Olust inför IVF
För ett par månader sedan såg jag fram emot IVF, vi har ju förstått efter 2 år att vi inte kan få barn själv, detta var vår chans. Men nu när det bara är några veckor kvar så får jag en olustkänsla, känns som om detta är vägen till ett definitivt besked att vi inte kan få barn. De kallar det för oförklarlig barnlöshet, men det måste finnas något fel, varför har vi inte lyckats , vi har prickat in varje ägglossning, mannens spermier är på topp och min mens fungerar som en klocka. Redan innan IVF börjar jag tänka på adoption och vänja mig vid den tanken. Jag vet inte om det är normalt att ha en sån här svacka innan IVF. Varför skulle vi lyckas nu om vi inte lyckats innan? Jag beundrar alla som genomgått dessa behandlingar flera gånger, hört om de som gjort upp mot 9 st behandlingar, jisses modigt. Vi har bestämt oss för att genomgå våra 3 försök sen får det vara nog. Jag hoppas innerst inne att vi kommer att lyckas, men något säger mig innerst inne att det kommer inte att bli så. Usch vad deppigt det blev, inte meningen men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Finns det flera som känner som mig?