Vad kan barnet vilja veta?

Exaktamente. Dessutom kommer väl inte varenda en att söka sitt ursprung exakt på 18-årsdagen, kanske dyker sådana här funderingar upp senare i livet när man tänker sig skaffa barn, har en trettioårskris eller börjar fundera över genetiska sjukdomar?

jösses flickor! jag åsyftar givetvis "barn" som tillkommit efter spermadonation. De har gott och väl passerat tjugo och så många som ingen alls har tagit reda på sitt genetiska ursprung. Indikerar inte detta att gener är av ringa betydelse?

Mandrea:
Vart har du fått de uppgifterna ifrån? Att inga barn har kontaktat sjukhuset för att få reda på sitt genetiska ursprung?

Får inte riktigt ihop det med att det finns massa adoptivbarn som ägnar många år för att söka efter sitt biologiska ursprung...
Varför skulle inte donatorsbarn vilja söka sitt biologiska ursprung? Eller har 80 talets föräldrar knipit totalt käft om att de är barn som tillkommit med hjälp av donator?

Personligen så vill jag jättegärna att vår donator skrivit ihop något om sig själv som vårat barn kan få ta del av i framtiden.
Självfallet om barnet/tonåringen själv vill.
Vi har tänkt att vara totalt öppna från början med att vi behövt hjälp för att "skapa" ett barn...

Så "Give and Live" skriv skriv skriv... !!!
Ge barnet åtminstone en möjlighet att få information om vad du är för en filur!

//Solkatta

Mandrea På sätt och vis tror jag väl att ägg och spermiedonationsbarn har en del liknande frågor, samtidigt som de kan ha en hel del olika. Detta med äggdonation är ju lite annorlunda eftersom mamma som trots allt är närmast ett barn under graviditeten av fysiskt karaktär, inte är biologisk mamma, och det kan öppna upp för andra perspektiv för den som kommit till genom äggdonation. Vetskapen om att man växt i mammas mage, som egentligen inte är biologisk mamma, kan nog sätta tillvaron på kant.

Oj jag citerade två inlägg

Socialstyrelsen tillhandahåller uppgifter om ägg- och spermiedonatorer samt deras genetiska avkommor.

De flesta adoptivbarn söker inte upp sina biologiska föräldrar, även om man kan luras att tro det då media med stort intresse skildrar tårdrypande "återföreningar av familjer".

Adoptivbarn lever i en kultur, som säger att biologiskt/genetiskt ursprung är oerhört viktigt. Detta är indoktrinering på hög nivå! En självuppfyllande profetia!

Jag känner åtminstone två tjejer som aktivt letar efter sina biologiska föräldrar.. (adopterade).
Men visst jag känner fler som inte aktivt letar efter sina föräldrar...

Jag fattar inte varför du är så himla negativ mot att söka sitt biolgiska ursprung mandrea?
Oavsett hur media framställer det så kommer väl det finnas visa människor som verkligen finner det "viktigt" att ta reda på sitt
biologiska ursprung.. oavsett om det gäller donation eller adoption?

//Solkatta

Jag lägger ingen värdering i att enskilda individer i vissa fall önskar få kunskap om sitt ursprung. Men att genetik anses så viktigt att man lagstiftar om det är absurt. Det hämmar de sociala föräldrarna, som inte tillåts vara föräldrar fullt ut. Lagstiftningen har också den normerande effekten att gener är betydelsefullt, trots att vetenskapen säger något annat (endast triviala saker som utseende skiljer människor åt genetiskt).
Människans genetiska ursprung är för övrigt lika känt och tillgängligt för alla, vi härstammar från Afrika (Tanzania om jag inte missminner mig).
Bristen på donatorer kan direkt härledas till tvånget att vara "känd". Fler barn skulle således bli till om donatorer fick vara fullständigt anonyma. Är icke-existens att föredra framför att inte få kännedom om en donator? Att Socialstyrelsen och IVF-klinikerna uppmanar donatorer att skriva brev invaggar dessa i förhoppningen att de i framtiden kommer bli kontaktade av barn de ger upphov till. Min lilla tanke med mitt första inlägg var att i all ödmjukhet upplysa om att detta sannolikt inte kommer att ske.

Ber om ursäkt för min usla svenska.

Hejsan Mandrea! Gud så spännande med lite debatt här. Ställer mina egna vädreringar på sin spets vill jag lova.
Ett par frågor bara: hur ser du själv på det här med ungar? Har du egna? Är du donator eller mottagare? Är du själv adopterad eller tillkommit genom donation av något slag? Känner du folk som varit i någon av dessa situationer? Hur känner du för din släkt? Betyder blodsband mycket för dig?
Själv är jag tillverkad av min mor & far som jag växt upp hos med syskon & levt ett gott liv. Jag och min familj är mycket släktkära. Har ett par adopterade kusiner där den ena är mycket intresserad av att söka upp sitt ursprung. Har tydligen en tvillingsyster som blev kvar hos modern i Asien.... Sedan har jag efter min farfar dött fått en faster & en kusin som är så fina! Farfar ville aldrig erkänna att han var far till henne. Min pappa har fått en kär syster på gamla dagar, det är så roligt! Jag värdesätter detta otroligt mycket. Är nu gift & har en dotter på lågstadiet. Varför jag tagit beslutet att donera mina ägg är många. Är en hjälpande person kanske. Frisk som en nötkärna. Blodgivare & med i Tobiasregistret. Vet att det finns människor som inget högre önskar än att få ett barn. Föräldrarna till det barn som blir till med hjälp av mina ägg har nog försökt få barn 99% mer än andra. Den kvinnan har nog genomlidit sitt eget lilla helvete. Därefter ska hon få någon att "offra" sig att genomgå ett sjujäkla test. Det har inte varit det lättaste faktiskt. OK att man är fysiskt frisk själv, men sedan ska släktens eventuella sjukdomar gås igenom & sedan ska man rannsaka sig själv i sitt psyke. Himmel vad man blir fundersam. Är så oerhört stolt över min dotter & önskar alla en egen! Finns inga pengar att hämta i detta utan bara välbefinnandet i att kunna hjälpa. Att också skriva ett brev till barnet, som det får ta del av om föräldrarna avslöjar tillverkningen av den vill säga, känns också pressande. Jag kan i och för sig strunta i att skriva något brev, men det är inte riktigt min stil. Vill att barnet ska få lite bakgrundsfakta som kanske svarar på varför den blev som den blev...& om den vill ha möjlighet att söka upp mig. Slängde ut en fråga i etern om tips på vad man ska skriva, & här är vi nu. Skapa fler funderingar till mig, så blir nog mitt brev en hel bok.....//Kramar

