Erica: Ja, visst är det skrämmande att så många gyn missar dessa förlossningsskador och hänvisar till att allt är normalt efter att ha genomgått en förlossning... Blir så ledsen och upprörd bara jag tänker på det. Funderar som en tok på hur jag skulle kunna åstadkomma en förändring eller åtminstone försöka.
Verkar som att om man har en riktigt stor skada så verkligen är synlig och "tillräckligt" stor (allt verkar ju vara ganska subjektivt för gyn) så är det inga problem med op. Detsamma gäller ju om man uppenbarligen råkat ut för en sfinkterruptur och blir sydd på op. Tror problemet ligger på alla dessa förlossningsskador grad 2 som blir sydda i förlossningsrummet. Många missar dessutom en sfinkterruptur (vad jag har förstått på litteraturen) vilket gör att allt läker ganska galet. Kanske ser bra ut för blotta ögat men vad jag har förstått finns det en hel del ligament, bindväv och muskler som är väldigt viktiga för funktionen i underlivet och om de inte verkligen VET vad de ska leta efter så missas mkt. Verkar som de "vanliga" gyn är inprogrammerade att leta efter specifika saker och om det ser bra ut så hänvisar de till att allt är bra och att det sedan är upp till kvinnan själv att träna sig frisk. Vad de inte verkar förstå är att de lägger en enorm skuldbörda på oss kvinnor som verkligen sliter som djur för att bli bra igen men där det ändå inte hjälper. Jag fick ju också kämpa, ringa, känna mig besvärlig och fick alla möjliga svar av olika gyn men det flesta gick ut på samma sak. Knip du bara så ska allt bli bra.
Jag ska iaf skriva ner alla mina erfarenheter (tack och lov har jag ju skrivit här på FL mkt hela tiden så de flesta av mina tankar och funderingar finns nerskrivna) och grunna på hur jag ska gå vidare. Vill på något sätt att vanliga gyn som ständigt möter kvinnor med symtom på olika grader av förlossningsskador ska få upp ögonen lite.
Sedan blir det nog att försöka bearbeta hela den här upplevelsen psykologiskt också på något sätt så jag jag gå vidare och lägga det bakom mig (förhoppningsvis). Detta har, utan tvekan, varit det värsta året av mitt liv och det är en stor sorg. Det skulle ju bli så himla bra med en liten bebis å så...
Har också ett obehag från framväggen- eller rättare sagt från den allra nedersta delen. Är kanske därför det är så svårt att få kläm på vad det egentligen är.