Hej!
Jag tror absolut att det blir skillnad när barnen blir vuxna. Som liten har man ju ingen referens till vad som är "normalt eller onormalt" utan det är ju samlade erfarenheter genom livet som präglar vem vi blir som vuxen.
Jag tror att det underlättar mycket att det finns andra på till exempel barnens dagis och senare skolor och andra platser som ser "annorlunda" ut. Annorlunda förresten, med annorlunda menar vi ju i Sverige att man inte är blond och blåögd eller brunette med grå ögon och "ariskt" utsèende. I asien ser man annorlunda ut om man ser ut som min man som är blond och blåögd, där stirrar de på honom. : )
Jag vet ju inte var i Sverige ni bor men jag växte som sagt upp i en liten stad och jag tror att det har både varit svårare och underlättat på vissa sätt. Jag har märkt att när jag besöker till exempel Stockholm så blir jag bemött med en helt annan attityd, lite trött och likgiltig liksom. "ja, ja ännu en blatte" medan i mindre städer är det inte så. Värst i mindre städer är den äldre generationen. Jag minns tydligt vid flera tillfällen då jag var barn och var i tex affären med mamma eller mormor att någon gammal tant kommit fram och frågat den vuxne i mitt sällskap: "Pratar hon svenska?!!" Eftersom jag vuxit upp i en helt vanlig svensk svensson-familj, känner jag mig helt svensk och precis som vem som helst. Det är ju bara när jag tittar mig i spegeln eller får höra sånt där, som jag om igen blir varse att jag är annorlunda.
Jag tror att rasismen har blivit mer påtaglig men att den ändrat karaktär. Numera tror jag inte att man ger sig på "vilken blatte som helst" utan mer de som kanske sticker ut på ett eller annat sätt, tex gängbildningar, kriminella eller de som har något som andra eventuellt kan störa sig på eller bli avundsjuka på. Men det är givetvis grovt generellt talat.
Jag har alltid vetat att jag är adopterad. Mina föräldrar pratade och informerade mycket om det när jag var liten (eller stor nog att förstå) så jag var nog så förberedd som man kan förvänta sig.
Jag tycker själv inte att man som adoptivförälder ska "överinformera" barnet om att man är adopterad om du förstår vad jag menar, utan att man måste få smälta och landa med det som sagt så att det inte alltid ältas om hemlandet eller adoption. Jag har en väninna vars adoptivföräldrar presenterar sig ungefär såhär (Hon är idag 34år): "Hej! Det är jag som är Marinas pappa. Ja, hon är ju inte min egentligen för vi har hämtat hem henne från Kina. "
Sådär har det varit sen dagen hon kom hit. Ja, du förstår säkert min poäng. Det är viktigt att man inte gömmer undan faktum att jag är adopterad, men låt mig få känna mig som ert barn.
Så ungefär känner jag.
Givetvis har det påverkat mig mycket som vuxen men främst som tonåring då jag ändå gick igenom allt det där hormonella som tjejer alltid går igenom. Lägg sen till att jag hade stora identitetsproblem med vem jag egentligen var och varför just jag hamnat här.
Mina barn är ju blandras och har mycket av mina drag, ja. Jag är inte så orolig för hur de ska bli bemötta. Jag känner att min egen uppväxt stärkt mig mycket i min egen identitet så därför kommer jag att låta dem veta hur jag hade det, och stötta dem i deras funderingar om utsèende och bakgrund. De är ju andra generationen så jag tror inte att det blir så allvarligt.
Eftersom du är här inne på forumet, visar att du redan nu har funderingar kring detta och verkar väl förberedd och intresserad så tror jag att dina barn har alla förutsättningar i världen att få den stöttning hemifrån som ett adoptivbarn behöver så väl. Du visar att du bryr dig om och det är väl ändå det viktigaste!!
Stor kram
