Yohanna: Usch, förstår att det känns tufft! Som tur är kommer tiden att gå jättefort, eftersom du kommer att hänga här med oss så fort du har en minut över och vi kommer att göra allt vi kan för att roa och pigga upp dig!
Soleil: Hur är det med dig? Allt väl hoppas jag?
Piaf: Jag tror faktiskt det! Att det är så att vara mamma menar jag... Man vill så mycket, så gärna och så väl, man älskar så det gör ont ibland MEN det tillhör ju även vårt jobb att faktiskt vara den som har kontroll, som hjälper till att styra upp tillvaron så det åtminstone blir ett ordnat kaos....
Det jag lär mig allt mer eftersom är att vi må bråka och tjafsa och det är OK, så länge vi har en stabil grund att stå på, den som säger oss att vi alltid finns för varandra - no matter what! Våra barn ska veta att vi föräldrar är deras guider genom livet och kunna lita på att vi faktiskt vet bäst, och det innebär väl att vi måste sätta ner foten ibland för att visa att "nu är det nog! Du får tycka att jag är orättvis, men i det här läget är det faktiskt jag som bestämmer och i slutändan blir det bäst för både dig och mig!" För inte hade väl Tristans morgondag varit så jättelyckad om du låtit honom vara uppe och busa med Ludvig så länge han ville...?
Snacka om flummiga tankar, men klockan är mycket och jag är lite trött. Be mig gärna tolka och förtydliga imorgon om det känns helt orimligt, för jag vet vad jag menar även om det ser helt vimsigt ut!