Tvångstankar, OCD

Jag har samma som dig ts. Var "sjuk" i ca 1 år i det hela innan jag började med seroxattabletter och blev "bra" (med det menar jag att det kom dåliga dagar här o där, men som jag kunde kontrollera. Har inte haft problem på flera år men i början av okt startade allt igen. Jag är gravid nu igen (hade inga problem under första graviditeten) men tog tag i problemet ganska fort o äter nu medicin igen sen två veckor tillbaka, mår idag väldigt mycket bättre. tankarna styr mig fortfarnade lite, ibland mycket men jag håller på att lära mig att kontrollera det igen de få gånger de dyker upp. Mina tvångstankar handlar också om räddsla för att skada folk som jag älskar, speciellt min lilla familj som jag aldrig vill ska hända något. Det är skit!

Anonym (me2) skrev 2008-11-08 21:21:37 följande:

Effekten kommer säkert snart. Jag försöker oftast "stå ut" med situationer som är jätte jobbiga som att tex vara själv med min tjeja, då dyker tankarna upp som värst för det är ju henne jag älskar så mycket. Men efter varje gång som jag "ståt ut" så känns det bättre o nästa jobbiga situation är inte lika skrämande, nu är det nästan helt borta igen. Håller tummarna för dig, vet vad du går igenom.

Anonym (me2) skrev 2008-11-11 10:00:39 följande:

Nej man känner inget speciellt, man börjar sakta men säkert bli sig själv igen o tankarna kommer inte lika ofta. mina tankar kommer bara när jag är ensam med henne, jag låter det bli jätte jobbigt en stund o sen känner jag mig lite lugnare, när jag har varit själv ett par timmar blir jag så stolt över mig själv för det var ju inte så farligt som jag trodde det skulle vara. Fortsätt ta medicinen, det kan ju dröja ett par veckor men det är det värt sen. Syrran hade likadant o hon klarade det oxå med hjälp av medicin. tankarna triggar igång ångesten, det betyder inte att vi är tokiga o gör tokiga saker för det. Försök aktivera dig mycket även om det är jobbigt. jag tyckter att det var skönt att gå till jobbet för det sätter mina tankar åt ett annat håll.

Det är jätte många som har OCD om man tänker på att man bara måste gå tillbaka och kolla om spisen är avstängd. Å det kan juh vara en bra tvångstanke.
Men om det är så pass så att ma blir lidande i vardagen så bör man söka upp en psykolog, jag gick hos en som hjälpte mig.

Jag hade tvångsneuros för ca 2 år sen. Hade det jätte jobbigt i ca 1 år och gick på Zoloft och atrax. Det tar ca 3 mån för zoloft att värka, (jag sluta med dom dum som jag var) men jag kom ur det där själv.
Jag tvinga mig själv att sluta upp med mina tvångstankar som tog flera timmar om dygnet sammanlagt.. Jag testa att låta bli en sak åt gången, märkte att inget farligt hände. Å sen var det bara att tvinga sig fortsätta...

Jag har juh lite tendenser kvar när allt känns åt helvete. Men det är inte alls lika gravt.

fy jag tycker det är skitjobbigt just nu! tankarna har spritt sig till alla runtomkring mig, tänk om jag gör dom illa. Hur vet man att det inte är röster man har i huvudet? som en del mördare har? det tänker jag mycket på, hur kan jag veta att jag inte är en sån egentligen? tänker ni aldrig så?

Jo jag tänker precis som du, det är skit jobbigt o gå omkring o inte lita på sig själv/ vara rädd för sig själv. Hur började allt? Mitt skit började när jag slutade gymnasiet o hade en tuff sommar så pojkvännen drog till lumpen, Bästakompisen fick anorixia, föräldrarna skulle skiljas (vilket dom inte gjorde sen) Sommarjobbade hårt från morgon till kväll o samtidigt skulle jag vara en bra vän o umgås med alla. Kroppen sa ifrån och jag fick min första panikatack sent på kvällen, trodde jag skulle bli tokig o göra mig själv illa så jag 18 år gick upp o la mig brevid min mamma o pappa o sov. Senare gick rädslan ut över alla andra, att jag skulle skada mina vänner, familj o barn jag bara kunde träffa, höll på ett år innan jag sökte hjälp i form av samtalsterapi och medcin, åt ca ett år och sen har jag mått bra i flera år, men nu kom det tillbaka, gravid o allt. Men med mina piller känner jag mig bra. Det är bara tankar, du är ingen mördare. Du älskar alla runt omkring dig o det värsta som kan hända är att du skulle förlora dom, därför skrämmer det dig. Ingen effekt av tabletterna än? Går du o pratar med någon? Har du någon i din närhet som förstår dig? Min syster har gått igenom samma som jag o hon stöttar mig massor.

jag tror det här med att vara rädd för att skada någon började när jag fick barn, jag bodde på tredje våningen då och var så rädd för att gå ut med min baby på ballkongen om jag skulle kasta ut henne. Men det blev inte så stor grej av det förens nu tre år senare, nu tänker jag ju såhär helatiden.
Jag märker inget av tabletterna, inte heller sobrilen känner jag av. Jag ska få börja i terapi men väntar på en tid..
Dom jag har förklarat hur jag har det för tycker ju att jag bara ska "sluta att tänka på det" men jag styr inte över tankarna. det är så svårt att förklara det för andra..

Jag känner så igen mig i tankarna. Jag satt och försökte höra ifall jag inte hörde röster i huvudet och om jag höll på att bli psykotisk. När man är som mest inne i det vet man varken ut eller in, då kan jag nästan tvivla på min egna existens.