Utredning efter upprepade missfall osv... Del 11

LillaD: Känner igen mig så väl. Nu när man är inne på tredje året, så börjar många springa om en rejält. Så tungt. Ett tag mådde jag dåligt över att må dåligt (om du hänger med), men sen har jag insett att det bara är att straffa mig själv i onödan. Jag MÅSTE få vara bitter och missunnsam om det nu är så jag känner.

Värst är nästan min exkollega vars flickvän blev gravid (av misstag, eftersom de just hade träffats) strax innan min förförra graviditet. Då gjorde jag dessutom misstaget att berätta om det namn jag ville ge en ev framtida son... Slutade med att jag fick missfall och de fick en bebis; som de nu gett det namn jag hade velat ha.  Behöver jag berätta att vi inte umgås längre?

Hmm.. Nä, vet inte om jag våga vänta så länge med att testa igen. Inget som säger att vi kommer lyckas direkt heller ju.

TantTingeling: Tack för länkarna. Du är bra på det där.

Sushikatt: Nä fasen vad tråkigt

Det här med att vi kämpar alla här inne. Fick en fråga av en väldigt bra vän häromdagen. "Hur orkar ni"? ja vad säger man? Vi har ju inget val liksom....

*kram till bettan*

Irma: Ja, precis. Vad är alternativet? Spontandö (har jag förvisso önskat ibland)?

*kram*

Jag skrev ett jätte långt inlägg och skulle bara titta bakåt och vad händer ju allt bort och nu orkar jag faktiskt inte skriva igen.

Kort och gott så skulle jag tacka alla för de fina orden och Tant Tingling för de bra länkarna och Lilla D Skulle hjag hålla med att livet är fruktansvärt orättvist när man gör allt rätt.

Bettan: kommer att kolla lite runt och funderar kanske på Calanderska också.

Tack ännu en gång alla. Ni är helt underbara och jag hade inte klarat mig lika bra nu som jag gör tack vare Ert stöd.

Massor av kramar

Kram till dig Sushi!

Ja, det där med vänners kommentarer är inte lätt.
- Du är så stark, fick jag höra då och då.
Ja, jag har ju inget val, kändes det som. Alternativet är självmord, typ. Vad är det att vara stark egentligen?! Att försöka om och om och om igen?

Lilla D - tack för tipsen på oljan, ska spana in den.

Bettan å sushikatten: Så lite så, jag spenderade åtskilliga kvällat åt att läsa på efter mitt senaste mf, så jag har ett lager av studier om allt möjligt. Är man kunskapsknarkare så är man... :)

lillaD: Känner så väl igen mig i det du beskriver. Och till råga på allt så ska man försöka stressa av i allt det där. För stress ökar ju mf risken. Ja, inte har vi det lätt inte...

Tack för det fina välkomnandet!

Stor kram Sushikatten!

Bettan: Jag är också på min första cykel efter mitt senaste MF, vi har fått instruktioner att vänta en cykel innan vi försöker igen. Vi försöker ju inte nu men vi skyddar oss inte heller.

Mina närmsta vänner & familj (de som vet) verkar ha vant sig med mina MF. Nu efter nr. 4  är det inte många som frågar hur jag mår inte! Det känns väldigt ensamt stundvis.
Kunskapsknarkare och kontrollfreak är vi nog hela bunten, misstänker att det är därför ingen frågar hur man mår. De orkar inte lyssna helt enkelt, jag är inte heller typen som kräver uppmärksamhet  

Massamys: Vad har din utredning visat? Har du provat någon behandling? Förutom Pregnyl, är du ordinerad något annat?

Det är nog svårt för omgivningen att bemöta detta, det är så ovanligt oxå så man vet väl inte riktigt hur man ska tackla det, kan jag tänka mig. Det är väl iof ingen ursäkt för att sluta fråga hur någon mår, men det är kanske något av en förklaring.

Sushikatten: Nej! Verkligen tråkigt, förstår om det känns tomt just nu.

Och många kramar till Bettan. Det är som lillaD skriver verkligen orättvist. Jag har också tappat många vänner pga mina mf. Nu när jag själv är gravid skulle jag kunna tänka mig att umgås med några av dem, men är för stolt för att ta upp kontakten.

Tänkte också på det ni skrev om att kämpa och att vara stark - vad är alternativet? Att dö eller släppa tanken på barn? Är man starkare om man kämpar än om man ger upp? Och är den ultimata styrkan att lyckas? Visst, alla försöker ju så gott de kan att stötta och trösta och vad ska man säga? Men stark är kanske det sista man känner sig i allt detta...

Ang. att försöka eller vänta så verkar det inte finnas något entydigt svar. Jag valde att vänta efter mitt senaste mf (ett år sedan nu) och för mig var det otroligt välgörande att "ta semester" över sommaren. Vi skulle få provsvaren till hösten så jag lyckades koppla av rätt bra. Njöt av att slippa oro, mf-blödningar och kunde motionera, dricka vin osv. Velade lite innan, men när jag väl hade bestämt mig var det toppen. Men alla är vi ju olika, man måste nog hitta det som känns bäst för en själv.

Franka: Vad skönt att bebisen vände sig! Min ligger fortfarande envist på tvären eller med huvudet upp. Vilket sjukhus ska du till?

LillaD: Hur mår du, vännen? Ska absolut testa bengelen.

Massamys: Jag känner ocskå att omgivningen är lite mer försiktiga mot mig och frågar heller inte längre lika mycket.Jag är också faktiskt mycket försiktigare med vem jag pratar med.

Tant tingeling: Det kommer att blir några kvällar här också.Dock känner jag just nu att det tar mycket kraft. Jag kommer att börja försiktigt. Det är ändå väldigt bra att vara förberedd. Jag kännner då att läkarna lyssnar mer på en då.

Irma: Som du säger alla tycker att man är så duktig men det finns ingen alternativ.

Bettan: Jag kommer att försöka kolla lite mer info nu och vet faktiskt inte vad man ska börja riktigt. Kollar här i tråden sen vidare. Hoppas att jag kan fråga dig lite här.

Och ni andra tack ännu en gång. Jag kommer att försöka lära mig lite mer om det här dilemmat och hoppas att ni kan hjälpa mig.

HEJ LÄNGE