För mycket biomamma

Hej du!
Tycker synd om dig. Förstår dig till fullo. Hade jag varit i din sits hade jag varit galen. Exet har väl inte med ert liv att göra! Hon är ju bara för mycket, tycker iaf jag! Okej att det kanske har funkat innan när din kille var själv, men inte nu längre. Han måste säga ifrån.. och framförallt VÅGA STÅ för det sen oxå.
Själv tror jag inte på där man har för mycket kontakt med ex, det blir bara skit. Bättre att låta var o en sköta sitt liv. Det livet han hade innan med henne är passé.
Om han ska ha dig kvar måste han nog vara mer rädd om dig.
Vem av dem gjorde slut från början? Låter som att hon inte alls är klar med din kille, tyvärr.
Kan inte råda så mycket men tycker synd om dig. Stå på dig o lycka till med nya bebisen!

Hej!

Tack för dina uppmuntande ord.
Det som är det svåra med föräldrar som separerat (verkar vara killar främst) är visst att de är så rädda för att göra den andre föräldern arg eller sur så det går ut över barnet. För visst kan exet lätt fixa det! Men det måste ju finnas en gräns?
Han gjorde slut och jag tror inte heller att hon inte riktigt är klar med honom. Det är ganska uppenbart, men det tror inte min sambo på. Killar kan vara så blåögda!!!

Hur ni än gör så se till att inte bonusdottern hamnar i kläm. Lycka till!

Nej det är jag mycket noga med. Men biomamman använder tyvärr henne som verktyg för att få det hon vill... :(

Mamman verkar ha problem med gränsdragning och då blir det heller inga gränser förrän andra drar dem. Trist att behöva tvingas agera på andras bristande sociala kompetens.

Jag tycker det är viktigt att din sambo pratar med henne om hur han vill att deras relation ska se ut framöver. Du och din sambo kanske kunde spalta upp vad ni vill, kan tänka er och inte vill ska ingå i relationen till mamman. Sedan får han delge mamman detta och stryka någon punkt ni vill men inte hon. Den som vill minst "vinner" eftersom man inte kan tvinga någon till mer än den vill. Det är viktigt att din sambo är tydlig med att detta är HANS önskemål även om du också står bakom dem. Just nu verkar hon lura sig själv med att tro att du har kommit emellan dem, som om de hade en vilande relation innan du kom in i bilden.

Om hon inte respekterar era önskemål kan ni skärma av er från henne. Man är inte skyldig att prata med någon bara för att de vill prata. Ni har absolut inga skyldigheter att hålla henne informerad om era liv. Hon är på vad du beskriver en kontrollfreak och information sväljer hon som en alkoholist dricker dessertvin - ju mer hon får desto mer behöver hon. Behandla henne som en informationsjunkie. Inför totalt informationsstop tills hon har visat att hon klarar av att ha viss insyn och stanna där.

Vi gjorde precis det och klippte allt informationsflöde och då kom hon med kommentaren att dottern kände sig utanför och bortglömd och att min sambo inte fanns i deras liv längre och det har alltid varit hans stora skräck - att hans och dotterns relation ska förstöras- De bor ju långt från varandra. Så det funkade superbra med den kommentaren - för exet. Han börjarde berätta allt för henne igen och jag hade inget mer att säga till om. Han är fruktansvärt rädd för att dottern inte ska vilja komma hit och att hon ska "glömma" bort honom. Och pga det tror han på allt biomamman säger mer eller mindre.
Saken är den att jag känner lite att det är dem emot mig. Att han inte står på min sida. Han tycker att jag är ego och skapar problem som inte finns. Han har efter den sista incidenten väldigt svårt att förstå varför jag inte mår bra av att dela mitt hela liv med hans ex. Sen att de nästan bara pratar på dagtid när han är på jobbet för att då får de prata hur mycket de vill utan att jag lägger mig i får mig att känna att de smusslar och har ett litet eget "liv" ihop fortfarande. Jag vet att han älskar mig och inte har några som helst känslor för henne så det är inte svartsjuka det handlar om. Ville bara klargöra det. :)

