Hur lång tid ska det behöva ta??

uch kan säga att här rullar de tårar på mina kinder... fy vad jobbigt för er.

håller alla tummar att de blir ett PLUS snart.

Jag lever under samma oro som du gör och känner att jag borde sakta ner tankarna kring en ny graviditet. Det är lättare sagt än gjort. Jag hänger fortfarande på som en trasdocka 8 månader efter total olycka och hoppet om en liten känns väldigt långt borta. När blir det vår tur?

Jag skänker dig lite styrka för dagen idag du fina sorgsna mamma.

Värme/ Linda

Med mina 3 första graviditeter blev jag gravid inom 3 månader efter vi bestämt oss för en bebis. När vi förlorade son nr 3 och ville bli gravida igen, tog det tvärstopp Jag hoppades att det skulle "ta" inom 3 månader även den 4:e gången men icket. Jag pratade med min läkare på VC ( som även är gyn-läkare) och hon sa att har det inte blivit något resultat inom 1 år görs en utredning. VADÅ 1ÅR?! Jag ville ju bli gravid på studs, det hade ju gått förr. Jag räknade dagar, höll på att nöta ut min man?! och hade bara en tanke i huvudet. Efter 8 månader inträffade en händelse med min kompis (separation m.m.) och min fokus hamnade där en kortare period och VIPS så var jag gravid, fast jag trodde chansen den månaden var förbi Jag levde med hopoch förtvilan varje månad mensen kom. Som en av mina bästa kompisar sa( som är BM) : När hjärnan är redo är kroppen redo Ack så rätt hon hade och jag behövde nog den tiden på mig för att sörja. Jag slutade inte sörja fast jag blev gravid på nytt, och gladdes gjorde jag inte förrän nästa bebis var ute. Lycka till iallafall!!

Tack för era inlägg!
Jag tror också att det kan bli för mycket fokus på att bli gravid, och det är väl inte ett dugg konstigt heller med tankte på att man ofrivilligt har fått avslutat någon som man vela genomföra. För mig kom Svininfluensan i rätt tid. På något sätt är det skönt att inte bli gravid pga den. Hur ska man göra med vaccin? Blir vi gravid hamnar jag i riskgruppen. På något konstigt sätt skulle det va skönt om ajg fick mens den här gången...eller så försöker jag bara hitta sätt för att dämpa besvikelsen..I dont know!!
Tung väg att vandra iaf...

Hej! Jag förstår precis hur då har det. Man är ju så bebis sjuk , kroppen har ju varit förbered i 9 mån på en bebis och så blir det ingen, eller jo, men inte som man hade tänkt sig. Det bara värker i kroppen efter bebis. Men tro det eller ej efter ett tag lättar sorgen och då blev jag gravid, det tog visserligen mer än ett år men äntligen. Det kanske beror på annat ,vem vet, men det ligger nog lite sanning bakom Morsaan kompis citat när hjärnan är redo är kroppen redo.
Men det är så frustrerande , man vill ju ha barn medetsamma, det är ju dessutom leveranstid oxå.
Kämpa på. Jag håller definitivt båda tummarna för er.
Kram Katti

det har tagit oss 14 månader efter vår sons död, lycka till

Hej, det är med stor sorg som jag hittade detta forum. Min mn och jag förlorade vårt barn i v 21 pga kromosonfel... Hursomhelst, detta hände i juni i år 2012, skulle fått bäbis i oktober.

Jo så vad gör jag? Efter att ha genomlidit en förlossning, jo jag bestämmer mig för att ta mig samman och planerar för "nästa" gång som det så fint heter!

Och så bestämde jag mig för att komma iform! Och det gjorde jag oxå- blicken fäst stenhård på framtiden, jag körde på så snart kroppen tillät, jag vek inte blicken från framtidslandet långt vid horisonten för nått i världen! Jag tror helt ärligt utan att skryta på nått vis att jag är ett sanningsexempel på att JO visst fan går det att bli av med fraviditetskilos (ca15) på 2.5 mån!!

Och så fick man första mensen, och så andra, och nu väntar jag antagligen på den 4:e!

Nu tänker några av er säkert: vad fan håller hon på med, träningsfreeket?

Jo jag crashlandar i sorgens avgrund med huvudet framstupa!

Jag har med allt i världen trott att om jag bara kommer i form igen och min ÄL kommer igång igen så kan vi försöka och bli gravida!! Igen och nästa gång kommer allt bli bättre och friskt barn och säkert sker det snart!!

Det har gått 4:a mån nu och jag väntar på mensen som kommer säkert på sön eller så.... Jag är så "ett" med min livmoder nu! Känner varje lilla minsta dragning, ÄL är klockklar nu och går att känna igen... Allt! Men för varje mens vill jag bara dö!

