Utbrändhet och graviditet, - går det ihop?

Åhh.. sitter här och undrar precis samma sak.
Är inne i en p*ssperiod nu, samtidigt som vi är i svängen med att försöka bli med barn..
Men just nu går tankarna åt att "kommer jag orka, även om jag sååå gärna vill"??
För tre veckor sedan vände mitt liv igen och gör att jag nu gråter, sover, gråter lite till...

Har inga barn sedan tidigare, men vi vill så gärna ha!

Jag tror att graviditeten nog går bra, sedan kan det bli jobbigt att ha barnet. de symtom man har av utbrändhet blir inte värre av graviditeten, kanske blir man mer trött, men man kan bli lite mer avslappnad av att vara gravid och det snurrar inte riktigt lika fort i skallen . Att föda gick bra för mig. Varning för att man bli ganska nedgången och deppig efter förlossnngen och en lång tid framåt, men det kan ju även andra bli. det kan vara bra att informera BM så att mankan få hjälp med förlossnigsdepression om det blir så.

Utbrändhet påverkar immunsystem, hormonsystem och nervsystem, vilket gör att man blir sårbar, men ta inte ut vaknätterna i förskott - du kanske får en som sover och bara vill bli ammad ibland nattetid...

Har du klarat att jobba och ha barn, så är det nog inte värre att ha bebis och barn.

det där med vägra ta medicin (OK, nu är det inte aktuellt, men efter amning) tycker jag du ska tänka på igen. Med medicien får man större initiativkraft och är mindre sårbar känslomässigt. man rullar inte på fälgen hela tiden, utan det blir en mer komfortabel färd genom livet. Man blir inte beroende av SSRI preparat. De förhindrar att det serotonin som man lyckas producera bara försvinner iväg genast, utan ser till att det byggs upp en halt av serotoninet. En bit plast i botten för att hindra läckage helt enkelt det är lättare att fungera normalt.

Det bästa är om du kan ha folk runt dig som stöttar dig efter förlossningen och det första året så att du orkar - hoppas du har folk runt dig som förstår utan att ifrågasätta. Tyvärr brukar ens familj/släkt vara de som sämst förstår hur man har det och som inte kan förstå att man inte alls kan vara som vanligt...

puffar upp.

Jag funderar också på samma sak innan ÄL varje månad. Började försöka samtidigt som jag började jobba heltid.
Jag mådde inte dåligt så länge men känner att jag inte är 100% återhämtad. Min filosofi är att med ett barn kan jag inte bli så enkelspårig för jag kommer alltid ha ett barn att tänka på. Enkelspårighet är mitt stora problem. Å andra sidan är jag väldigt enkelspårig i mitt "jag vill ha barn" och har svårt att tänka på så mycket annat...

Tusen tack för ditt svar. Jag (vi) bor inte i Sverige, utan på Island (min man är islänning) och därför har jag i princip inget stöd alls. Hans familj hjälper inte till om det inte är absolut akut. Tycker du att det skapar ett stort minus i protokollet när det gäller att orka med? Hade du mycket stöd? På vilket sätt?

Uppskattar alla svar jätte mycket och vill gärna ha fler!

Puffar upp

Puffar upp

I vilket fall som helst är det ju nu som du har "barnrejset" och det är väl dags att skaffa syskon. jag väntade i sex år på att bli bättre innan vi skaffade ettan. Kanske det hade varit bra att skaffa barnen direkt. jag vet inte om det blir bättre av att skjuta upp, om du förstå vad jag menar.

Snart kan barnen leka tillsammans och då kan du ta en paus

Jag hade inte så mycket hjälp första året med barnet, men sedan pensionerades min mamma och var lektant.

Skaffa hjälp i så fall, barnflicka, städhjälp etc och koncentrera dig på barnen. Jag tror visst att du orkar, inget blir bättre av att du väntar om du inte är i akut kris med din utbrändhet längre.

Satsa på tvåan nu! Vi gör det...jag kan återkomma om nåt år och säga om det var ett misstag!!!

Tack för ditt svar. Hur mådde du när du väl blev gravid med ditt första och hur mår du nu när du satsar på tvåan? Är du helt återhämtad?

Puffar upp

Jag mådde bra med ettan, mycket tröttare med denna graviditet. Men inte så trött av utbrändhet tror jag, mera gravidtrött.

Jag har inte varit bra emellan, men jag resonerar så att jag måste få tvåan nu, sedan får man börja från där.

