ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

...kan inte låta bli att le och fnissar lite inombords. Här förbereder vi oss för att åka till kusinkalas. Släkten är trevlig och förstående så jag ser fram emot det, men INTE bilfärden. Sonen har fått Lergigan, men det är inte säkert det hjälper. Var gång vi åker ivägför att besöka någon riskerar vi livet numer. Och du, det enda bekymer svärföräldrarna hade med sin son (min man) när han var barn, var att han var så ointresserad av kompisar. I övrigt var han den abslut beskedligaste i syskonskaran.

Sonen steker korv och jag är snart nervarvad efter en vådlig färd på motorvägen. Sonen får numer våldsamme utbrott när vi ger oss iväg på utfärder/kalas. Inte för att det är så ofta, men denna höst har det klumpat ihop sig. Vi riskerar bokstavligen livet när vi ger oss iväg och eftersom arken jag eller maken har lust att lägga näsan i vädret så kan vi nu säga: gränsen är nådd. Varken vi eller barnen ska omkomma NU, om vi får bestämma.

Relationer som är krångliga och män som uppvisar avvikande beteende. Jag blir både förvånad och ändå inte. Våra barn är adopterade så de delar inte gener med oss. Det gör era barn (tror jag). Rätt mycket "mammor engagerar sig-och-pappor-går-under"" för mig. Nej, ni behöver inte svara, men jag kan inte låta bli att tycka att det är märkligt att så många har detta i sin vardag: en ganska knepig/undflyende  pappa som  drar mindre än halva lasset.

Frågor om bipolaritet som samsjuklighet vid ADHD - kan jag ställa dem här?

Hur går man tillväga för att ställa diagnos bipolär? Hur ser man cyklerna? Sonen fick ADHD diagnosen för drygt en månad sedan + as-problematik och beteendestörning. Innan dess medicinerades han med stämningsstabiliserande eftersom det verkade som det oftast fanns ångest med vid utbrotten. Vid start med Concerta trappades stämningsstab. ut för att effekten av concerta skulle utvärderas. Utbrotten blev värre. Konstiga saker som att han låser sig helt när vi ska åka till släkt och vänner som vi vet han gärna vill träffa. Nu vet vi inte hur vi ska bete oss - nu måste vi sluta med dessa bilfärder krypa i 60-70 på motorvägen medan stark 12-åring vrålar sparkar och slåss. Allvarlig trafikfara. Det har blivit ett mönster och han hotar i förväg om  att bråka. Helgerna är värst,inga utbrott i skolan. Han kan vakna med ett lejonvrål och hålla på fram till sängdags med vissa avbrott. Mycket självmordstankar. Hotar att döda familjen och sig själv. Förstör saker både min och sin egen mobil. Han är mycket angelägen om att kunna nå mig via telefon så om han bara vore ute efter att "jäklas" så är han kapabel att lista ut effektiva sätt utan att förlora något själv. Nu "kör" han med lillasyster som trots att hon är tuff, vill göra honom till lags för att han inte ska bråka. Hon orkar inte stålsätta sig längre. Ett under att hon är NT

Tack för svar. Kanske det är stämningsschema som väntar oss. Om två veckor är barnen bjudna på teater med kusinerna. Sonen fixar teaterbesök, men hur vi ska klara resan är oklart. Tåg är också jobbigt. Att riskera familjens och medtrafikanternas liv och hälsa gör vi inte mer - att bita ihop mer vore omdömeslöst. Ska till Bup i morgon och diskutera specialped.utredning tillsammans med skolpersonal. Tänker se till att få en snabbis med psykologen och förklara problemet. Jag är osäker på om de förstått hur pass allvarligt det är. Sonen och mat var inget problem när han var mindre. Svårt att svälja och dreglade, kladdade mycket men åt bra. Lite senare började han äta fort utan att tugga och fick problem med magen och blev snudd på överviktig. Nu vill han sällan äta med familjen och har bestämda åsikter om vad han vill äta. Kan vägra äta för att sedan äta 1/2 kilo köttbullar.

Jösses, vår kille var det inga bilproblem med när han var liten. Små barn kräver mer, men en del saker är lättere när de är små. (Att du och flera andra här klarar av flera NPFbarn är för mig närmast en gåta). Korta turer är heller inget problem hos oss. Har han fått ett raseriutbrott och gjort något konstigt/allvarligt/farligt så verkar det som om han måste upprepa det, en fix ide. Säkert är han själv skrämd av det som händer. Ett tag låste han oss inne/ute och mixtrade med alla lås. En period sopade vi glas och pillade glasplitter ur fötterna titt som tätt. Nu är det detta med att åka iväg några mil med bil för att umgås släkt eller vänner. Det sista har alltid varit jobbigt men nu är det liv och hälsa som står på spel. När han var liten fick vi ibland hålla om honom tills han lugnat sig och då började gråta. Det funkade bara om man själv var säker på att verkligen visa sig stark och trygg. Men en stadig tolvåring...  Maken är rädd att han kan ha gjort honom illa när han höll fast honom i bilen. Säga vad man vill om maken, men han är en av de minst våldsbenägna personer jag mött. Om vi har att välja mellan att riskera livet eller riskera att göra honom illa så blir det tydligt att vi måste undvika dessa situationer. Alternativet kanske kan vara att ge mer Lergigan, men då går vi över dosen och det vill jag i så fall ha klartecken för av läkaren. Har läst att Concerta kan utlösa saker och det verkar vara något sådant här.

Familjeterapi, är det något som förekommer nu för tiden?
Sonens problem har varit svåra för oss alla i familjen att hantera och jag upplever att vi har brutit samman som familj. Gränssättning har blivit extremt svårt och relationerna oss alla emellan har blivit svajiga. Iofs skulle vi nog bli starkare föräldrar med avlastning. Undrar ändå.

Första gången det utreddes fick vi också det. Super. Nu vi hänvisade till kommunen. De är kompetenta, men NPF är så centralt för oss och där hänger de inte riktigt med, även om de kan en hel del om det också. Ev. blir vi flyttade till hab och där kanske...

Likadant här. Fortfarande vid 12 år. Man har gått hemma och längtat och tänker sig få ge den där bamsekramen och möter ett åskmoln som hotar att döda en. Vid andra tillfällen är han kramig och gosig. Fortfarande.

...fnissar lite. Biståndshandläggarens fråga efter att jag förklarat att han sköter sig bra borta, att vi oftast får höra att han varit sååå, trevlig, var: "Jaha! Hur går det när han sedan kommer hem då?"