Känner mig hur värdelös som helst, som om min kropp och hjärtats längtan inte vill bli ihop på nått vis!

Hur många menstruationer krävs för att livmodern ska bli "fästbar" för ägget? Är det det? Jag slutade blöda efter förlossningen efter 5 dar! Ägglossningen körde igång 20 dar senare! Allt! Jag har kört slut på min man denna mån- var 2-3dag har vi "fyllt" på förådet så att säga MEN!

Jag känner inte som förra ggn, ni vet när man blev pinknödig hela tiden och sen kom nidblödning! FAN! Jag vill bara framåt! Jag har ju sörjt.... Gråtit massor, fan en hel vecka av min semester gick åt att ligga i sängen och deppa! Känner fotfarande näven klämma åt hjärtat när syskonbarnen springer kring ens ben och ler mot en! Vi var förbi minneslunden på 3mån dagen och grät ut floder! Men man kan ju inte resonera så heller!!! För det är livet som bara går vidare och snart är det säkert vår tur igen! En väninna är precis förbi v 21, där vi förlorade vår....

Allt jag vill är att gå vidare!!

Få bli m barn igen och hoppas till alla gudar som hör på att snälla låta allt gå bra nästa gång! Men inget av detta ändrar på faktum att jag sitter här och är ca 4 dar från mensen!

Jag har varit och läst på i änglarumet och läst alla historier... Kännt en gemenskap i denna hemska klubb vi alla har blivit ofrivilligt medlemmar i, funnit tröst för stunden då allting känns svart- ja då vet jag att jag är inte ensam!

Jag har aldrig missunnats nån annan familjelyckan, vill inte det heller men fan om jag inte blir fucking pissed off på folk som har blivit välsignade m friska underbara barn och sen skiter i dem och beteer sig som idiotbarn själva !

Som ni hör! Jag är så ..... Allt precis allt man kan vara och frustrerad är bara förnamnet!

Kram på oss alla!! Kämpa på!

Mirra

Hej, det är med stor sorg som jag hittade detta forum. Min mn och jag förlorade vårt barn i v 21 pga kromosonfel... Hursomhelst, detta hände i juni i år 2012, skulle fått bäbis i oktober.

Jo så vad gör jag? Efter att ha genomlidit en förlossning, jo jag bestämmer mig för att ta mig samman och planerar för "nästa" gång som det så fint heter!

Och så bestämde jag mig för att komma iform! Och det gjorde jag oxå- blicken fäst stenhård på framtiden, jag körde på så snart kroppen tillät, jag vek inte blicken från framtidslandet långt vid horisonten för nått i världen! Jag tror helt ärligt utan att skryta på nått vis att jag är ett sanningsexempel på att JO visst fan går det att bli av med fraviditetskilos (ca15) på 2.5 mån!!

Och så fick man första mensen, och så andra, och nu väntar jag antagligen på den 4:e!

Nu tänker några av er säkert: vad fan håller hon på med, träningsfreeket?

Jo jag crashlandar i sorgens avgrund med huvudet framstupa!

Jag har med allt i världen trott att om jag bara kommer i form igen och min ÄL kommer igång igen så kan vi försöka och bli gravida!! Igen och nästa gång kommer allt bli bättre och friskt barn och säkert sker det snart!!

Det har gått 4:a mån nu och jag väntar på mensen som kommer säkert på sön eller så.... Jag är så "ett" med min livmoder nu! Känner varje lilla minsta dragning, ÄL är klockklar nu och går att känna igen... Allt! Men för varje mens vill jag bara dö!

Känner mig hur värdelös som helst, som om min kropp och hjärtats längtan inte vill bli ihop på nått vis!

Hur många menstruationer krävs för att livmodern ska bli "fästbar" för ägget? Är det det? Jag slutade blöda efter förlossningen efter 5 dar! Ägglossningen körde igång 20 dar senare! Allt! Jag har kört slut på min man denna mån- var 2-3dag har vi "fyllt" på förådet så att säga MEN!

Jag känner inte som förra ggn, ni vet när man blev pinknödig hela tiden och sen kom nidblödning! FAN! Jag vill bara framåt! Jag har ju sörjt.... Gråtit massor, fan en hel vecka av min semester gick åt att ligga i sängen och deppa! Känner fotfarande näven klämma åt hjärtat när syskonbarnen springer kring ens ben och ler mot en! Vi var förbi minneslunden på 3mån dagen och grät ut floder! Men man kan ju inte resonera så heller!!! För det är livet som bara går vidare och snart är det säkert vår tur igen! En väninna är precis förbi v 21, där vi förlorade vår....

Allt jag vill är att gå vidare!!

