Glassigaste tråden i historien!!! Välkomna:-D

Om någon är nyfiken så finns det en partybild på en tillgjord smilfink med tillhörande kärlek i galleriet.......ett tag i alla fall!

Yohanna Tack
Vinrosig och tillgjord smilfink.... kvällen slutade med en blå häl.
Klackarna i taket

Sofie75: det e så rätt så rätt.

Sofie: Fin bild!

Jag kommer inte in i mitt krypin! Fler med samma problem...?

fast nu går det....

Snart ska jag jobba...

Hej!

Har precis vinkat av Christian som åkte till apoteket nu för att hämta lite medicin till mig. Min bihåleinflamation (kronisk - har haft den i två år nu...) slog ut ordentligt nyss och medicinen var slut ) och eftersom jag behöver min andning så fick han sätta sig i bilen och köra Pussgubben .

Ok.
Kolla bilden på Tristan i galleriet!! Han hade nattats in en stund tidigare och låg efter en liten stund och sov såhär. Det var Ludvig som kom ut och sa att -mamma, du måste bara kolla det här . Och då hade alltså Tristan (i sömnen) krypit iväg hit... Han brukar göra så, men inte alltid så långt bort från sängen och oftast inte så kort efter insomningen...

Igår hade jag en ganska tröttsam och långdragen nattning av barn. Christian var inte hemma heller och då känns det alltid lite värre, av nån anledning??
I alla fall. Jag tror att jag nattade in Tristan 6-7 ggr. Vi började som vanligt med småprat och saga och godnattmys och sen släcka = gick inte!! Han var uppe och for omkring och skulle klättra på Ludvigs säng och.... ja allt möjligt... Vi provade nattning igen (allt utom sagan) och ja, det är så himla mysigt sålänge det nattas, men en kort stund senare är han uppe och far!!
Han bryr sig liksom inte om vad man säger, hur bestämt man gör det och värre blir det såklart när de stora barnen (igår Ludvig) skrattar oavbrutet för att Tristan är så rolig (vilket han ju är, och också vet om) och allt bara fortsätter i oändlighet....

Och plötsligt så skulle Tristan sova uppe hos Ludvig och jag tänkte att "ja, varför inte" och nattade in dom tillsammans. Det gick!!!!!......i en minut ungefär och sen ropade Ludvig att "det här går inte mamma, för Tristan bara sparkas" (de låg skavfötter) och jag fick gå in igen och nu liksom baaaaaaaaaaaaaaaaad Tristan så fint om att han visst kunde sova fint i Ludvigfs säng och "ja, ok då, han menar säkert det nu och så fick han det... försöka skavföttersgrejen en gång till Och det fungerade i en halv minut den här ggn och Ludvig ropar snart igen och nu får jag ta ner Tristan till sin säng och han är TOKARG och Ludvig är trött på riktigt och JAG ME!!! ...och jag får hålla på med Tristan för han skriker och ska upp i Ludvigs säng och.....

När jag sen där framöver äntligen hör tystnaden och förstår att mina pojkar har somnat (också Tristan) så står jag då där över dom och tittar på deras underbara små kinder och klappar deras svettiga pannor och pussar dem och följer deras andning med en klump av kärlek i halsen och känner ÅNGEST över att jag kan bli så arg ibland och hur kunde jag avsluta kvällen med att vara arg och sur på "LILLA Tristan"???

Och så slog det mig på jobbet idag.... att VADÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ Jag började ju kvällen som världens bästa, snällaste och goaste mamma (så som jag börjar alla kvällar) och gjorde vad jag kunde för att hålla uppe orken men PALLADE inte hur länge som helst och blev ju tillslut förbannad!!! Vilket jag borde ha blivit tidigare.......

Så till saken!! Är det detta som är att vara mamma? Att älska så mycket och hela tiden och vilja deras bästa och alltid väl och acceptera deras utspel för att man måste kunna vilja prata fram förändring i kärlekens tecken och vara DÄR för sina barn och stå ut med hur mycket som helst för att ÄNTLIGEN stampa ner foten och få bukt på "ungen" och sen ha sådär lagom ont i magen i ett halvdygn framöver....... .

Jag vet inte, men det slog mig att det nog ganska ofta ser ut såhär här hemma.
Nån som förstår känslan jag försöker få fram??

Ja ja...lite flum från mig. Vi har en film som vi ska se när Christian kommit tillbaka så jag ska förbereda med att krypa upp i soffan nu...

Jo, en sak jag kommer flumma med er om framöver är om en förändring i vårat liv, och vad ni tror om att göra drastiska sådana??? Vi är lite inne på att flytta ut hela familjen till skogen/stugan och, ja... leva vårat liv där... Men jag återkommer m ed de tankar vi har kring detta

Hoppas ni alla har det gått
Mimmi

ja, då närmar det sig. avskedet av tjejen. imorgon 17.oo sitter hon på planet. herrejösses. *andas* men det känns skönt att vi redan sagt hejdå och bara har hejdået på telefonen kvar. men snart ändras livet dratiskt. känns väldigt läskigt.

Så, nu är det dags att säga godnatt för min del!

Det är filmtime här hemma nu och det ska bli så himla mysigt

Hoppas att ni alla får en fin kväll och en god natts sömn

Love you all!
Mimmi