Svarar på frågor

Hejsan!
Vi har två adopterade barn, nu 1 och 5 ½år gamla, från Sydkorea. .... i många inlägg läser man om hur illa adopterade blir behandlade både under sin uppväxt och i det vuxna livet i olika situationer. Vi har, under de 5 åren som vi varit föräldrar, faktiskt ännu inte upplevt detta. Vi är väldigt förberedda på att detta förmodligen kommer att dyka upp men hoppas så klart att våra barn inte ska behöva bli utsatta av detta.... Vår dotter (5 ½ år)är fullt medveten om att hon är adopterad och att hon har ett annorlunda utseende än en del av hennes kompisar. Däremot är hon definitivt inte det enda barnet med "utländsk" bakgrund på sitt dagis, långt ifrån.... Kanske beror det på att de fortfarande är ganska små men det verkar inte som om de reflekterar över att de på dagiset ser olika ut. Jag har pratat med fröknarna om detta och de hävdar att barnen verkligen inte beskriver varandra med hudfärg eller hårfärg, vilket jag tycker är underbart... Men såklart är vi medvetna om att detta kommer att dyka upp....
Men i alla fall var mina fråor till dig om du tror att det kan vara skillnad när våra barn blir vuxna. Tror du att det underlättar att det på dagis, skolor och arbetsplatser mm kommer att finns människor med utseende från många av världens hörn eller tror du att rasismen har blivit ännu mer påtaglig?
Var du förberedd på att du faktiskt var olik de andra till utseendet som liten? Hur hanterade du de elaka kommentarerna, och hur har det påverkat dig som vuxen? Jag förmodar även att dina barn har ärvt en del av dina drag, är du rädd för hur de ska bli bemötta?
Är så tacksam för att du tar upp ämnet....

Hej!
Jag tror absolut att det blir skillnad när barnen blir vuxna. Som liten har man ju ingen referens till vad som är "normalt eller onormalt" utan det är ju samlade erfarenheter genom livet som präglar vem vi blir som vuxen.
Jag tror att det underlättar mycket att det finns andra på till exempel barnens dagis och senare skolor och andra platser som ser "annorlunda" ut. Annorlunda förresten, med annorlunda menar vi ju i Sverige att man inte är blond och blåögd eller brunette med grå ögon och "ariskt" utsèende. I asien ser man annorlunda ut om man ser ut som min man som är blond och blåögd, där stirrar de på honom. : )

Jag vet ju inte var i Sverige ni bor men jag växte som sagt upp i en liten stad och jag tror att det har både varit svårare och underlättat på vissa sätt. Jag har märkt att när jag besöker till exempel Stockholm så blir jag bemött med en helt annan attityd, lite trött och likgiltig liksom. "ja, ja ännu en blatte" medan i mindre städer är det inte så. Värst i mindre städer är den äldre generationen. Jag minns tydligt vid flera tillfällen då jag var barn och var i tex affären med mamma eller mormor att någon gammal tant kommit fram och frågat den vuxne i mitt sällskap: "Pratar hon svenska?!!" Eftersom jag vuxit upp i en helt vanlig svensk svensson-familj, känner jag mig helt svensk och precis som vem som helst. Det är ju bara när jag tittar mig i spegeln eller får höra sånt där, som jag om igen blir varse att jag är annorlunda.
Jag tror att rasismen har blivit mer påtaglig men att den ändrat karaktär. Numera tror jag inte att man ger sig på "vilken blatte som helst" utan mer de som kanske sticker ut på ett eller annat sätt, tex gängbildningar, kriminella eller de som har något som andra eventuellt kan störa sig på eller bli avundsjuka på. Men det är givetvis grovt generellt talat.

Jag har alltid vetat att jag är adopterad. Mina föräldrar pratade och informerade mycket om det när jag var liten (eller stor nog att förstå) så jag var nog så förberedd som man kan förvänta sig.
Jag tycker själv inte att man som adoptivförälder ska "överinformera" barnet om att man är adopterad om du förstår vad jag menar, utan att man måste få smälta och landa med det som sagt så att det inte alltid ältas om hemlandet eller adoption. Jag har en väninna vars adoptivföräldrar presenterar sig ungefär såhär (Hon är idag 34år): "Hej! Det är jag som är Marinas pappa. Ja, hon är ju inte min egentligen för vi har hämtat hem henne från Kina. "
Sådär har det varit sen dagen hon kom hit. Ja, du förstår säkert min poäng. Det är viktigt att man inte gömmer undan faktum att jag är adopterad, men låt mig få känna mig som ert barn.
Så ungefär känner jag.
Givetvis har det påverkat mig mycket som vuxen men främst som tonåring då jag ändå gick igenom allt det där hormonella som tjejer alltid går igenom. Lägg sen till att jag hade stora identitetsproblem med vem jag egentligen var och varför just jag hamnat här.
Mina barn är ju blandras och har mycket av mina drag, ja. Jag är inte så orolig för hur de ska bli bemötta. Jag känner att min egen uppväxt stärkt mig mycket i min egen identitet så därför kommer jag att låta dem veta hur jag hade det, och stötta dem i deras funderingar om utsèende och bakgrund. De är ju andra generationen så jag tror inte att det blir så allvarligt.