Få bli m barn igen och hoppas till alla gudar som hör på att snälla låta allt gå bra nästa gång! Men inget av detta ändrar på faktum att jag sitter här och är ca 4 dar från mensen!

Jag har varit och läst på i änglarumet och läst alla historier... Kännt en gemenskap i denna hemska klubb vi alla har blivit ofrivilligt medlemmar i, funnit tröst för stunden då allting känns svart- ja då vet jag att jag är inte ensam!

Jag har aldrig missunnats nån annan familjelyckan, vill inte det heller men fan om jag inte blir fucking pissed off på folk som har blivit välsignade m friska underbara barn och sen skiter i dem och beteer sig som idiotbarn själva !

Som ni hör! Jag är så ..... Allt precis allt man kan vara och frustrerad är bara förnamnet!

Kram på oss alla!! Kämpa på!

Mirra

Hej, det är med stor sorg som jag hittade detta forum. Min mn och jag förlorade vårt barn i v 21 pga kromosonfel... Hursomhelst, detta hände i juni i år 2012, skulle fått bäbis i oktober.

Jo så vad gör jag? Efter att ha genomlidit en förlossning, jo jag bestämmer mig för att ta mig samman och planerar för "nästa" gång som det så fint heter!

Och så bestämde jag mig för att komma iform! Och det gjorde jag oxå- blicken fäst stenhård på framtiden, jag körde på så snart kroppen tillät, jag vek inte blicken från framtidslandet långt vid horisonten för nått i världen! Jag tror helt ärligt utan att skryta på nått vis att jag är ett sanningsexempel på att JO visst fan går det att bli av med fraviditetskilos (ca15) på 2.5 mån!!

Och så fick man första mensen, och så andra, och nu väntar jag antagligen på den 4:e!

Nu tänker några av er säkert: vad fan håller hon på med, träningsfreeket?

Jo jag crashlandar i sorgens avgrund med huvudet framstupa!

Jag har med allt i världen trott att om jag bara kommer i form igen och min ÄL kommer igång igen så kan vi försöka och bli gravida!! Igen och nästa gång kommer allt bli bättre och friskt barn och säkert sker det snart!!

Det har gått 4:a mån nu och jag väntar på mensen som kommer säkert på sön eller så.... Jag är så "ett" med min livmoder nu! Känner varje lilla minsta dragning, ÄL är klockklar nu och går att känna igen... Allt! Men för varje mens vill jag bara dö!

Känner mig hur värdelös som helst, som om min kropp och hjärtats längtan inte vill bli ihop på nått vis!

Hur många menstruationer krävs för att livmodern ska bli "fästbar" för ägget? Är det det? Jag slutade blöda efter förlossningen efter 5 dar! Ägglossningen körde igång 20 dar senare! Allt! Jag har kört slut på min man denna mån- var 2-3dag har vi "fyllt" på förådet så att säga MEN!

Jag känner inte som förra ggn, ni vet när man blev pinknödig hela tiden och sen kom nidblödning! FAN! Jag vill bara framåt! Jag har ju sörjt.... Gråtit massor, fan en hel vecka av min semester gick åt att ligga i sängen och deppa! Känner fotfarande näven klämma åt hjärtat när syskonbarnen springer kring ens ben och ler mot en! Vi var förbi minneslunden på 3mån dagen och grät ut floder! Men man kan ju inte resonera så heller!!! För det är livet som bara går vidare och snart är det säkert vår tur igen! En väninna är precis förbi v 21, där vi förlorade vår....

Allt jag vill är att gå vidare!!

Få bli m barn igen och hoppas till alla gudar som hör på att snälla låta allt gå bra nästa gång! Men inget av detta ändrar på faktum att jag sitter här och är ca 4 dar från mensen!

Jag har varit och läst på i änglarumet och läst alla historier... Kännt en gemenskap i denna hemska klubb vi alla har blivit ofrivilligt medlemmar i, funnit tröst för stunden då allting känns svart- ja då vet jag att jag är inte ensam!

Jag har aldrig missunnats nån annan familjelyckan, vill inte det heller men fan om jag inte blir fucking pissed off på folk som har blivit välsignade m friska underbara barn och sen skiter i dem och beteer sig som idiotbarn själva !

Som ni hör! Jag är så ..... Allt precis allt man kan vara och frustrerad är bara förnamnet!

Kram på oss alla!! Kämpa på!

Mirra

Så ledsen att jag skickat samma med 3 ggr typ! Pinsamt! Men det är mitt första inlägg och jag vet inte hur man suddar bort de som är för många!

Hej!

Hur har det gått för TS och miranda99? Läste först nu och ser att tråden är gammal men hoppas så innerligt att era önskningar gått i uppfyllelse!

Allt gott!