Som utbränd har man en sårbarhet och trötthet som alltid följer med, tror jag. Vet egentligen ingen som blivit besvärsfri. Men man får anpassa livet efter det och prioritera. Vill du ha ett barn till så satsa på det och låt annat vänta i några år.

Hoppas du kommer att känna att du orkar!

Hej, jag mamma till två. En född son född -96 en dotter född april-07. Har i nästan hela mitt vuxna liv haft problem med ångest/depressioner/panikångest/utbrändhet. Var utan medicin (sertralin) fram till sonen var ca 3 år. Har sedan behandlats med Sertralin/KBT  mm. Innan vi vart gravida med Leia så mådde jag så pass ok att jag slutade med medicinen. Mådde jättebra under hela graviditeten o 3 månader efter förlossningen. Sedan brast det. Kunde inte sova och vart depreimerad samt svår¨ångest. Slutade med att jag fick läggas in på Psykakuten för sömnstabilisering o ångestdämpning i fem dagar. Sedan påbörja en tuff väg tillbaka med mediciner/terapi/läkarbesök. Nu äter jag "bara" Sertralin men i en rel. hög dos 150mg. Jag mår okey, men sover dåligt. Vi planerar nu att trots allt försöka bli gravida igen, men denna gång under medicinering. Ny forskning har visat att det är ofarligt att äta ex Sertralin under graviditeten, ev att man ska sänka dosen inför förlossningen på grund av utsättningssymptom.

Jag vill med detta inte skrämma dig utan mer säga att - JA DET GÅR och vissa mår till och med bättre under graviditeten Efter förlossningen är det bra om man kan få stöd av pappan så att du får sova. Ex kanske redan tidigt behöv kompletterna med urpumpad mjölk i flaska eller ersättning så att pappan kan ta ex ett pass/natt.
Lycka till!

ja, jag mår absolut bäst som gravid!

Hej!
Här har du en som brände ut sig rejält för snart två år sedan. Under flera år hade jag haft ett krävande jobb med "omöjliga" arbetsförhållanden, vilket resulterade i att jag till slut jobbade i princip dygnet runt. Dessutom flyttade vi 70 mil i samma veva, p g a mitt jobb. Jag hade några år tidigare fått besked om att jag troligen inte skulle kunna få barn utan IVF (hormonrubbning), det tog mig hårt och var nog en bidragande orsak till att jag grävde ned mig i jobbet... I januari 2007 sjukskrevs jag akut. Jag hade högt blodtryck, yrsel, ständig huvudvärk, ont i hjärtat, tappade minnet, grät för minsta lilla, ville inte träffa folk (inte bra i mitt jobb), orkade knappt ta mig upp ur sängen och tyckte inte längre att något var roligt (jag är normalt glad, social och aktiv)... Jag VÄGRADE ta medicin, eftersom jag är av den bestämda uppfattning att man tar bort symptomen - men orsaken till att man mår dåligt finns kvar. Man kan med medicin köra på i precis samma tempo som tidigare, vilket jag tror är mycket sämre. Jag tror att det är bättre att gå till roten med det onda, och försöka ändra livsstil i stället (om det är det som är problemet). Jag har för många, många år sedan under en mycket kort period provat en karta av ett SSRI-preparat, och det gör jag aldrig om. Först orkade jag hur mycket som helst (när kroppen egentligen skriker om att man ska ta det lugnt), och sedan när jag slutade (jag hade alltså inte ätit särskilt många tabletter) - drabbades jag av biverkningar som inte var av denna världen (tunnelseende och värsta sortens yrsel)... Nej, piller som påverkar en på det sättet stoppar inte JAG i mig igen. Det finns med all säkerhet personer som bör äta SSRI-preparat för att komma tillbaka, men till den kategorin hör inte jag! Jag tror på långvarig vila i stället.