Eftersom du är här inne på forumet, visar att du redan nu har funderingar kring detta och verkar väl förberedd och intresserad så tror jag att dina barn har alla förutsättningar i världen att få den stöttning hemifrån som ett adoptivbarn behöver så väl. Du visar att du bryr dig om och det är väl ändå det viktigaste!!
Stor kram

Hej igen...
Tack för ditt långa svar... Jag funderar jag ofta vad mina barn, särskilt min dotter kommer att ha för funderingar senare i livet... Jag har själv en väldigt nära och bra kontakt med mina föräldrar och hoppas att mina barn kommer att vilja ha det med mig oxå, även den dag de är vuxna och utflugna... om jag hade varit adopterad skulle jag absolut vilja resa tillbaka till mitt födelseland för att leta efter mina rötter. Om mina barn skulle vilja detta en dag skulle jag stötta dem till 100%... Jag skulle oxå vilja veta mer om deras ursprung och gärna få möjligheten att tacka deras bioföräldrar för att de satte dem till världen och lät mig uppleva lyckan att få ha dem i mitt liv... men kanske tillhör de dem som säger sig vara nöjda med vad livet bjöd på och då så klart respekterar jag det och får ta det som en komplimang...
Vi bor i en liten stad och konstigt nog har vi aldrig upplevt att andra bemöter oss och våra barn på ett annat sätt än mot en biofamil. Att våra barn inte skulle tillhöra oss eller att de inte har samma drag som vi är inget som vi behövt förklara. Däremot upplever vi att folk ofta kommenterar att våra barn är söta, vilket om man är negativ tydligen kan ta som jobbigt... i en annan tråd togs detta upp av en adoptivmamma. Vi däremot är så stolta över våra barn och är glada för dessa positiva ord. Hellre det än att man skulle få rasistiska kommentarer slängda i ansiktet på sina älsklingar.... Sedan kan jag tänka mig att det kan vara jobbigt för barnen i vissa åldrar om detta skulle vara något som fortsätter...
Sen är det som du säger nog inte bra att överinformera sina barn om adoptionen.... utan känna av läget när det är de som vill veta och prata... I vårt hem kommer det ofta så självklart många gånger, inget som vi planerar när vi ska ta upp.
Som adoptivmamma måste jag bara få säga att jag ser mina barn som så självklara i vår familj, jag har älskat dem från första stund.... Har aldrig funderat över att det genetiska inte kommer från mig eller min man.... alla har vi våra barn till låns och man vet att tiden med barnen är begränsad till den dag de ska stå på egna ben och skaffa sin egna lilla familj, adoptivbarn som biobarn.... jag är så glad så länge jag får ha mina barn runt mig både dag och natt....
Min dotter brukar säga till mig att hon är så glad att hon kom till just oss, och visst är det så att hon kunde hamnat i en annan familj i ett annat land... men jag tror på ödet... det var bara menat så här....

Hej!

Så var det ibland även när jag var liten, någon stannade och tittade och sa att man var söt. Ibland var det skojigt med uppmärksamheten och ibland var det jobbigt att bli uttittad. Så är det nog med vilket barn som helst, adopterat eller ej.
De flesta som inte är adopterade och självklart inte kan förstå känslan av att inte ha rötter, samhörighet......att likna någon, kan absolut inte förstå varför man inte vill åka tillbaka till hemlandet för att söka sina rötter och sina riktiga föräldrar.
Jag brukar förklara att mina riktiga föräldrar är NN och NN. Jag vet ju ingenting annat. Ibland undrar jag såklart vem jag är lik och sånt men mest är jag nöjd över mitt liv som det är.
Under graviditeten har det dock varit lite svårt när man ska svara på frågor om ärftliga sjukdomar i familjen och liknande. Jag vet ju ingenting.

Var glad om ni inte blir utsatta för elaka kommentarer. Alla blir kanske inte det och låt oss hoppas att just din familj blir förskonade. Om bara så ett enda barn slipper utstå samma som jag fick som barn så är det värt varenda sekund av min tid i det här forumet och föreläsningar inför adoptivfamiljer/grupper. Så nu vet du varför jag gör det här också. : )

