Ni som hittat tillbaka till varann efter en separation, se hit!!!

Hej,

jag tror på er!

Precis som du skriver att om kärleken var så stark i början så tror jag grundkärleken ändå finns. Kanske det var allt runtomkring som förut gjorde att ni separerade och kanske du behövde komma ifrån ett tag för att inse vad du faktiskt hade.

Är mitt i småbarnsåren och har haft lite jobbiga stunder då och då, men jag inser verkligen vilken underbar man jag har och att jag aldrig skulle vilja leva med någon annan i långa loppet.

Jag tror att du verkligen ska känna efter och tänka på varför ni separerade. Jag har vänner som separerat och sen börjat om tillsammans. Vi har en förmåga att glömma det som varit dåligt och sakna de bra stunderna. För mina vänner har det efter ett par månaders tid blivit precis som innan separationen. De har hamnat i samma hjulspår som tidigare. Men det finns säkert relationer som blir starkare efter en separation. Småbarnsåren tär och man kanske inte är sig själv alla gånger. Hur som helst hoppas jag att du blir lycklig hur du än gör.

Svårt det där med känslor.

Jag har varit tillsammans med min man i snart 14 år.

När vi hade varit tillsammans i 11 år och just gift oss så fick jag plötsligt känslor för en annan. Gissa om jag själv blev paff...

Jag visste inte vad jag skulle göra...fick massor av råd och annat från vänner osv. Det slutade med att jag flyttade.

Mycket fundringar blev det...och jag kom fram till det klassiska:
Det hela bottnade mycket i att allting blivit slentrian,vi tog varann för givet och pratade inte med varandra.
Min man jobbade massor..har han alltid gjort och jag tycker alltid jag har tjatat och visat att det inte varit ok. Men han har inte tagit mig på allvar.

När jag flyttade så blev han jätteledsen och gjorde nånting som nog räddade hela äktenskapet. Han sa upp sig på sitt älskade jobb!
Och för en gångs skull så pratade vi ordentligt med varandra....

Nu 3 år senare så jobbar han kvar på samma ställe men han jobbar inte lika mycket för han kan säga Nej och arbetsgivarna fick upp ögonen att en småbarnspappa inte kan begäras att ställa upp på jobbet HELA tiden.

Vi har fått ytterligare ett barn..och allting känns faktiskt riktigt bra!

Jag ångrar inte separationen, för den behövde vi för att man skulle vakna till och börja leva livet igen istället föra att bara köra på som vanligt.

Men ta en riktigt funderare.... Och Lycka till med ditt beslut!!

Vi hade allt...2 barn med 3 års mellanrum, nybyggt hus, trevliga grannar, hyfsad inkomst, ok lyckliga...
Det sprack...vi flyttade ifrån varann o sålde hus...köpte 2 lägenheter i Uppsala, där vi bott tillsammans innan barn...
Vi bor nu tillsammans igen. Ett år har gått...
Första 2 månaderna jättebra! Nytänkande o småkära igen..
Nu har 3 månader snart gått, känns som om vi är precis i samma situation igen...
Jag VILL så mycket att det ska funka!!!

Till saken hör att han har ganska svåra stressymptom som han/vi dagligen tampas med...han har ständig yrsel o ett tryck mot bröstet som ger ångestkänslor, detta gör viljan att ha "koll på läget" o styra upp vardagen, med allt från barnuppfostran, storhandling, dagislämning/hämtning, socialt liv med vänner o bekanta, omtänksam o uppmärksam sambo väldigt svårt...det här var en av orsakerna till vår separation. Jag tror tyvärr att min kontrollerande sida gör hans stress ännu värre än den behöver vara...jag vet inte riktigt hur jag ska få bukt med den. Det är inget överdrivet kontrollerande i min mening men hans personlighet och den sjukdom han lever med gör oss till en dålig kombination...men jag vägrar ge upp igen!!! Det ska funka men hur?...

Hej ! Tack för era svar.
jag försökte få det till att vi skulle träffas några gånger, men han ville inte för att han tyckte han mådde sämre då. Så till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan skickade ett mess där jag berätta att jag sakna honom, o att det var därför jag ville träffas. Han ringde o vi pratade lite o han sa blankt nej. Sen gav jag honom ett brev nån vecka senare där jag förklara precis hur jag kände men att jag inte vågar övertala honom till nåt. Igår träffades vi o pratade. O han säger fortfarande nej men det jag fick reda på var att det var på grund av rädsla o att det känns för tidigt, men att känslorna finns kvar så vi får se vad framtiden utvisar. Jag känner mig i alla fall positiv o tänker fortsätta hoppas!

