DND, jag förstår verkligen din oro och sorg. Jag och min man har pratat om ett liv utan barn många gånger och även om det smärtar är det som du säger ngt man måste våga se i vitögat att det kan bli ett utav framtidsscenarierna. Förhoppningsvis INTE dock. När vi har pratat om det har vi alltid kommit fram till slutsatsen att OM det nu skulle bli så så kommer vi att resa utomlands och börja ett nytt liv där. Det skulle vara alldelles för smärtsamt att leva kvar bland sina gamla vänner och deras barn. Hellre då att försöka bygga upp ett nytt liv någon annanstans. MEN, det har dock alltid varit vårt "worst case scenario", det finns ju så många olika sätt att få barn på, på egen hand, via IVF, adoption eller surrogatmamma. Själva har vi varit mkt inne på surrogat om det skulle skita sig på egen hand. Men du, framförallt, ge inte upp än. Det tar tid ibland, och ni är ju faktiskt på gång parallellt med adoption, även om det är med kluvna känslor än så länge. Jag tror och hoppas att det kommer att lösa sig för er om några månader även om allt känns nattsvart just nu. Snart ser ni ljuset i tunneln.