Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige - vad är dina upplevelser/erfarenheter?

Att studien grundas på 20 adopterade vuxna + några föräldrar tycker jag är anmärkningsvärt...kan knappast kallas seriös forskning. Med tanke på att det kommer ca 1000 barn per år till Sverige så är underlaget för studien vilseledande.

Men men... någon emot internationella adoptioner nappar säkert.

Jag hör sällan ngt bland ungdomar(eller jag hör aldrig ngt) eller bland vuxna. Däremot många äldre anhöriga på mitt jobb är väldigt rasistiska. Jag har fått höra kommentarer som får en att tappa hakan och spec en dam tilltalar mej aldrig nästan om hon inte är i akut behov. En annan skulle berätta vem jag var då hans kusiner var uppe på boendet för att hälsa på hans fru.. Jag blev presenterad.. Ja här har vi M hon har två barn med sin svenska pojkvän. Jag bet tillbaks men även om man är rätt tuff av sig så sätter sig sånt och det gör ont.
Dock måste jag säga att mina boenden är helt underbara så det är enbart ngr av anhöriga.

Precis Hanya, det var min reaktion också.
Att dra så stora och starka slutsatser av det relativt lilla urvalet är anmärkningsvärt.
Så därför skulle det vara intressant att höra vilka erfarenheter och upplevelser som finns här på FL - både som bekräftar eller motsäger studien.

Håller helt med.

Det vore intressant att veta hur dessa 20 adopterade och 8 adoptivföräldrar har valts ut. Och varför man inte intervjuade flera. Sedan säger det här debattinlägget i GP inget om upplevelsen var likadan för alla intervjuade eller inte.

www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_431209.svd

Visserligen från 2005 men ändå.

Instämmer! Finns det något skäl (några bakomliggande tankar hos TH ;-o) till att man valt ut just dem? Forskning....nej det kan man knappast kalla det!

Vi har aldrig mött någon rasism än, fast våra barn är ju bara 5 och 1½ år. Tvärtom och det gör mig ganska förvånad hur positiva alla är som vi träffar.
Det är förstås en attitydskillnad mellan unga och gamla. De gamla tycker att det är så fint att barnen har kommit hit, för då får de det mycket bättre. För sitt inre ser de Kina (kanske lite mer förståligt) men också Taiwan som U-länder. Många gånger får jag berätta att Taiwan faktiskt är ett I-land och en demokrati och att et inte är så förfärligt fattigt där som de tror. Yngre är mer informerade och tycker att det är häftigt! Många ger oss en massa positiva kommentarer om hur otroligt granna barn vi har och hur duktiga de är, hur söta de är och hur kavata de är. Många leenden och vänliga ord. Visst händer det att folk vänder sig om på gågatan och tittar en extra gång, men aldrig snett utan alltid med ett leende. Kanske är det andra som väntar barn genom adoption....jag minns hur jag själv inte kunde låta bli att vända mig om när det kom ett barn som såg adopterat ut och hur det värmde i hjärtat och hur glad man blev!

Nej, som sagt vi har aldrig mött någon rasism än. Någon gång kommer sannolikt mina flickor att göra det men jag tror mycket också beror på var man bor i Sverige och jag tror att vissa ställen är värre än andra. Vi har nog tur med bostadsort!

Nja
Jag har stött på negativa uttalanden innan jag adopterade och även efter även om det då minskade
Kommer ihåg för flera år sedan att jag praktiserade när jag läste till US och då tilltalade min handledare en av sina arbetskamrater för negern (en adopterad som var av indiansk ursprung). Vet att jag reagerade starkt men hon sa aldrig nått när denna arbetskamrat var i närheten. Fult och visst fanns det dold rasism på detta ställe. Så jag tror att det finns men att det blir mer dolt när de ser att vi har adopterade barn. Sedan väljer man ju att inte umgås med denna typ av människor. Arbetskamrater kan man inte alltid välja men stå för att inte tolerera rasism är självklart.
Vet inte vad jag vill säga med det här men att det förekommer men att välja ut enbart 20 personer låter inte helt seriöst, läser faktiskt inte det han skriver Orkar helt enkelt inte

Jag tycker Tobias H är verkligen märklig, som kämpar mot international adoption som han gör (eller har gjort i alla fall), istället för att kämpa mot det riktiga problemet - diskriminering. Så har hans gamla arbeten varit i alla fall.

