30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet

Välkomna alla nya!

Icka: Inte har jag svikit er, jag har bara varit på kurs.
 
Jag har just läst ikapp men orkar inte kommentera just nu. Inte mycket att säga om min graviditet. Har haft lite molvärk av och till men inte senaste dygnen. Vilket såklart för mina tankar till att det är ma. Det hjälps liksom inte hur mycket jag än försöker skjuta undan de negativa tankarna. Det är nu 3 veckor och 1 dag till ul så jag får tyvärr leva i ovisshet ett tag till. 

Tänk så söta ni är som hinner sakna mig då jag inte är här på drygt 3 dygn så glad jag blir .
Ja det var en rolig kurs, rolig och jobbig på samma gång. Den handlade om barnhälsa med allt positivt (friskvård, bvc, preventivt arbete osv.), men oxå allt negativt som det innebär (misshandel sexuella övergrepp osv).

Tack för peppningen tjejer :) Egentligen är jag mer orolig nu när jag inte har molvärk än när jag har den. Men har jag mkt molvärk så är jag också orolig, även om jag inte haft särskilt ont vid nåt av mina mf.

Idag är jag i 6+2, 2 dagar längre än jag någonsin kommit alltså. Vilket såklart är sååå positivt! Att UL dröjer så länge för att ingen av de privata som finns här i stan hade någon tid tidigare än så, och det finns ingen annan inom rimligt avstånd.

Sanne: Grattis till en bra utredning!

Nån frågade om nåt antikroppsprov i samband m. provtangning avseende sköldkörteln: Det var nog TPO-ak thyroideaperoxidas antikroppar. Man kan se om kroppen bildar antikroppar (normalt kroppens försvar) mot egen vävnad. Har man inte solklar bild av underfunktion (kommer inte ihåg hur det var i ditt fall) av sköldkörteln så stärker förekomst av antikroppar indikation för behandling, eftersom man kommer att utveckla sjukdomen förr eller senare.

Bettan: Ska bli spännande att se hur din kurva utvecklar sig, håller mina tummar!

Icka: Låter spännande med utbildningen. Suicid är ett intressant och fascinerade ämne, om än inte direkt upplyftande.

Nej, jag har tyvärr inga andra symtom. Skulle gärna må lite illa (hoppas innerligt att jag får äta upp det där sen)

PP: Grattis till ditt vg! Även om jag förstår att det är svårt för dig att glädjas över det nu när tankarna finns på annat håll. Det kan vara jättejobbigt det där med närståendes sorg, så som i ditt fall din sambos. Det lägger ytterligare sten på bördan genom känslor av skuld och maktlöshet över att inte kunnapåverka situationen. Håller med föregående talare i att det inte finns mycket rättvisa i detta, liksom det inte heller gör i mkt annat i livet. Hoppas verkligen att det vänder och att denna tråd blir en riktig turtråd, men en hel drös av sommarbebisar!

Jag har koll på Bettan och Ickas mf/ma, men när var det ni andra hade ert senaste?

PP. Usch då, och jag som gnällde över att det tog 6 månader att bli gravid, jag har haft så oförskämt lätt tidigare (med tanke på att jag har PCO) *skäms lite*.
Jag förstår din, och er andras, ångest över att inte kunna ge sambon ett barn. Jag är väl bekant med den, då vi har haft samma diskussion många gånger. Men jag är inne på ettans spår - du lyssnar nog inte på din sambos ord om du tror att det är barn han önskar sig mest.

"Han säger varje dag att han älskar mig och att han kan tänka sig ett liv utan barn bara jag stannar med honom."

Det är ju DIG han önskar sig mest av allt, det är ju precis det han säger ! Män säger ju oftast vad de menar, medan vi kvinnor (ja, jag vet , jag generaliserar) alltid ska analysera och kommer fram till att även om de säger så, så menar de säkert nåt annat.

Det är klart att ni alla kommer att bli gravida igen, och det MÅSTE gå bra nästa gång. Jag har ju bestämt att detta är en turtråd!

Välkommen MaryLo, beklagar dina mf.

Bettan: Bra intitiativ. Och härligt med positivt tänkande!

Medrol 3 mg, konstig dos... Hur kommer det sig att du har den dosen och på vems ordination är det?

*Vinkar till Jemema som är ny* Beklagar att du behövt hamna här, men det är verkligen en toppentråd med goa, kloka tjejer, välkommen!

Älvan: Skickar en riktigt stor kram till dig som verkligen behöver det. Jag håller med om att det verkligen låter som att du behöver få hjälp med att komma till rätta med måendet. Har du funderat på kurator- el. psykologkontakt? Boendet är kanske inte så lätt att påverka, men om det finns många negativa faktorer i din omgivning så är det ju självklart att du mår sämre över boendet, jämfört med hur du hade upplevt det om allt annat var frid och fröjd i ditt liv. Det kanske iaf kan vara värt ett försök, det lär ju inte bli sämre iaf! Har i övrigt inte så mycket att tillägga utöver det de andra kloka tjejerna här redan sagt.