Om jag var du så skulle jag i brevet berätta lite om vem jag är och av vilken anledning jag har valt att donera ägg.
Vår kurator sa till oss att det har kommit barn och velat veta. Men att man tror att det kommer att öka framöver. De första inseminationsbarnen har precis kommit i den ålder att de har rätt att få veta. Sen sa hon att det fanns ett mörkeltal då endel hetorsexuella par inte alltid valt att berätta.

Halloj Give and live!

Hoppas allt gått vägen med brevet/boken! Jag är uppvuxen med mina biologiska föräldrar. Dessa har på intet vis brustit i sin omsorg om mig men vi är mycket olika, intellektuellt så väl som fysiskt. Om jag som tonåring fått reda på att jag hade andra biologiska/genetiska föräldrar hade jag jublat! Som vuxen vet jag bättre.

Jag tillhör dem som inte vill ha egna sociala barn. Ska, om allt går vägen, bli surrogatmamma när jag är färdig med donationerna.

Ville också gå med i Tobiasregistret men de ville inte ha mig! Jag väger tydligen för lite :( Då vikten har inverkan på fertiliteten äter jag litervis med gräddglass och chips för att "tjocka till mig" inför nästa donation om några veckor :)

De flesta är socialt närmast sin genetiska familj, tror du inte att detta förleder folk att tro att den genetiska identiteten är grundläggande hos en människa? Ska vi i lagstiftning understödja sådana idéer?

Jag skulle föredragit att donera anonymt men alla hamnar vi stundtals i etiska dilemman. Denna gång åsidosatte jag mina värderingar, för den viktiga sakens skull. Är mindre besvärad än de flesta av möjligheten att bli uppsökt, eftersom gener inte är av känslomässig betydelse för mig, mer än ur vetenskaplig synvinkel. Ett barn som på eget initiativ söker upp mig är mycket välkommet! Faktum är att nästan alla som uppsöker mig, av vilken anledning det vara månde (med undantag från religiösa mörkermän och Radiotjänst) är välkomna.

Jag valde att inte skriva något brev. Det är inte ett beslut jag tagit i syfte att missunna ett barn någonting, jag önskar alla barn all tänkbar lycka och välgång.
Men om jag plitat ner information om yrkestillhörighet, intressen och annat skulle jag kapitulera inför det jag inte tror på, det vill säga primitiva värderingar om blodsband och biologism. Jag vägrar att aktivt signalera till en främmande människa att min person är viktig för dennes identitetsutveckling eller för någonting överhuvudtaget!

Ha det gött :)

Hade jag varit mamman som tog emot äggen hade jag inte velat att barnet skulle få veta något alls. Hade jag varit barnet hade jag inte heller velat veta något.

Men om det nu är obligatoriskt skulle jag fokusera på de rent genetiska sakerna, som faktiskt kan vara bra att veta. Kanske laktosintolerans, sjukdomar i släkten osv osv.

Lejla och Ullis skrev 2008-10-05 18:03:42 följande:

Inget barn har de facto tagit reda på donatorns identitet! Det skulle Socialstyrelsen veta. Jag förstår att somliga väljer att inte berätta. Om man som förälder får välja, önskar man kanske inte sitt barn att växa upp i en socialt konstruerad B-familj. I min värld är barn värda att få sina familjer bekräftade, hur dessa än ser ut! Bara att tala om "mörkertal" i dessa sammanhang visar tydligt myndigheternas trevliga människosyn. Ja, Jesus.

Äntligen en upplyst människa. Man blir ju salig!
Det är inte obligatoriskt att skriva något brev. Däremot tvingas man redogöra för sitt liv hos kuratorn. Dessa anteckningar kan barnet sedan, om det vill, ta del av.

Om livet ändå vore lätt...
Här försöker man göra sitt bästa men inget känns riktigt bra. Jag kan inte göra alla till lags, undrar vad dom som tar emot äggen vill? Vill någon ha dom? & ingen annan information?
Äh, jag skriver "min bok" & sedan får ju de ta ställning till det om 18 år! Lär ju inte bli någon "best seller" i alla fall.
Simma lungt! //Kram från uppäggad

Give and Live: Du behöver väl inte bekymra dig om mottagarna, de får ju inte tillgång till det du skriver. Och självklart vill de ha dina ägg!
Barnet kommer knappast fara illa, oavsett hur du gör med brevet. Som privatperson är det faktiskt tillåtet att ibland låta känslorna styra över förnuftet :)