För mycket biomamma
Jag är en biomamma som har firat alla födelsedagar och större högtider med mina barns pappa, hans familj och min familj - inte för något kontrollbehov utan för att våra familjer har trivts ihop. Och för barnens skull.
Det har inte alltid varit helt friktionsfritt utan faktiskt ganska jobbigt periodvis - speciellt för min nye man. Han tyckte inte det var så roligt att fira jul med mitt ex och hans familj.
Lösningen blev att varannan jul firade vi med mitt ex och hans familj och varannan (utan mina barn) med hans familj. Utan mina barn - eftersom ingen i hans familj pratade med dem eller var intresserade av dem. De bara satt där. Lekte jag med dem eller pratade för mycket med dem, fick jag höra att jag inte var intresserad av att lära känna hans familj. Men jag kunde omöjligt se på hur barnen var 'osynliga' inför hans familj på självaste julafton, barnens högtidsdag.
Något år reste vi bort med barnen bara för att slippa hela situationen. Men det gillade inte mitt ex och hans familj. Så julafton blev en afton som mina barn firade med deras pappa och hans familj. Hela situationen gjorde att det skar sig mellan mig och min familj.
När mitt ex träffade en ny kvinna, som hade barn i ungefär samma ålder, (min dotter gick i 8an och sonen i 6an) blev det ett sådant uppsving i den familjen på alla kul grejor de gjorde tillsammans att mina barn knappt ville hem till oss..
Jag mådde jätte dåligt och grät väldigt mycket. Mitt ex svarade nästan aldrig i telefon när jag ringde och han ringde aldrig tillbaka.
Hans nya kvinna ville absolut inte ha mig i sitt liv, och det värsta av allt var att jag redan hade förstått det och tagit flera steg tillbaka bara för att hon skulle må bra.
Att jag skulle förlora mina egna barn var inte riktigt det jag hade räknat med. Och jag mötte ingen som helst förståelse från mitt ex. 'De får väl själv bestämma var de vill bo...' var hans åsikt.
Och vad gör man? Jag led och led, försökte komma på vad jag skulle göra för att fylla upp all ledig tid...
Jag ringde mina barn för att höra hur det var och vad de gjorde - kanske vi kunde göra något kul?? Men de var alltid för upptagna för att prata, alltid något kul på gång.. Jag var helt utestängd från deras liv..
Från att ha haft en väldigt bra relation till mitt ex, var det nu rena katastrofen. De få telefonsamtal vi hade var alltid gräl-samtal. Ibland flera timmar långa..
Men efter deras 'kul-tid' kom en 'katastrof-tid' och relationen mellan bonusmamman och min dotter skar sig rejält. Hon flyttade hem till mig och min man under ca 1,5 år och hade minimal kontakt med sin pappa. Nu brydde han sig inte om henne utan allt var hennes fel och nu var det hon som led. Från att ha varit en riktig mönsterelev i skolan rasade betygen och hennes val till gymnasiet styrdes av ett mycket lägre avgångsbetyg. Hon kunde bara välja linjer under hennes förmåga och vantrivdes under alla 3 åren pga att övriga klasskamrater inte hade samma inställning till pluggandet som hon.
Sonen blev under den här tiden, till sin nackdel, jämförd med nya brodern - som var ett riktigt A-barn enligt bonusmamman, hennes stora favorit. Nu led även sonen. Han blev ledsen för småsaker, drog sig undan och blev tyst och instängd. Den glada busiga killen försvann, en dator-kille föddes och hans pappa såg det inte. Jag försökte få honom att se situationen från barnens sida men han var inte intresserad, och så var det under flera år framöver.
Till slut vaknade deras pappa och satte ner foten - och nu fungerar allt igen. Och...
hör och häpna.. jag och mina barns bonusmamma trivs väldigt bra tillsammans. Vi umgås bara hon och jag, pratar i telefon lite då och då, äter tillsammans med våra barn när våra män är på tjänsteresa.
Inte för att jag har något kontrollbehov utan för att hon har tagit första steget. Hon har bjudit in mig, min man och vår lilla minsting till 'sin' familj.
Hon har hämtat minstingen på dagis när det krisat sig för mig och hennes 14-åriga dotter är hans stora favorit.
Såå, efter regnet kan solen komma fram... även om det kan ta sin lilla tid!