Bettan. Hur då konverterade medrol mot prednisolon? (ursäkta om jag är lite trög). Har du varit till psykologen idag? Hur gick det?

Icka: Jag skäms inte alls över att jag blev gravid snabbt (inte för att jag tycker att det var så snabbt). Utan för att jag gnällt om det, och då bara med tanke på att många av er försökt betydligt längre.
Och ja - vem av oss känner inte igen det där med sexlust som lyser med sin frånvaro? Vi har ju inte sex nu av rädsla för ännu ett mf. I början var det sååå skönt att slippa, men nu börjar lusten återvända. Det är en klen tröst att hitta tillbaka till lusten när man väl är gravid, men jag tror inte att det är omöjligt att hitta tillbaka till den innan heller. PPs tips är ju klassiska, men kanske värda att prova. I övrigt tror jag att det är bra att försöka vara öppen och prata om hur man känner (jag vet att det inte är lätt för oss introverta), man kankse inte blir så kåt av det, men en del av pressen och prestationsångesten kanske släpper dessa 2 är ju riktiga erotikdödare.

Bra mail du skrivit. Och vilket fint svar du fick! Det är riktigt surt att du blivit så illa och nonchalant bemött och det känns iaf skönt att det finns någon som är intresserad av synpunkter och tar tag i problemet. Låter ju helt galet att få besked  om IVF på det sätt du fick. Hoppas de får sig en rejäl avhyvling!

PP: Grattis till 8/9 år med din fina kille (har iaf fått den bilden att han är en pärla för dig). Grattis också till ännu ett VG! Och jag hoppas såklart på ett plus som bonus!

Jemena: Jag vet inte hur du reagerar på detta, och vill du inte svara så gör inte det. För jag respekterar verkligen ert beslut...

Men jag kan inte låta bli att undra om ni fått all den hjälp ni kan få?  Om man har bestämt sig för att man inte orkar så har man, men om barn är en stor och viktig dröm så är det ju bra om alla möjligheter är uttömda, och att man vet att det inte är något fel som lätt kunnat åtgärdas...Har ni haft någon vettig doktor att bolla detta med? Har ni erbjudits kurator- el. psykologkontakt? Har ni gjort någon missfallsutredning? 2 mf/ma på raken är inte ovanligt att man har utan att något är fel, och du har (liksom jag som nu är gravid i v 8) inte uppfyllt 3 mf/ma som krävs för utredning. Men i ditt fall med övriga fertilitetsproblem så borde man ju tumma på reglerna även inom landstinget. Och gör man inte det så kan man gå privat. Har du fått någon behandling? Ibland kan det ju vara något enkelt fel som kan avhjälpas med progesteron, blodförtunnande och/eller kortison. I ditt fall är ju säkert prednisolon ett tänkvärt alternativ med tanke på grundsjukdomen.
Sen finns ju alltid möjligheten till adoption, vilket för många känns som ett stort svårt steg, men som självklart är ett alternativ till barnlöshet.

Hoppas du inte tolkar mina frågor fel. För jag tycker inte att barn är enda vägen till lycka och att bara ett barn kan fullända livet. För jag är övertygad att man kan ha ett rikt och lyckligt liv även utan barn.

Jemema: Så bra att jag fick vara lite nyfiken
Jag kan förstå om det inte känns som att du orkar med någon mf-utredning. Det behöver du ju inte heller, om du inte vill och orkar och om ert beslut står fast. Och möjligheten att ändra sig finns ju också om dina tankar och din ork ser annorlunda någon gång senare. Men det är ju inget som du behöver fundera på nu, det växer nog fram i så fall.

Jag tänker inte inbilla mig att jag kan sätta mig in i din/er situation. Ni har ju inte bara mf/ma utan så mycket annat i bagaget. Men jag skulle absolut inte säga att loppet är kört efter 2 mf/ma. Men nån gång måste man ju välja om man ska lägga sin energi på denna karusell eller om man ska acceptera och försöka hitta lyckan i allt det andra i livet. Det viktiga är att man är att man verkligen känner att det är ett beslut som är välgrundat och att man verkligen är överens. Så att det inte kommer surt efteråt. Det är inget lätt beslut ni fattat, men det val ni gjort är säkert det som är bäst för just er.

Du har såklart helt rätt i både Enbrel och Prednisolon dämpar ju immunförsvaret, och därmed minskar risken för mf/ma orsakat av den anledningen. Men jag är övertygad om att fragmin/innohep också är en viktig del för de allra flesta i behandlingen mot upprepade mf/ma. Och framför allt om man har kända immunologiska problem. Progesteron är ju något annat som kan hjälpa, kankse ffa om man har infästningsproblem.

När har du fått dina mf/ma?

SU verkar för övrigt vara en av de absolut stolpskottstätaste gyn-klinikerna i Sverige, åtminstone när det gäller mf-utredning. Har inte hört om många positiva erfarenheter där. OM du någonsin skulle vilja/orka driva på om en mf utredning så kan det säkert hjälpa att byta läkare om du tidigare varit till någon av de värsta läkarna(Bettan och Irma har stenkoll om vem som är bra å dålig). Eller gå privat.

Bettan: Vart håller du hus?