Biomammans kille är nog ganska likgiltig mot allt, men är så styrd av henne så om man skulle säga något till honom så skulle hennes ord komma ur munnen på honom antagligen. Vi har ingen kontakt heller. De bor 60 mil bort och vi ses ju nästan aldrig (tackolov), men det gör också vårt förhållande väldigt speciellt och svårhanterligt. Jag vet inte hur de hade det när de var tillsammans, men de var knappt tillsammans alls för hon blev gravis på ett par veckor och vägrade diskutera en abort och sedan bodde de isär tills hon flyttade hit när det var tre månader kvar till dotterns födelse och sen höll det ett år ca och sen flyttade hon hem igen. Dottern har pendlat sedan hon var ett. Min sambo har känt att han missar mycket av hennes liv och de har bråkat i familjerätt bla och han vill ju höra allt som händer under veckorna hon inte är här och det förstår jag, men nu när hon är större tycker jag att informationen kan gå genom henne och inte mamman. Skolsaker och vuxenprat ska de givetvis prata om.
När de kommer ner och vill hälsa på hans familj och oss i stugan tex så säger jag nej tack och hon blir galen av ilska. Min sambo har sagt nej hittills och bett henne ta ett steg bakåt för oss att få bilda egen familj. Vi var dit och såg på dotterns dansuppvisning och det var jättejobbigt tyckte jag att låtsas vara bekväm när man inte är det, men jg bet ihop och gjorde det- tre veckor senare var de förbi här och ville se på vårt nya hus. Hon ska ju jha koll på allting. Då kände jag att det blev för mycket och gick på bio med en kompis istället. Då blev det en jättgrej och hon ringde min sambo efteråt och klagade på att jag inte tyckte om dem för jag inte varit hemma och hälsat dem välkomna. Han frågade varför det var en stor grej, men det hade hon inget bra svar på. Vi hade ju setts tre veckor tidigare i deras hemstad och hus?? Vad?? Så pratade de om det högt inför dottern. Att jag inte gillar dem etc. så hon frågade ju så klart dagen efter om det var så.
Nu har det varit lugnt ett tag,men jag vet ju att när vi fått vår lilla så kommer ett besök att vara oundvikligt antagligen.
Ja nu har jag fått spy lite mer galla. Ganska skönt, men jag vet fortfarande inte hur jag ska få min sambo att förstå att det här är jobbigt för mig utan att han känner att jag försöker inskränka hans informationsflöde om dottern eller förstöra deras relation.

Kan du inte föreslå att ni köper en mobiltelefon till hans dotter, så kan han ringa henne istället för biomamman och prata direkt med henne om vad som händer i ert liv och fråga henne vad som händer i hennes. Jag kan förstå att han vill träffa flickan, gå på hennes dansuppvisningar osv...men _inte_ att han har så pass frekvent kontakt med mamman!

Jo det hade ju vait en idé, men hon tillåter inte henne att använda mobiltelefon - för mycket farlig strålning...

Köp en med headset

Jag är en biomamma som har firat alla födelsedagar och större högtider med mina barns pappa, hans familj och min familj - inte för något kontrollbehov utan för att våra familjer har trivts ihop. Och för barnens skull.
Det har inte alltid varit helt friktionsfritt utan faktiskt ganska jobbigt periodvis - speciellt för min nye man. Han tyckte inte det var så roligt att fira jul med mitt ex och hans familj.
Lösningen blev att varannan jul firade vi med mitt ex och hans familj och varannan (utan mina barn) med hans familj. Utan mina barn - eftersom ingen i hans familj pratade med dem eller var intresserade av dem. De bara satt där. Lekte jag med dem eller pratade för mycket med dem, fick jag höra att jag inte var intresserad av att lära känna hans familj. Men jag kunde omöjligt se på hur barnen var 'osynliga' inför hans familj på självaste julafton, barnens högtidsdag.
Något år reste vi bort med barnen bara för att slippa hela situationen. Men det gillade inte mitt ex och hans familj. Så julafton blev en afton som mina barn firade med deras pappa och hans familj. Hela situationen gjorde att det skar sig mellan mig och min familj.
När mitt ex träffade en ny kvinna, som hade barn i ungefär samma ålder, (min dotter gick i 8an och sonen i 6an) blev det ett sådant uppsving i den familjen på alla kul grejor de gjorde tillsammans att mina barn knappt ville hem till oss..
Jag mådde jätte dåligt och grät väldigt mycket. Mitt ex svarade nästan aldrig i telefon när jag ringde och han ringde aldrig tillbaka.
Hans nya kvinna ville absolut inte ha mig i sitt liv, och det värsta av allt var att jag redan hade förstått det och tagit flera steg tillbaka bara för att hon skulle må bra.
Att jag skulle förlora mina egna barn var inte riktigt det jag hade räknat med. Och jag mötte ingen som helst förståelse från mitt ex. 'De får väl själv bestämma var de vill bo...' var hans åsikt.
Och vad gör man? Jag led och led, försökte komma på vad jag skulle göra för att fylla upp all ledig tid...
Jag ringde mina barn för att höra hur det var och vad de gjorde - kanske vi kunde göra något kul?? Men de var alltid för upptagna för att prata, alltid något kul på gång.. Jag var helt utestängd från deras liv..
Från att ha haft en väldigt bra relation till mitt ex, var det nu rena katastrofen. De få telefonsamtal vi hade var alltid gräl-samtal. Ibland flera timmar långa..
Men efter deras 'kul-tid' kom en 'katastrof-tid' och relationen mellan bonusmamman och min dotter skar sig rejält. Hon flyttade hem till mig och min man under ca 1,5 år och hade minimal kontakt med sin pappa. Nu brydde han sig inte om henne utan allt var hennes fel och nu var det hon som led. Från att ha varit en riktig mönsterelev i skolan rasade betygen och hennes val till gymnasiet styrdes av ett mycket lägre avgångsbetyg. Hon kunde bara välja linjer under hennes förmåga och vantrivdes under alla 3 åren pga att övriga klasskamrater inte hade samma inställning till pluggandet som hon.
Sonen blev under den här tiden, till sin nackdel, jämförd med nya brodern - som var ett riktigt A-barn enligt bonusmamman, hennes stora favorit. Nu led även sonen. Han blev ledsen för småsaker, drog sig undan och blev tyst och instängd. Den glada busiga killen försvann, en dator-kille föddes och hans pappa såg det inte. Jag försökte få honom att se situationen från barnens sida men han var inte intresserad, och så var det under flera år framöver.
Till slut vaknade deras pappa och satte ner foten - och nu fungerar allt igen. Och...
hör och häpna.. jag och mina barns bonusmamma trivs väldigt bra tillsammans. Vi umgås bara hon och jag, pratar i telefon lite då och då, äter tillsammans med våra barn när våra män är på tjänsteresa.
Inte för att jag har något kontrollbehov utan för att hon har tagit första steget. Hon har bjudit in mig, min man och vår lilla minsting till 'sin' familj.
Hon har hämtat minstingen på dagis när det krisat sig för mig och hennes 14-åriga dotter är hans stora favorit.
Såå, efter regnet kan solen komma fram... även om det kan ta sin lilla tid!

