Hur lång tid ska det behöva ta??
Hej, det är med stor sorg som jag hittade detta forum. Min mn och jag förlorade vårt barn i v 21 pga kromosonfel... Hursomhelst, detta hände i juni i år 2012, skulle fått bäbis i oktober.
Jo så vad gör jag? Efter att ha genomlidit en förlossning, jo jag bestämmer mig för att ta mig samman och planerar för "nästa" gång som det så fint heter!
Och så bestämde jag mig för att komma iform! Och det gjorde jag oxå- blicken fäst stenhård på framtiden, jag körde på så snart kroppen tillät, jag vek inte blicken från framtidslandet långt vid horisonten för nått i världen! Jag tror helt ärligt utan att skryta på nått vis att jag är ett sanningsexempel på att JO visst fan går det att bli av med fraviditetskilos (ca15) på 2.5 mån!!
Och så fick man första mensen, och så andra, och nu väntar jag antagligen på den 4:e!
Nu tänker några av er säkert: vad fan håller hon på med, träningsfreeket?
Jo jag crashlandar i sorgens avgrund med huvudet framstupa!
Jag har med allt i världen trott att om jag bara kommer i form igen och min ÄL kommer igång igen så kan vi försöka och bli gravida!! Igen och nästa gång kommer allt bli bättre och friskt barn och säkert sker det snart!!
Det har gått 4:a mån nu och jag väntar på mensen som kommer säkert på sön eller så.... Jag är så "ett" med min livmoder nu! Känner varje lilla minsta dragning, ÄL är klockklar nu och går att känna igen... Allt! Men för varje mens vill jag bara dö!
Känner mig hur värdelös som helst, som om min kropp och hjärtats längtan inte vill bli ihop på nått vis!
Hur många menstruationer krävs för att livmodern ska bli "fästbar" för ägget? Är det det? Jag slutade blöda efter förlossningen efter 5 dar! Ägglossningen körde igång 20 dar senare! Allt! Jag har kört slut på min man denna mån- var 2-3dag har vi "fyllt" på förådet så att säga MEN!
Jag känner inte som förra ggn, ni vet när man blev pinknödig hela tiden och sen kom nidblödning! FAN! Jag vill bara framåt! Jag har ju sörjt.... Gråtit massor, fan en hel vecka av min semester gick åt att ligga i sängen och deppa! Känner fotfarande näven klämma åt hjärtat när syskonbarnen springer kring ens ben och ler mot en! Vi var förbi minneslunden på 3mån dagen och grät ut floder! Men man kan ju inte resonera så heller!!! För det är livet som bara går vidare och snart är det säkert vår tur igen! En väninna är precis förbi v 21, där vi förlorade vår....
Allt jag vill är att gå vidare!!
Få bli m barn igen och hoppas till alla gudar som hör på att snälla låta allt gå bra nästa gång! Men inget av detta ändrar på faktum att jag sitter här och är ca 4 dar från mensen!
Jag har varit och läst på i änglarumet och läst alla historier... Kännt en gemenskap i denna hemska klubb vi alla har blivit ofrivilligt medlemmar i, funnit tröst för stunden då allting känns svart- ja då vet jag att jag är inte ensam!
Jag har aldrig missunnats nån annan familjelyckan, vill inte det heller men fan om jag inte blir fucking pissed off på folk som har blivit välsignade m friska underbara barn och sen skiter i dem och beteer sig som idiotbarn själva !
Som ni hör! Jag är så ..... Allt precis allt man kan vara och frustrerad är bara förnamnet!
Kram på oss alla!! Kämpa på!
Mirra