Jorban skrev 2012-11-28 23:17:44 följande:
Jag undrar om ni har några råd att ge mig.
Jag har börjat samtal med de barnmorskor som ska ge information om kejsarsnitt osv för förlossningsrädda... och jag vågar itne riskera att föda vaginalt igen pga framfall och allt hur det blivit där nere. Dock verkar de inte ens vilja lyfta kejsarsnittsfrågan utan försöker gå igenom min första förlossning och säger att jag ju är som gjord att föda barn. Tro mig att det förutom framfallet fanns många fel med min kropp före, under och efter förlossningen och det gör att jag ju undrar om de ens kommer att lyssna på mig. Som jag förstår det ska man gå på en rad samtal med barnmorskorna och sen ska en läkare säga sitt men den läkaren måste väl få underlaget i beslutet från barnmorskorna?
Jag är livrädd att jag ska bli ännu värre. Jag menar att det ju behövs en operation redan nu men det är ju inte lönt förrän bebisen är ute även det är via kejsarsnitt.
Nej jag känner mig i sådan extrem beroendeställning - att dessa barnmorskor ska tuta i mig att allt kommer att gå bra när jag ju redan fått sådana skador. Det är som att jag sitter där och gissar på vad de vill höra. De gick igenom min förra förlossning och läste upp journalen som var hur mycket text som helst om rupturer som var djupa och syddes av kirurg och så vidare men visst tusan ska de framhålla att jag är ett praktexemplar vid barnafödande (obs det var fler saker som min kropp inte lyckades normalt med förutom att den blev skadad).
Jag förstår att det är deras jobb att informera men kejsarsnitt känns helt sjukt långt borta. Och det konstiga är att vår granne berättade att de fått snitt för att hon gick på samtal EN GÅNG (första barnet) och hon berättade att hon ville ha snitt för att hon tyckte att hon var en så lite tjej. Konstigt fördelat liksom.
Är det någon som varit i denna situation. Hur kändes samtalen för dig? Vad hände när domen kom dvs läkaren sade sitt - får man träffa läkaren? Ska man berätta allt för honom/henne då igen?
Jag gick sönder mycket vid min första förlossning, syddes i flera timmar, sprack nätan hela vägen bak, grad 3. sprack inuti och framåt.... Förlorade även väldigt mkt blod, 2,3 liter. Jag pratade med min barnmorska på MVC innan jag försökte bli gravid ens och sa att jag kommer inte att våga bli gravid om jag itne blir lovad snitt. Fick träffa en aurorabm på Östra i gbg. Hon lovade mig snitt direkt, jag var tveksam till att hon verkligen kunde lova det men det kunde hon och skrev in i journalen. När jag blev gravid andra gången träffade jag henne flera gånger, vi gick igenom min gamla journal och hon förklarade varför man gjort si och så, bekräftade min upplevelse fullt ut. Jag fick träffa en förlossningsläkare som konstaterade att framfallet måste opereras, hon gjorde bedömningen att jag skulle kunna föda vaginalt utan att brista lika mkt som sist. Hon skrev ordinationer på läkemedel i förväg osv.
Jag valde att föda vaginalt andra gången och det har jag aldrig ångrat! Personalen följde min förlossningplan till punkt och pricka. Jag sprack lite, kanske sex stygn och blödde bara 1,2 liter. I mitt fall blev inte framfallet sämre av den andra förlossningen utan mer av den andra graviditeten.
Jag vill förmedla att det finns kloka barnmorskor och att man itne alltid behöver bråka sig till ett snitt. Dessutom är det inte säkert att ett snitt är det bästa. Dock får jag tillägga att jag grät massor på nästan alla mina samtal, vet inte om det påverkade. Läkaren skrev i journalen "patienten grät stilla" vilket min bm på mvc tyckte var en så bra formulering för det visar verkligen på hur jobbigt det var utan att jag behövde skrika...