Däremot verkar det vara en liten förändring med detta. Hans slutsats är INTE (som det har varit förut) att international adoption bör stoppas, utan att rasdiskriminering pågår i sverige så sent som år 2008, och att det inte uteblir om man har vuxit upp i sverige och har svensk som modersmål. Det är väl en lämplig slutsats. Det är bara att hoppas att det blir fokus på vidare arbete. Det riktiga problemet, alltså. Jag tyckte det var viktiga slutsater, dock som forskare, är det min professionala bedömning att det inte är okej i artikeln att skriva 'många adopterade känna sig så här' med en studiematerial på 20 personer. Och naturligtvis ska man inte använda artikeln eller dess slutsats som ett argument mot international adoption - det vore som att bota ett blödande sår med magnecyl.

Jamen jösses alltså... Jag håller med er andra. Det räcker ju att läsa det första stycket, så faller allt:

"I vår bok Adoption med förhinder som redovisar en intervjustudie med 20 vuxna adopterade och 8 adoptivföräldrar i Sverige, berättar dessa om att utlandsadopterade utsätts för en systematisk rasdiskriminering i vardagen i dagens Sverige."

Korrekt hade varit, med tanke på det yttepyttelilla urvalet (och hur har detta urval ens gått till? Jag minns att de sökte intresserade adoptivföräldrar bl a på adoptera.nu) ur den i jämförelse extremt stora moderpopulationen "adoperade i Sverige", att skriva att att DESSA utlandsadopterade och just barn till DESSA adoptivföräldrar utsätts för en "systematiskt rasdiskriminering i vardagen i dagens Sverige". Större slutsatser än så kan man inte få om man totalt tillfrågar _maximalt_ 28 familjer (det kan ju vara syskon och äkta par med i studien...) ur en så stor grupp! Med andra ord är resultatet faktiskt inte särskilt intressant i frågan just rasism och adoption. Inte i något större perspektiv än just de här max 28 familjerna. Det är helt makalöst att detta dels publiceras och dels får kallas för och bedrivas som forskning! Eftersom antalet tillfrågade är alldeles på tok för litet och resultatet därmed fullständigt saknar statistisk signifikans. MEN några adoptionsokunniga eller adoptionsmotståndare kommer säkert läsa det där utan att tänka och därmed tro på det rakt av som någon slags allmän sanning...

Mina barn är bara fyra och ett år ännu, men hittills har vi inte stött på NÅGON vardagsrasism överhuvudtaget. Jag hoppas att det kommer att förbli så, även om det förstås finns folk till allt...

Jag är inget fan av Tobias Hübinette och tycker precis som ni andra att underlaget är för litet men jag tycker att ämnet är viktigt.

Med all respekt så tror jag inte att vardagsrasismen dyker upp för små barn i sällskap med sina vita föräldrar. Det intressanta är vad som händer när våra barn blir tonåringar och vuxna och rör sig ute i samhället utan vårt sällskap. Att vi med små barn inte märker något säger inte så mycket om hur det är eller blir i andra åldrar.

Jag tycker inte heller att man kan dra några slutsatser om internationell adoptions vara eller icke vara med en sådan här (eller liknande) studie som underlag. Man ska snarare titta på vad man ska göra åt problemet i Sverige.

Precis så trodde jag med... Men i artikeln slås det fast att:

"Adoptivföräldrar berättar att hudfärg tilldelas betydelse redan i förskolan genom att adopterade barn blir retade och inte får vara med och leka med andra barn."

Nu går i och för sig mina barn bara i öppna förskolan än så länge, där jag är med, men faktum är att jag bara hört ett enda förskolebarn ens uttala ordet "brun" i närheten av min äldsta son. Den pojken refererade till honom som "den bruna pojken" (och hela meningen var: "Den bruna pojken är med mig!" så det var inte negativt sagt och sades till barn som vi aldrig hade träffat förut) varpå de andra barnen såg förvirrade ut och såg sig omkring och verkade inte förstå vem han pratade om trots att sonen stod mitt i klungan... Pojken i fråga hade då själv nyligen varit i ett afrikanskt land och hämtat sin lillebror, så jag antar att det kan ha bidragit till kategoriseringen. Annars verkar barn vara befriande färgblinda och än så länge har ingen ens reagerat på att jag som deras mamma är markant blekare än mina söner.

Om det är så så är det naturligtvis ett problem. Att det skulle vara så vanligt har jag svårt att tro även om även jag vet att det faktiskt förekommer. Om det är vanligt eller ej går liksom inte att få svar på med det lilla underlaget. Sen tycker jag fortfarande att det är intressant vad som händer när barnen växer upp och blir äldre och rör sig utan oss föräldrar.

Tyvärr är det så att så fort TH är inblandad så blir vi adoptivföräldrar misstänksamma, med all rätt kanske. Jag önskar att någon annan, som inte väcker så mycket känslor, kunde forska i ämnet. Carina Tigervall är väl för övrigt adoptivförälder om jag inte missminner mig från diskussionerna på adoptera.nu.

Ämnet är viktigt och även om de allra flesta av oss inte rasismen när våra barn är små så betyder det inte att de inte kommer att råka ut för det senare. Det är oroande.

