Jag ångrar mig!

Du har säkert hört alla logiska och uppmuntrande saker som finns att säga men jag hoppas du tar dig igenom din rädsla och får en normal förslossning precis som de flesta av oss har haft och kommer att få.

Det man brukar få höra är ju att kvinnor har fött barn i alla tider och det är ju väldigt sant.

Stort lycka till!

Du verkar förvirrad i ditt känsloliv och som jag förstår det, är det inget ovanligt. Jag tror de flesta blivande mammor OCh pappor genomgår de perioderna.

Det kommer säkert gå som det skall. Det är inte alls fel att du skriver av dig, men känns som något de flesta går igenom. Visst kan det vara dramatiskt på en förlossning ibland, men det händer inte ofta. I regel så bör det gå bra.

Du kommer säkert bli en bra mamma. Försök se fram emot det. Tänk på allt det du ska göra med ditt barn, kläder du ska köpa, vad barnet skall få uppleva. Avled dina egna tankar.

Usch jag vet vad du går igenom. Jag hade en hemsk förlossnins skräck med min son. Nu är jag gravid igen och fasar för det hela.

När det gäller att bli mamma så (tycker jag) att allt kom så naturligt. Jag fick mina moderskänslor flera veckor efter och led av en mild förlossnings depression. Tyvär.... men egentligen är det hela värt det och min son är världens underbaraste!

Ja, det där med hormoner... Förstår inte varför psyket skall påverkas så mycket av något som är så naturligt, men det påverkar ju både kvinnor och män. Kanske är det någon form av förberedelse inför vad som komma skall, men så här långt kan jag inte se det logiska i det...

Angelika Miami skrev 2008-12-30 10:48:01 följande:

Jag tror att alla gravida någon gång känner som du. Min kompis har haft jätteproblem med att bli gravid så hon har fått ta en massa hormoner och har försökt bli gravida i 2 år. Nu är hon äntligen gravid och ska ha i feb men nu känner hon precis som du. Man är rädd för det okända helt enkelt. Försök att tänka positivt, att du verkligen kommer klara det (för du kommer ju inte dö ) och att hur ont det än gör så är det bara en liten futtig ynka del av ditt liv, och det kommer ju något bra av smärtan, en söt och go liten bäbis som du kommer älska över allt annat. De allra flesta som skaffat barn skaffar ju också fler, det måste ju finnas en anledning

Det kommer att gå bättre om du tänker positivt och "ger efter" för att du faktiskt kommer föda. Ge dig f*n på att det är en grej du minsann ska prestera helt enkelt!

körde på förträning och "det är ju naturligt" i min första graviditet - hatar verkligen sjukhus!!!! Nu gick det inte helt smärtfritt - förlossningen gick ok men blev lite komplikationer efteråt vilket jag tyckte var skitjobbigt.
Denna gång är jag riktigt orolig över förlossningen - nu vet jag ju mer vad jag gett mig in på så jag förstår din rädsla helt o fullt.
Det är ju dock bara att försöka hitta vägar att hantera det på är svårt att göra en graviditet ogjord - det är liksom bara att rida ut det hela på bästa möjliga sätt.

Jättebra att du har en auroragrupp - stå på dig så du får den hjälp du behöver för att känna dig så trygg som möjligt.

Kramar

Hej!
Var också jätte stressad och orolig för min förlossning. Pratade mycke med min barnmorska, snart blir det ju dags att se henne varannan och varje vecka. Det gjorde susen. Sen slutade jag läsa om förlossningar och lyssna på andras upplevelser. Det skrämde mer än det hjälpte.
Så mitt tips är att prata med din barnmorska. Hon kanske kan ge nått lugnande ord. Nu när det är ett bra tag innan du får pratat med aurora personalen.

jag går hos en kurator som är BM och även Matilda kliniken (liknade Aurora) varje vecka. Har inte bestämmt mig om det hjälper... jag hållér på att bearbeta min förra förlossning samtidigt. Fan att jag inte gjorde det innan....

Jag håller med de andra. Prata inte med för många om deras upplevelse runt förlossningar. Det blir för mycket för dig.

Lycka till

Jag känner mig rätt "stadig" i mitt liv i övrigt, mitt "må dåligt" är helt klart jättetydligt kopplat till förlossningen och att bli en mamma med jättestort ansvar (tur vi är två) efteråt.

Hur ska man klara det liksom? Jag är ju dessutom rätt gammal (35) och alla verkar tro att jag just därför kommer klara allt galant pga livserfarenhet. Men jag kan inget mer om barn än en 20-åring! Jag har alltid varit ointresserad av barn, för att nu plötsligt kastas in i det.

Jag funderar över Danderydsmodellen, typ "föd inom 12 timmar" eller vad det nu var. Tvekar mellan "kort men ev mer smärtsam" (enl modellen) eller "lång men ev olite mindre smärtsam". Idag känner jag att kejsarsnitt är min melodi! Fast jag vet att det är bättre för barnet (och mig) att köra den vanliga vägen.

Har irrationella tankar som "orättvist att bara jag får ha ont, inte min sambo", "jag vill inte att barnet ska komma ut", "tänk om jag inte kommer tycka om barnet", "jag kommer att dö - eller så kommer barnet dö eller få ngn skada pga klantiga barnmorskor" and so on. Jag har ju läst hur en förlossning går till och vet att statistiskt sett är chansen att allt ska gå bra stor - men det tränger liksom inte in i hjärtat.