Nu när jag blev sjukskriven fick jag stränga order om att ta det lugnt, och när jag väl tvingades göra det - så blev jag mirakulöst nog gravid ganska direkt ! Först var jag orolig för hur jag skulle klara av det, jag var ju ett vrak... Men, det var det absolut bästa som kunde hända mig - bättre medicin finns inte !!!!! Läkarna förbjöd mig att jobba under graviditeten, eftersom de bedömde att risken var stor att jag i så fall skulle förlora barnet. Jag fick alltså lång tid på mig att ta det lugnt och friskna till. Jag sov mig mer eller mindre igenom de första tre månaderna (vilket jag kunde), den tröttheten var inte att leka med. Det berodde nog mest på utbrändheten. Fast jag var så lycklig, och böjade sedan snabbt må bättre och bättre! Faktiskt har jag nog aldrig mått så bra som under graviditeten (fram till dess i alla fall, för nu mår jag också toppen)! För mig fungerade graviditeten och sonens fördelse som en ordentlig väckarklocka, jag fick tid att landa - så att jag kunde reflektera över hur jag hade prioriterat i mitt liv. Jag insåg vad som är viktigast i livet - barn, familj, vänner och fritidsintressen! Jag är fortfarande mammaledig, och stortrivs med det! Karriär och ett stressigt jobb känns just nu avlägset, nu vill jag leva i nuet och njuta av vår son! Jag känner idag inte alls av utbrändheten, mer än att jag kanske är lite mer lättstressad i vissa situationer fortfarande (vilket jag hoppas är övergående)! Jag känner mig idag jättestark! Vi jobbar redan på att få ett syskon till vår lille kille, och han är inte ens 1 år än.

Vill du ha fler barn, så tror inte jag att det kommer att bli några som helst problem! Fördelen vi har som har varit med om sådana här saker, är ju att vi faktiskt också har lärt oss att känna igen signalerna. Då gäller det att stanna upp och försöka ta det lugnt ett tag. Sova och äta ordentligt är viktigt, och kanske inte helt lätt alla gånger när bebisen är liten, men då gäller det att strunta i alla måsten med städning och annat - och passa på att vila när barnet sover. Ett äldre barn hemma också gör det ju lite svårare, men det barnet kanske går på dagis några timmar? Eller så får du passa på att sova igen när maken kommer hem? Jag är övertygad om att ni löser det!

Kram och stort lycka till!

Tusen tack för alla era svar! Betyder mycket!

ja är utbränd sedan tre år. Kan man bli gravid rent fysiskt sett när man är utbränd?

Jag är utbränd sen i somras. Och jo, nog går det att bli gravid ändå. Vi blev gravida efter ett kondomhaveri, men kände väl nånstans att vi ville försöka ändå. Vi blev till slut tvungna att göra en abort av olika anledningar, det känns ofattbart sorgligt, men samtidigt nödvändigt, för jag måste få återhämta mig nån gång. Just nu funkar ingenting.

Är så tacksam för att jag hittat denna tråd! ?

Jag brände ut mig för snart 2 år sedan men fick panik av tanken på att vara sjukskriven!

Jag har alltid varit väldigt ambitiös vad gäller ALLT! Kraven jag haft på mig själv är att vara "perfekt" som flickvän, familjemedlem, bonusmamma, vän och alltid hjälpa och bry mig om alla individer som finns i min omgivning. Det kändes även viktigt att jag var snygg, vältränad, alltid ha ett fint och skinande rent hem! Jag har bokstavligt talat farit runt som en duracellkanin på fritiden för att städa, tvätta, laga mat, ge allt i mitt förhållande och samtidigt vara en superengagerad, jätterolig och superpedagogisk bonusmamma.

På jobbet var det inte ok att vara "bra" utan jag dög bara för mig själv om jag gjorde mer och bättre än andra förväntade sig av mig.

Väldigt beroende av bekräftelse på att jag var "bra" och "duktig"!

Tillslut var jag så sönderstressad att jag varken kunde äta eller sova!

Min lösning var att jag bytte jobb till ett mindre stressigt jobb, för att kunna fortsätta jobba heltid... Men tillslut brast allt! Min hjärna slutade fungera och likaså motoriken! Så jag gick till läkaren och har nu varit sjukskriven 4 månader för allvarlig utmattningssyndrom, ångesttillstånd och lätt depression.

Trotts allt detta känner jag att jag fortfarande är en väldigt kärleksfull och engagerad bonusmamma och flickvän, även om jag mycket lättare blir trött och stressad.

Jag och min sambo vill väldigt gärna ha ett barn tillsamman och hans dotter tjatar dagligen om att få ett syskon :)

Samtidigt känner jag mig naiv och galen som ens överväger att skaffa barn med allt vad det innebär när jag är så "instabil" och sjuk.

Men jag tror verkligen att jag skulle bli en väldigt bra mamma och faktiskt må bra av att få ett barn.

Jag ska även tillägga att jag blivit klokare och har släppt de orimliga kraven på mig själv pga. Allt som hänt och diagnoserna till trots, känner jag mig lyckligare än någonsin! Har insett att man faktiskt kan leva ett liv utan att stressa ihjäl sig och faktiskt njuta av NUET ?