Vi separerade för 2,5 årsen och det var jag som bröt upp. Vi hade det jättedåligt och jag tycker fortfarande att han är konstig. Men vi hade hus, bra vänner o ekonomi och det största av allt- båda fick träffa barnen varje dag och vi var en RIKTIG familj! Nu är vi sambo med nya båda två och bådas är toppen. Barnen mår dåligt av kringflyttandet och jag mår skit av att se barnen så sällan och tänker att hellre dålig kontakt med den man bor med än att inte få ha sina barn för det värker i hjärtat av saknad efter familjen vi var...
Förmodligen har jag glömt det dåliga och pappan har varit riktigt elak och otrevlig sen vi sep men det känns som jag gör vad som helst för mina barn. Pallar inte mer! Jag mår skit och ser ingen mening med nåt och nu har det ändå gått 2,5 år!
Hopplöst..

Hej. det känns som att jag är i samma sits som du. vi hade allt, nybyggt hus, bra ekonomi, en son på 3 år,bråkade aldrig..men så träffade jag en annan och blev kär så jag lämnade honom. men upptäckte snart att den nya killen inte var bra för mig och jag kände mig väldigt otrygg. Så jag började inse att jag hade allt jag ville ha med mitt ex..men vi har umgåtts en del och det går bra, jag bor t.o.m hos honom i huset mestadels men vi låter tiden ha sin gång för jag är så rädd att göra ett misstag igen, att jag ska ändra mig..

lillfia82= åh hoppas att det kommer funka bra mellan er! Hur länge har ni träffats igen?
Jag har mer o mer känt att det nog blir så att jag måste ge upp.... Han har nog gått vidare o släppt mig....

vi började träffas lite smått i somras, hittade på ngt med vår son, ett par gånger under semestern, sen började jag vara hos han och sonen ett par gånger per vecka och umgås som vanligt, nu känns det bara bra och vi pratar om att försöka igen på prov , men han har sagt att han vart sårad och att han är rädd.. på vilket sätt verkar han gått vidare då? vill du det mycket så kan du ju inte ge upp redan..

Hejsan har nyligen separerat med min sambo med vilken jag har en ettårig son och ett hus under utbyggnation. Hon har inte rätt känslor för mej och är nu ihop med en annan. Till saken hör han var ihop med vår sons gudmor och var min vän. Hans ex var mitt ex bästa vän och hon kallade hennes mamma för extra mamma. Han är även känd för att vara en Casanova och otrogen i förhållanden. Vilket hon varnade sin vän för när de blev ett par för 1,5 år sedan. Han erkäner att han varit otrogen 2 ggr ubder den perioden. Han har oxå problem med svartsjuka speciellt när alkohol finns med i bilden. Men hon tror att hon kan ändra honom för att han mår så dåligt och har berättat allt för henne. Han påstår att han ska sluta dricka öl vilket jag tyckte han gjorde ofta när vi var vänner. Till saken hör att sedan vår son föddes så har hennes mamma plötsligt gått bort, vi har byggt ut och målat om huset plus att jag opererat knät. Mycket som hänt på ett år som tär på ett förhållande. Hon har under denna perioden även köpt en hund och byt ut den mot en ny men även köpt häst och byt till en ny. Dagen innan hon säger att hon ska lämna mej säger hon att hon älskar mej mest i världen. Vill att det någon gång blir vi två igen. Det jag undrar på är om deras förhållande kan hålla? Hon har sumpat alla vänner utom två (de två tycker inte om honom) och han har knappt några. Vänner som är så viktigt för henne. Vad tror ni? Jag ska bara vara hennes vän nu och hopps på det bäst. Älskar henne lika mycket än. Hoppas någon kan ge mej råd på hur jag ska vara.

Jag har varit tillsammans med min sambo i 16 år vi har två barn 10 och 14. Vi har våra bråk men alltid klarat av de även fast man vart rätt hård i tonen till varandra. Vi hamnade i ett bråk på grund av att han sista tiden vill vara mycket själv och gå ut och festa, jag tröttnade och sa nu får det fan vara bra och stack iväg bara för att straffa honom. När jag några timmar senare kom hem sa han nu får det vara bra vi kan inte såra varandras så här seperation var ett faktum. Jag fick panik och skrek och blev så ledsen det var så enkelt för honom. Han säger att vi ska göra det lugnt och att han flyttar till lägenheten 1 okt. Han säger att han vill göra allt med mig och barnen, fira högtider och resa att vi ska vara snälla och glada mot varandra. Men HUR jag älskar honom vill vara med honom. Jag tror att har en kris kommer han vilja igen när han har fått sätta sig i en lägenhet själv och känna saknad???? Snälla erfarenheter håller på att dö

Vt01

Min fru flyttade i oktober förra året, precis som dig tror jag det handlar om en livskris. Varken jag eller min fru har någonsin känt sån kärlek inför någon annan än vad vi gjort till varandra. Därför orkar jag vänta. Snart har det gått ett år sen vi separerade. Men nu börjar det kännas som att hon börjar vakna upp.

Hur har det gått för dig?