Det enda som varit roligt med att vara gravid har varit att få shoppa barngrejer på Tradera, så det har jag frossat i. Men nu är inte ens det kul längre utan känns jobbigt.

Usch, jag vet verkligen hur du känner! har alltid varit förlossningsrädd och har under graviditeten kämpat mot min rädsla fram och tillbaka. Det har varit vissa dagar det kännts ok och andra har jag fått panikångest. Nu går jag in i v.38 i morgon och det är jobbigare än någonsin, just för att det är så nära. Är mest arg och ledsen hela tiden (troligen mitt sätt att få ut min förlossningsångest). Har gått på aurora samtal och tyvärr så fick jag ingen vidare hhjälp eller förståelse. Har sedan pratat med förlossningsläkaren (överläkaren) på SÖS och hon har varit super. Har kommit fram till att jag ska försöka med en vanlig förlossning så lännge som möjligt MEN så fort jag säger ifrån att jhag inte orkar/vill så blir jag snittad utan att nån ska försöka övertala mig. Den lösningen känns bra för mig då jag fortfarande har viss kontroll över situationen. Tror dock inte att jag kommer skrika efter snitt utan att det kommer gå ändå. Men varje dag får jag en släng av "ringa läkaren och få mitt planerade snitt" som jag blivit lovad, lyckas som tur är komma på bättre tankar innan!
Hoppas verkligen du hittar en lösning och i ditt fall kanske ett planerat snitt är det bästa, tycker inte du ska va rädd för att be om det!!
*styrkekram*

Kejsarsnitt är ju en lösning... jag fick ett akut kejsarsnitt efter många timmer med min son. Funderar även på kejsarsnitt denna gång...

Jag förstår dig till hundra procent. Alla dina tankar och känslor och rädslor finns hos mig med. Går också i samtal med olika psykologer och auroraläkare, men hittills har det inte hjälp, nästan tvärtom. Tyvärr kan jag inte säga nåt stöttande, mer än att du inte är ensam.

Skulle vilja ha typ en "jourhavande" aurora eller nått. Nu känns det som att det är en evighet till nästa träff (där vi som sagt ska kolla på bb) och jag var hos barnmorskan igår så det är typ 2v till nästa träff.

Känns som jag behöver ösa ur mig NU NU NU

Jag tror inte man nånsin kan vara förberedd på att bli mamma.

Själv trodde jag att jag var det med sonen, men nähä

Så mkt nytt man ska lära sig även fast man kan, så många upplevelser och tankar att ta sig igenom.

Du kommer inte att vara en perfekt mamma på en gång, men du har världens bästa lärare och det är barnet och tillsammans kommer ni att göra det absolut bästa ni kan tillsammans.

Att föda barn första gången är = panik för de flesta.
Jag hann ångra mig flera gånger, men det jag har att säga om att föda barn är att det är något jag önskar alla fick uppleva. Det är ett sådant mirakel, en sån otroligt stark upplevelse som gjorde att jag såg fram emot förlossning nr2 något så oerhört.
Väntar nu nummer tre som jag ska sättas igång med, och känner mig lite pirrig då jag aldrig blivit igångsatt förr. Så de är nytt, men jag är säker på att det går bra.
Smärtan finns där så klart, men det man ska komma ihåg är att den vara en sån kort tid under sin livstid.

Så det jag ahr att säga sig är, se fram emot det - läs om olika skeden så du är med om vad som händer i kroppen. Det hjälpte mig då jag födde första "Ah, nu mår jag illa vilket betyder att han åker ner i kanalen", så du blir en del av det som händer istället för som många beskriver det "åskådare".

Sen smärtan är inte som att bryta en arm, det är mer som en glädjesmärta. Du kommer att förstå vad jag menar efteråt

Kram och lycka till!

Se till att läsa på om smärtlindring, så att du vet vad du vill. Eda dvs. epidural är ju en riktigt bra smärtlindring. Om det skulle bli så att du har svårt att ta till dig barnet, så kan du få hjälp med det, helst så fort som möjligt. Tänk på att det faktiskt är ok om du väljer att snittas, du är inte dålig för det. Ha det som utväg, så att du slipper pressen som du upplever inom dig.
Kram

Fast det känns lite som att eftersom jag sagt att "jag ska göra allt för att försöka våga" så har jag inte fått samtal med ngn läkare och diskuterat igenom det. Det var bara min första barnmorska som sa lite allmänt att om jag inte vågar så snittar de mig. Och nu är det bara några veckor kvar (är i vecka 31) och det känns som det är försent att börja planera snitt. Fast jag kanske bara letar hinder?

Sen känns det som att jag lagt mkt krut på att våga, och alla runt mig peppar mig för att våga (på sina egna sätt som ibland får motsatt verkan...) och så vill man lägga av när det är så nära.

Jag blev snittad med barn 2 (hon låg på tvären.) De planerar det dan innan eller samma dag. Man pratar med narkosläkaren. Du har tid på dig att ändra dig några gånger fram o tillbaka. Jag förstår rävsaxen du sitter i, men om du ändå inte skulle våga, så har du ju försökt allt, gått på aurorasamtal mm. Det viktigaste är att du är nöjd med ditt val, lyssna på din inre röst. Förlossningen är trots allt ett delmål när det gäller att få barn. Det stora är ändå själva barnet. Nu verkar det som om jag är en stor förespråkare av snitt men så är det inte, men jag tycker det är synd att du ska behöva må så dåligt. Jag tänker att om du har en utväg i tanken kanske du kan få må lite bättre.
Kram