Tror att det ligger väldigt mycket i att barn själva inte ser några "färger" på varandra. Mitt barn går i vanlig kommunal förskola, och det har börjat en liten tjej från Afrika där. Min dotter leker mycket med henne, och därför sa hennes farfar, "Vad roligt att du fått en ny lekkamrat på dagis, den mörka söta tjejen" min dotter såg förvirrade ut och frågade. "Vem är mörk" Vem då? Vem menar du?" Hon ser inte sådant, och jag betvivlar att de andra barnen gör det!

För mig spelar det egentligen ingen roll vem som gör det, jag är nöjd bara det faktiskt har _forskats_ på det, på riktigt. Gör man det på _rätt_ sätt ska det inte spela så stor roll vad forskaren har för egna förutfattade meningar, resultatet talar då för sig själv. Men det här som de ägnat sig åt säger ju absolut ingenting, generellt sett. Inte heller TH's tidigare sk. forskning som jag läst, har uppfyllt några som helst ambitioner att spegla verkligheten - bara att stödja hans personliga åsikter. Det tycker jag är uselt och förvånande att man faktiskt kan få betalt och en massa mediaplats för sånt...

Ja, Carina Tigervall är adoptivförälder. Man kan lätt förstå hennes del av vinklingen och intresset i det här utifrån hennes bakgrund: www.immi.se/imer/thesis/tigervall.htm

Man kan läsa mer om bakgrunden till den här undersökningen (förlåt, tre-års-omfattande-forskningen som dessutom resulterat i en bok: www.bokus.com/b/9789188560919.html ) här:
www.tobiashubinette.se/forskningsprojekt.pdf

Intressant att de valt den undersökningsmetod och de frågeställningar de valt och att de från början hade tänkt ha 20-25 vuxna adopterade och 20-25 adoptivföräldrar men slutändan blev det 20-8. Hm... Vad MÄRKLIGT att de kom fram till precis det de kom fram till, är det inte? *ironi*

Här är en annan artikel om boken: www.vk.se/Article.jsp

Hur vanligt är egentligen det här? Jag menar, är jag extremt förskonad från puckat folk eller har någon av de här åtta familjerna haft otur...?

"Adoptivföräldrar kan berätta hur andra barn inte låtit deras små vara i sandlådan. Deras föräldrar har först suttit passiva, men när adoptivföräldern försynt närmar sig sitt barn händer något. Plötsligt får lille Kalle veta av sin mamma eller pappa att det inte är okej att inte låta "bruna barn" vara med och leka."

Här är en annan artikel om samma undersökning: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp&a=858442

Hahaha, eller som när min äldsta son skulle beskriva vilken av flickorna på ÖF som var så rolig att leka med. Den ena är född i Kina och mycket ljus i hyn, den andra i Sydafrika och mörk i hyn. Jag förstod inte riktigt vem han menade och han förklarade lugnt: "Hon med långa håret"

Ett mycket konkret svar!

Ethi skrev 2009-01-09 15:03:30 följande:

Jag håller med dig om det men visst vore det bra om det var någon mer än bara TH som skrev om de här frågorna.

Ja, jag har inte mycket övers till TH....

och min erfarenhet, nej, jag har vad jag vet inte blivit utsatt för diskriminering som barn vare sig på dagis, skolan osv, snarare tvärtom....jag har ju varit annorlunda med svart hår och bruna ögon i en annars mycket "svensk" klass men det har alltid varit positivt bland lärare och barn.

Jag ser också att motgångar, konflikter med andra osv snarare har handlat om personkemi och inte någon rasism eller diskriminering pga att jag är adopterad.

För vår sons del så har det aldrig varit några problem varken vad gäller sjukvård eller barnomsorg.

Vår yngsta flicka har känt av det ibland lite hårda klimatet som råder bland tonåringarna där det ofta ingår diverse ord som svartskalle, negerjävel, blatte mm i den vanliga konversationen dem emellan. Istället för att tex säga vad knäpp du är så kan det komma någon av de andra uttrycken. De har oftast inte varit riktade mot henne men hon har funnits i samma rum och i rasthallar mm och då tagit illa vid sig. Vi har pratat mycket om detta hemma och försökt att stärka henne på alla sätt. Dessa ord används ju lika ofta som jävla dampbarn och de barnen med diverse diagnoser känner säkerligen på samma sätt. Dessa ord är så laddade och används i fel sammanhang. Att det finns olika folkgrupper vet ju alla men att just neger används i negativa sammanhang hänger väl ihop med gamla fördomar i samhället. Många gånger tror jag inte att någon menar något ont med det utan det blir som en jargong att använda dem, vilket naturligtvis inte är acceptabelt.