Jag gick också över tiden 42+ och skulle sättas igång. Fick göra hinnsvepning först samt en extra undersökning dagen efter där läkaren konstaterade att det nog var "på gång". Så samma dag som jag sedan hade tid för igångsättning så startade det alltså. Men jag vill ju inte gå över så långt den här gången förstås.
Och ja, visst hoppas jag också på det som "alla" säger att det ska gå lättare andra gången. Men jag hade mycket otur också, t.ex. så stack narkosläkaren epiduralen helt fel vilket resulterade i att jag fick vansinnig huvudvärk efteråt (eftersom ryggmärgsvätskan punkterades). Jag kunde inte vara uppe utan bara i liggande ställning och därmed inte sköta Viggo alls. Jag fick åka ned på op. för att få det åtgärdat med s.k. bloodpatch. Dessutom fick jag 3:e gradens bristningar (även bak) p.g.a. sugklocka så det blev op. ytterligare en gång. Ja, sen fungerade inte amningen och jag fick infektion i brösten och ja...det hände en massa saker som jag var oförberedd på, ska inte "dra" allt här.
Men jag ska nu försöka förbereda mig så gott jag kan, som sagt. Jag funderar också på det där med att det kan gå fort, för fort. Jag hade en lång förlossning (Viggo låg fel, värkarna stannade av och fick sättas igång) men det sista skedet gick väldigt snabbt, så läkaren sa nu att jag nog inte ska vänta för länge den här gången ändå. Han tyckte att slutskedet var som en andragångsföderska, men, ja, vi får väl se. Förlåt om jag tar upp förlossningen "redan nu" men det kändes väldigt aktuellt för mig nu då jag ska på samtal. Tänker att det kunde vara intressant att se om något mer än jag har "ett tungt bagage" gällande detta. Stor kram!