Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige - vad är dina upplevelser/erfarenheter?

Instämmer! Finns det något skäl (några bakomliggande tankar hos TH ;-o) till att man valt ut just dem? Forskning....nej det kan man knappast kalla det!

Vi har aldrig mött någon rasism än, fast våra barn är ju bara 5 och 1½ år. Tvärtom och det gör mig ganska förvånad hur positiva alla är som vi träffar.
Det är förstås en attitydskillnad mellan unga och gamla. De gamla tycker att det är så fint att barnen har kommit hit, för då får de det mycket bättre. För sitt inre ser de Kina (kanske lite mer förståligt) men också Taiwan som U-länder. Många gånger får jag berätta att Taiwan faktiskt är ett I-land och en demokrati och att et inte är så förfärligt fattigt där som de tror. Yngre är mer informerade och tycker att det är häftigt! Många ger oss en massa positiva kommentarer om hur otroligt granna barn vi har och hur duktiga de är, hur söta de är och hur kavata de är. Många leenden och vänliga ord. Visst händer det att folk vänder sig om på gågatan och tittar en extra gång, men aldrig snett utan alltid med ett leende. Kanske är det andra som väntar barn genom adoption....jag minns hur jag själv inte kunde låta bli att vända mig om när det kom ett barn som såg adopterat ut och hur det värmde i hjärtat och hur glad man blev!

Nej, som sagt vi har aldrig mött någon rasism än. Någon gång kommer sannolikt mina flickor att göra det men jag tror mycket också beror på var man bor i Sverige och jag tror att vissa ställen är värre än andra. Vi har nog tur med bostadsort!