Jag har faktiskt rekommenderat en väninna att ljuga om det visar sig att hon inte blivit gravid på ett år. Hon har åldern emot sig och jag vill inte hon ska stå barnlös pga att sjukvården bestämt att man inte får ivf efter 38
*duckar för de flygande tomaterna*
Ingen aning, tror inte det är så här.
Många av tjejerna här i tråden känner mig och vet att jag själv kämpar så jag är inte en av de där tjejerna som tycker det tar lång tid om det gått tre månader 
. Så jag antar att det är därför jag tycker jag kan säga som jag gör till min väninna
Känner inte igen ditt men trevligt att råkas 
Ja 23-åringar med "hjälp jag har fortfarande inte blivit gravid vid fjärde försöket"-hysteri vill jag slå med en stekpanna i hu'et
Jupp hehe
Det som irriterat mig mest senaste veckan är kommentar om att det finns så många barn att adoptera
samt
Att jag skulle tänka annorlunda om adoption, surrogatmödraskap osv om det inte vore för att jag har svårt att få barn *grrr* (har haft ungefär samma tankar om sånt sen jag var 18år)
Ja alltså om unga som tränger sig före utan skäl tycker jag inte
Sen är det iofs för j*vligt att man måste vänta bara för att man är ung om det finns ett fel som kan störa
Mina ägg är väl inte så där hundra heller. Har gjort två ivf och vid nr1 blev ett befruktat okej och vid nr2 blev 4 ägg befruktade okej (eller eg 1 ägg men de andra tre långtidsodlades och då visade det sig att de "hämtade" sig)
Tyvärr blev det ju ett x och bägge äggstockarna togs bort (båda var skadade så det var inte lönt att lämna kvar dem, då hade ivf3/fet1 kunnat bli ett x också ju)
Nu pausar vi fram tills i jan/feb nästa år
Faktum är att det var en av mina närmaste vänner som uttryckte sig plumt 
(detta trots att jag förklarat femtielva gånger att det finns väldigt få barn som går att adoptera. Att bo på barnhem är inte = adopterbar)
Måste ha er input på det som hände mellan mig o närmaste vännen
Vi har känt varandra i många år och det har alltid känts som att vi vet exakt vad den andra tänker/känner/vill/mår och vi har aldrig varit oense om nåt, så det var väl en ren jävla otur att det blev om ett så här känsligt ämne
Vi diskuterade surrogatmödraskap. Jag menade att folk gör det oavsett om det är lagligt här eller inte så då behöver vi lagar, hon menade att det är etiskt fel och att man inte ska utnyttja fattiga kvinnor på det viset.
Jag hävdade att man inte utnyttjar fattiga kvinnor. Om man väljer en surrogatmamma så vill man ju vara säker på att barnet har det bra de nio månaderna som det växer till sig hos henne och då väljer man en kvinna som man vet har en helt okej inkomst så att hon kan äta väl o allt sånt. Sen menar jag också att de flesta som är surrogatmammor är det för att de vill hjälpa någon (alltså inte enbart för pengarna - för riskerna är trots allt höga och inga pengar kan ersätta en om nåt går snett)
Hon hävdade att det är etiskt fel att utnyttja någon annans kropp på det viset (och sen var det nåt med att man utnyttjade henne i nio månader i sträck). Sen finns det ju så många barn på barnhem som behöver föräldrar! (när hon sa det lackade jag nog ur lite och jag den sedvanliga föreläsningen om hur få barn det är som går att adoptera)
Sen var det lite ditt o datt och sen sa jag att jag inte tycker (och aldrig har tyckt) att det är nåt romantiskt att vara gravid, de nio månaderna är enbart till för att barnet ska växa till sig och klara sig på "egen hand" och det tyckte hon var lite väl krasst. Men jag har aldrig sett en graviditet som nåt rosenskimmrande, fantastiskt och det var mitt andrahands val med en bio-graviditet (men sannolikheten att vi får adoptera är extremt liten så vi satsar på bio-barn)
Nåja, hon menade på att jag kanske tänkte så för att jag har svårt att få barn (att surrogatmödraskap är nåt bra) men jag sa att så har jag tänkt sen jag var tonåring.
Kontentan av det hela är att jag känner att hon inte menar etiskt fel utan moraliskt fel och alltså skulle det vara fel på min moral som kan tänka mig att använda mig av surrogatmamma samt att jag blev riktigt sur över att hon ens kunde tro att jag inte kunde tänka utanför min egen situation (även om jag ploppat ut ungar så hade jag tyckt att det är en bra ide med surrogatmammor)
Hon tyckte det var bra att vi faktiskt ibland har olika åsikter, jag känner mest, som sagt, att jag är putt/sur/upprörd
Överreagerar jag? Självklart har hon rätt till sina åsikter, vi måste inte tycka lika men jag tycker att hon borde känna mig så väl att hon vet att jag kan se bortom min egen situation i en diskussion
Hoppas ni förstod mitt förvirrade inlägg
Tack.
Tror det handlar om hennes egen dröm om att vara gravid, något hon drömt om länge. För henne är det nog nåt fantastiskt underbart romantisk och så kommer jag o tycker det är typ ingenting (eller jo, det är en tillväxttid)
Hon menade att det finns problem och det kan jag hålla med om men lik förbaskat anser jag att Sverige behöver lagar om detta
Är rädd att vår vänskap aldrig blir den samma igen