag som är så virrig hur ska jag kunna berätta något som ska vara begripligt för någon annan om något som jag känner att jag vet alldeles för lite om?