För mycket biomamma

Hej!

Tack för dina uppmuntande ord.
Det som är det svåra med föräldrar som separerat (verkar vara killar främst) är visst att de är så rädda för att göra den andre föräldern arg eller sur så det går ut över barnet. För visst kan exet lätt fixa det! Men det måste ju finnas en gräns?
Han gjorde slut och jag tror inte heller att hon inte riktigt är klar med honom. Det är ganska uppenbart, men det tror inte min sambo på. Killar kan vara så blåögda!!!

Nej det är jag mycket noga med. Men biomamman använder tyvärr henne som verktyg för att få det hon vill... :(

Vi gjorde precis det och klippte allt informationsflöde och då kom hon med kommentaren att dottern kände sig utanför och bortglömd och att min sambo inte fanns i deras liv längre och det har alltid varit hans stora skräck - att hans och dotterns relation ska förstöras- De bor ju långt från varandra. Så det funkade superbra med den kommentaren - för exet. Han börjarde berätta allt för henne igen och jag hade inget mer att säga till om. Han är fruktansvärt rädd för att dottern inte ska vilja komma hit och att hon ska "glömma" bort honom. Och pga det tror han på allt biomamman säger mer eller mindre.
Saken är den att jag känner lite att det är dem emot mig. Att han inte står på min sida. Han tycker att jag är ego och skapar problem som inte finns. Han har efter den sista incidenten väldigt svårt att förstå varför jag inte mår bra av att dela mitt hela liv med hans ex. Sen att de nästan bara pratar på dagtid när han är på jobbet för att då får de prata hur mycket de vill utan att jag lägger mig i får mig att känna att de smusslar och har ett litet eget "liv" ihop fortfarande. Jag vet att han älskar mig och inte har några som helst känslor för henne så det är inte svartsjuka det handlar om. Ville bara klargöra det. :)

Biomammans kille är nog ganska likgiltig mot allt, men är så styrd av henne så om man skulle säga något till honom så skulle hennes ord komma ur munnen på honom antagligen. Vi har ingen kontakt heller. De bor 60 mil bort och vi ses ju nästan aldrig (tackolov), men det gör också vårt förhållande väldigt speciellt och svårhanterligt. Jag vet inte hur de hade det när de var tillsammans, men de var knappt tillsammans alls för hon blev gravis på ett par veckor och vägrade diskutera en abort och sedan bodde de isär tills hon flyttade hit när det var tre månader kvar till dotterns födelse och sen höll det ett år ca och sen flyttade hon hem igen. Dottern har pendlat sedan hon var ett. Min sambo har känt att han missar mycket av hennes liv och de har bråkat i familjerätt bla och han vill ju höra allt som händer under veckorna hon inte är här och det förstår jag, men nu när hon är större tycker jag att informationen kan gå genom henne och inte mamman. Skolsaker och vuxenprat ska de givetvis prata om.
När de kommer ner och vill hälsa på hans familj och oss i stugan tex så säger jag nej tack och hon blir galen av ilska. Min sambo har sagt nej hittills och bett henne ta ett steg bakåt för oss att få bilda egen familj. Vi var dit och såg på dotterns dansuppvisning och det var jättejobbigt tyckte jag att låtsas vara bekväm när man inte är det, men jg bet ihop och gjorde det- tre veckor senare var de förbi här och ville se på vårt nya hus. Hon ska ju jha koll på allting. Då kände jag att det blev för mycket och gick på bio med en kompis istället. Då blev det en jättgrej och hon ringde min sambo efteråt och klagade på att jag inte tyckte om dem för jag inte varit hemma och hälsat dem välkomna. Han frågade varför det var en stor grej, men det hade hon inget bra svar på. Vi hade ju setts tre veckor tidigare i deras hemstad och hus?? Vad?? Så pratade de om det högt inför dottern. Att jag inte gillar dem etc. så hon frågade ju så klart dagen efter om det var så.
Nu har det varit lugnt ett tag,men jag vet ju att när vi fått vår lilla så kommer ett besök att vara oundvikligt antagligen.
Ja nu har jag fått spy lite mer galla. Ganska skönt, men jag vet fortfarande inte hur jag ska få min sambo att förstå att det här är jobbigt för mig utan att han känner att jag försöker inskränka hans informationsflöde om dottern eller förstöra deras relation.

Jo det hade ju vait en idé, men hon tillåter inte henne att använda mobiltelefon - för mycket farlig strålning...

Men måste man umgås med mamman och hennes nya familj för barnets skull? Är det så? Jag bara undrar för mina svärföräldrar har precis varit och hälsat på där och sov över i deras hem för att lilltjejen ville det och min sambo ska åka dit på hennes examen och sova där för det går inga passande flyg. Jag kan ju inte flyga med för jag är i v35. Och jag vill inte med heller. Jag tycker det är jättebra att de engagerar sig i hennes liv och att de hälsar på, men JAG vill inte umgås med dem. Och nu kommer det att bli att de ska komma och hälsa på oss och vara här. För om de bjudit till så måste vi väl också det? Jag orkar inte umgås med min sambos ex för vi är så olika och hon har värderingar som är milslångt borta från våra. Och jag är en så ärlig och öppen person så jag kan inte låtsas gilla någon. Det märks på en gång om jag inte tycker om någon. Och det klarar hon inte, så det kommer inte att gå. Men om alla i hans familj tänker fortsätta umgås med hans ex och jag inte vill så är det jag som är den felande länken och det tycker jag inte att jag är. Men hur mycket måste jag tåla? Jag har gjort allt för att detta ska fungera tidigare, men sagt vad jag tycker och att jag inte tänker leka big happy familj med dem för vi är inte det. Jag och biomamman kommer aldrig att tillhöra samma familj. Jag vill ha en egen familj!

Det var precis det jag gjorde och då fick min sambo ett samtal efter ett par dagar med beklagan om att jag inte gillade dem och att det var fruktansvärt att jag inte ens behagade vara hemma när de skulle komma och hälsa på! Och det efter att jag tre veckor tidigare tvingat mig att följa med till dem och hälsa på hemma hos dem. Det som var värst var att de satt och baklagade sig inför min bonusdotter så hon kom ju och frågade om jag inte tycte om hennes mamma och hennes sambo. Det tycker jag visar på riktigt dåligt omdöme från dera sida, men det fanns väl en vits med det också.

Nu är det examen för dottern och min sambo ska åka dit och det tycker jag är jättebra att han ska göra, men han tänker sova över hemma hos dem för att dottern tycker att det är så mysigt att han är där en kväll och natt säger han och jag är inte alls med på det. Om hon tycker att hennes mamma ska sova hos oss då? Ska jag bara bjuda hem henne då? Var går gränsen på vad som är okej? Jag tycker att det är för mycket att sova över hos sitt ex. bara för att barnet tycker det är mysigt. Hon är snart 9 och jag tror hon klara det ändå. De har ju faktiskt inte varit ihop på 8 år...

Jag önskar att det vore så lätt. De har haft det här upplägget så länge att de tycker att det är normalt och när jag protesterar tycker alla att det är JAG som är onormal... Vad de pysslade med när han var singel struntar jag i, men nu har han en ny familj, så det vore inte så svårt att förstå, men tydligen. Jag vill inte bråka mer om detta, men ska man bara acceptera det?

Jag önskar att det vore så lätt. De har haft det här upplägget så länge att de tycker att det är normalt och när jag protesterar tycker alla att det är JAG som är onormal... Vad de pysslade med när han var singel struntar jag i, men nu har han en ny familj, så det vore inte så svårt att förstå, men tydligen. Jag vill inte bråka mer om detta, men ska man bara acceptera det?