Som ett slag i magen

Åh jag förstår dig så väl!!!!
Förstår exakt hur du känner dig.
Sitter i en liknande situation där jag och maken har svårt att bli gravida och är mitt uppe i IVF karusellen.
Ska påbörja försök nr på fredag.

I vår närmaste familj har det under året fötts fyra små flickor och massor av vänner till oss har fått barn under de gågna tre åren och vi är snart de enda kvar som inte har ngn liten knodd att vara stolta över.

Går själv omkring i konstant skräck över att få höra att ngn väntar barn och jag känner mig bitvis enormt elak som inte fullt ut kan glädja mig över andras babylycka.

Skickar en förstående och varm kram till dig. Du är inte ensam i det här....vi är minst två

KRAM!!!

man känner sej rent av elak när man inte blir glad fullt ut och så mår man dåligt av att man inte blir så glad som dom förtjänar..

det är ingen rolig känsla

När jag var i din sits brukade jag känna mig så otroligt avundsjuk - men inte missunnsam. Det är ju stor skillnad och man är inte mer än människa. Man orkar inte höra hur mycket av andras lycka som helst. Så fastän jag verkligen unnade dem sin graviditet var jag så ledsen och tyckte så synd om oss...
Hoppas att allt snart ordnar sig för er också. Fick själv en son efter 3,5 års försök och fem misslyckade IVF.

vi har inte försökt så länge jag plockade ut p-staven i december och har redan haft två graviditeter, dom slutade bå¨da i missfall men det var ju ändå graviditeter.
Vi hoppas nu på tredje gången gilt så vi håller både fingrar och tår på att det ska funka nästa gång.
Men det har hjälpt mycket att komma in hit och läsa om alla som haft sådan otur och många misslyckanden som äntligen har lyckats fått ett litet barn eller i vissa fall fler...=)

taloola

Jag förstår också precis hur du känner....

Jag och min man har försökt bli gravida i 2½ år och har under denna period haft 3 mf. Mf nr två var värst, det blev vi mest ledsna över. Vi har detta året gjort en ganska omfattande mf utredning som inte har gett något, allt verkar vara normalt på oss.

Vi är nu med i en studie som en läkare i Borås leder men hjälpen får vi först när vi blir gravida och det har vi ju inte helt lätt för. Jag är 36 år och har två barn sedan ett tidigare äktenskap, de är 7 och 8 år. Så visst jag är jätteglad och tacksam över dom. Men smärtan över att kanske aldrig få ett barn tillsammans ( min man har inga egna barn)är ändå stor.

Det har gått i perioder det här för mej hur mycket jag längtat efter barn, efter vårt 3: mf i jan ville jag inte försöka på ett tag, orkade inte ta ännu ett mf. Nu sedan ett tag tillbaka vill jag hur mycket som helst igen och jag har även flera vänner som är gravida och precis fått barn som är i min ålder och det är så skönt att känna att man faktiska kan få bli mamma även i denna åldern och några år uppåt.

Men tänk om det aldrig blir vår tur?

Ida 07 "Tänk om det aldrig blir våran tur?" jag har tänkt exakt samma sak och det är ingen rolig tanke så försöker slå bort den.

har även tänkt att barnen man skulle få kanske inte tyckte om mej och ville inte bli vårat barn, med tanke på tron att dom som dör återföds och då kanske någon ville bli människa och så sa "gud" att jag var med barn och så sa dom nej jag vill inte vara hennes barn och så fanns det ingen annan som ville det heller och så fick jag ett missfall.... det är en väldigt konstig tanke kan jag erkänna men mitt i ett missfall så tänker man inte så klokt med alla hormoner i kroppen.

Jag känner igen mig och tycker att det är otroligt skönt att inte vara ensam om detta fenomen.

Jag och min make har blivit gravida snabbt två gånger varav en slutade i MF och det andra i MA. Senast var det nu i januari då jag både fick göra en medicinsk abort och sedan en skrapning.

Sedan dess har vi inte ens lyckats bli gravida igen. En av våra vänner ringde och berättade att han och hans tjej hade blivit gravida av misstag (de har varit ihop i 3 månader när det hände) men att de skulle behålla barnet. Den gången reagerade jag med att bli jättearg och tycka att allt och alla var emot oss. Varför blir de med barn men inte vi som verkligen har jobbat på det?

Nu i dagarna, alltså ganska långt efter vårat MA, ringer min bästa vän och berättar att de är gravida. Jag vill verkligen avra glad men innerst inne är jag så ledsen att jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Försöker prata med maken men han säger bara att det kommer.

Tycker det är lätt för honom att säga som redan har fått ett barn tidigare och då har fått föra sina gener vidare och fått hålla hans eget barn i sina armar. Jag har aldrig fått göra det och vet inte om jag någonsin kommer att få göra det. Just nu har jag en svart period när jag bara är så deprimerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill också vara gravid och också få chansen att hålla mitt eget kött och blod i mina armar och älska det.....

Vi har valt att inte berättat om vår graviditet för ett par vänner till oss, då vi vet att de har försökt i över ett år. Det kommer kännas jobbigt att berätta sen när vi väljer att göra det, vi vet att de kommer känna som TS. Deras "grattis" kommer inte kännas genuint, tyvärr.

Jag är i den situationen som de nu. Vi har två missfall i bagaget och nu verkar vi istället inte bli med barn alls.. Men hur jobbigt det än var att få reda på att min vän var gravid så hade jag aldrig velat vara utan den infon.

Vi har pratat om det och hon vet att jag kommer ha mina stunder då jag kommer avsky det faktum att de är gravida men sedan finns det även stunder då det är det bästa i världen. Hon förstår mig och står ut med mina svängningar. Det känns otroligt skönt