Undrar lite bara.. varför kan du inte förstå dem som inte vill åka tillbaks till sitt födelseland? Du skriver att söka sina "riktiga" föräldrar..
Alltså, alla tänker inte så.. Jag tänker inte att mina biologiska föräldrar är mina riktiga.. det blir ju bara konstigt. Alla har olika behov av att söka sina rötter. Jag har vänner som är adopterade som tänker jätte olika varandra.
Jag bor oxå in liten stad.. eller stad, ö, och herregud va jag har fått höra mkt tjaffs om mej, både elakt men även mkt nyfikenhet då jag var bland de första adopterade här ute. MEN jag har inte tagit åt mej. Min föräldrar gav mej ett otroligt starkt självförtroende och styrka att klara av sånt.
Att mina föräldrar ibland (eller ofta) glömmer bort att jag överhuvudtaget är adopterad märks oftare och oftare. Speciellt sist när jag och pappa var hos audionom och pappa säger att han nog fått samma hörselnedsättning som mej och att även hans bror fått det så det verkar vara ngt som går i släkten *S* Det viktigaste som adoptivförälder är inte att överbeskydda barnet utan att lära dem att bli självständiga starka idivider.

Hej Josefina!

Du har missförstått, läs igen... : )

Så kan det gå. *S*

Oooh! Cola som är så gott. Det går inte att vara utan det juh. : D
Vart är du från?

Jag måste bara få säga att det är så skönt att ibland få prata med vuxna adopterade och inte bara adoptivföräldrar, man får se allt ifrån sina barns synvinkel på nått sätt.... återigen tack för att du startade tråden och för att du bryr dig.....
Kram....

Jag har en fråga som inte i första hand gäller min egen familj, även om jag har en adopterad dotter.

Jag har en elev som har det lite jobbigt med sin bakgrund som adopterad. Jag väljer att vara väldigt vag här om det skulle vara någon som listat ut vem jag är IRL och som även vet vilka elever jag har. Den här eleven går i alla fall på högstadiet och verkar fundera väldigt mycket på sin historia, på att inte veta något om bio-familjen etc (jag är inte säker på om h*n verkligen inte vet något alls, eller om det mer handlar om att inte ha träffat dem etc). Tydligen talas det sällan eller aldrig om adoptionen hemma hos min elev. Eleven har själv berättat lite grann för mig om sina tankar. H*n känner kanske till att jag är adoptivförälder, men jag är inte säker.

Nu funderar jag på om, och i så fall hur, jag kan hjälpa eleven i fråga. Ska jag ta upp ämnet eller vänta och se om eleven säger något (det eleven berättade var i en uppsats och alltså inte ett samtal där jag kunde ställa följdfrågor eller så)? Jag vill ju inte att eleven ska tro att jag ser det som att h*n är "adoptivbarn" snarare än en individ.

Jag undrar också om det finns något att göra mer konkret. För ett par år sedan såg jag på nätet att en vuxen adopterad kille var på gång att starta någon sorts fadderverksamhet för yngre adopterade. Vet någon om det blev verklighet, eller om det kanske rann ut i sanden? Om sådan verksamhet finns tror jag att det skulle passa min elev rätt bra. Tyvärr vet jag inte om det finns någon landsförening för just min elevs ursprungsland. Om det gör det, brukar de i så fall ha fadderverksamhet? Och tror ni som själva är adopterade att fadderverksamhet kan vara bra?

Hej Manchester!

Super att din radar har plockat upp "problemet"! Jag önskar att någon lärare gjort det när jag gick i skolan.... samtidigt som detta givetvis är ett väldigt känsligt ämne och ska approachas med försiktighet tycker jag.
Om din elev skrivit en uppsats om detta så är ju han/hon medveten om att du vet , samtidigt som det för den delen inte behöver betyda att det är öppet för en dialog för det. Kan också vara ett vagt rop på hjälp, vilket som egentligen. Jag tycker att du på ett diskret sätt låter eleven veta att du finns där om han/hon vill prata och att du dessutom har ett adopterat barn själv och sedan backar av och låter honom/henne komma till dig när denne funderat på om han/hon vill det/klarar av det känslomässigt. Som i andra svåra frågor i livet så måste man vara känslomässigt redo för att våga söka hjälp annars skjuter man problemet ifrån sig. Jag var många gånger bufflig och plockade på en hård attityd utåt, men innerst inne ledsen över hur jag behandlades. Jag kan nog säga med rätt stor säkerhet att jag tror att din elev ser dig som en mycket lättare person att prata med om han/hon får veta att du är förälder till ett adoptivbarn själv. Det skulle kännas som ett stort stöd om jag varit i den situationen. Såklart beror allt på vad ni har för kontakt idag men med viljan att hjälpa kommer man långt.

Lycka till!

Jag har en liten undran jag som också är adopterad . Är det lättare eller svårare för er där det ändå är såpass uppenbart att man inte är helt lik sina föräldrar ?
Jag är ju som synes av nordiskt ursprung och har kanske lättare att söka upp mina biologiska föräldrar men jag känner att jag inte vill . Har insett att jag har den turen att mina föräldrar faktiskt valde just mig och det är en sak som nog alla adopterade kan ha i åtanke de stunderna livet känns tufft & man känner sig lämnad ...