Det är jättevanligt att biomamman flippar ut när pappan träffar en ny. Alltså när hon märker att han är seriös med någon annan. Kanske för att dörren tillbaka nu VERKLIGEN är stängd.
Min sambos ex blev helt galen.

Men det lugnar ner sig.
Andra har kommit med bra råd. Din sambo måste säga i från och förstå varför han måste göra det.

Men måste man umgås med mamman och hennes nya familj för barnets skull? Är det så? Jag bara undrar för mina svärföräldrar har precis varit och hälsat på där och sov över i deras hem för att lilltjejen ville det och min sambo ska åka dit på hennes examen och sova där för det går inga passande flyg. Jag kan ju inte flyga med för jag är i v35. Och jag vill inte med heller. Jag tycker det är jättebra att de engagerar sig i hennes liv och att de hälsar på, men JAG vill inte umgås med dem. Och nu kommer det att bli att de ska komma och hälsa på oss och vara här. För om de bjudit till så måste vi väl också det? Jag orkar inte umgås med min sambos ex för vi är så olika och hon har värderingar som är milslångt borta från våra. Och jag är en så ärlig och öppen person så jag kan inte låtsas gilla någon. Det märks på en gång om jag inte tycker om någon. Och det klarar hon inte, så det kommer inte att gå. Men om alla i hans familj tänker fortsätta umgås med hans ex och jag inte vill så är det jag som är den felande länken och det tycker jag inte att jag är. Men hur mycket måste jag tåla? Jag har gjort allt för att detta ska fungera tidigare, men sagt vad jag tycker och att jag inte tänker leka big happy familj med dem för vi är inte det. Jag och biomamman kommer aldrig att tillhöra samma familj. Jag vill ha en egen familj!

Tycker inte heller att du skall göra saker för att "tillfredsställa" någon annan, speciellt hans ex! Ni bor i ett gemensamt hem du och din sambo och då skall väl ni båda vara överrens om vem som skall bjudas in? Och om det nu är så att hon kommer och du inte vill träffa henne, så rym! Det hade jag gjort. Varför skall du hålla masken?

Det var precis det jag gjorde och då fick min sambo ett samtal efter ett par dagar med beklagan om att jag inte gillade dem och att det var fruktansvärt att jag inte ens behagade vara hemma när de skulle komma och hälsa på! Och det efter att jag tre veckor tidigare tvingat mig att följa med till dem och hälsa på hemma hos dem. Det som var värst var att de satt och baklagade sig inför min bonusdotter så hon kom ju och frågade om jag inte tycte om hennes mamma och hennes sambo. Det tycker jag visar på riktigt dåligt omdöme från dera sida, men det fanns väl en vits med det också.

Nu är det examen för dottern och min sambo ska åka dit och det tycker jag är jättebra att han ska göra, men han tänker sova över hemma hos dem för att dottern tycker att det är så mysigt att han är där en kväll och natt säger han och jag är inte alls med på det. Om hon tycker att hennes mamma ska sova hos oss då? Ska jag bara bjuda hem henne då? Var går gränsen på vad som är okej? Jag tycker att det är för mycket att sova över hos sitt ex. bara för att barnet tycker det är mysigt. Hon är snart 9 och jag tror hon klara det ändå. De har ju faktiskt inte varit ihop på 8 år...

Jag önskar att det vore så lätt. De har haft det här upplägget så länge att de tycker att det är normalt och när jag protesterar tycker alla att det är JAG som är onormal... Vad de pysslade med när han var singel struntar jag i, men nu har han en ny familj, så det vore inte så svårt att förstå, men tydligen. Jag vill inte bråka mer om detta, men ska man bara acceptera det?

Jag önskar att det vore så lätt. De har haft det här upplägget så länge att de tycker att det är normalt och när jag protesterar tycker alla att det är JAG som är onormal... Vad de pysslade med när han var singel struntar jag i, men nu har han en ny familj, så det vore inte så svårt att förstå, men tydligen. Jag vill inte bråka mer om detta, men ska man bara acceptera det?