Underbart med bonusbarn!!!! =)

hejhej

jag har oxå ett bonusbarn... mitt bonus är 6 år och den underbaraste varelsen på denna jord...
saknar henne så otroligt mycket när hon inte är här, vilket inte är så ofta tyvärr.. men jag är så otroligt glad för den tid vi får med henne...hon är så otroligt härlig och full av galenskaper=)

Tycker som du att det är mycket negativt över de här att vara bonusmamma, men kanske är så att alla negativa ser problemen bara för att dom inte tycker om bio mamman och därför tar ut det på barnen...men det är som sagt inte barnens fel om deras mamma är pucko..dom är ju bara barn och dom väljer knappast sina föräldrar...
men själv tycker jag det är underbart att vara bonusmamma...
Det är en fröjd att se våran lilla donna växa och frodas=)=)

TUMMEN UPP FÖR BONUSMAMMOR SOM ÄLSKAR SINA BONUSBARN!!!!
TUMMEN NER FÖR ALLA NEGATIVA SOM INTE SER BARNET SOM DEN INDIVID DET VERKLIGEN ÄR PGA DERAS BIO MAMMOR!!!!

Tack för inlägget, håller helt med dig!! man får alltid se till barnen!!!!

Skönt att höra att det finns fler än jag som tycker att det är helt underbart med dessa godingar =)

Kan bara hålla med ang att man läser såå mycket negativa grejjer om bonusbarn... Men man går ju in självmant i ett förhållande elelr hur? Då vet man vad man får köpet oxå. Jag kan säga mina två bonuskillar är lika älskade av mig som mina egna två barn.(varav jag har en sen tidigare och en är vårt gemensamma)Vi har med haft massa strul/bråk med deras mamma men nu den sista tiden har det blivit mycket bättre och vi alla vill ju en sak, man har ju ett gemensamt mål. ATT BARNEN SKA MÅ BRA och få en bra uppväxt trots föräldrarna inte lver ihop. Hos oss har de fått två småsyskon både hos mamman och hos oss nu inom loppet av 6 månader. Men det har funkat hur bra som helst,de tär ju itne alla som får TVÅ syskon så tätt inpå
Sen vet jag att vi säkerligen komma ha mera små strul det kan man inte undgå ifrån, men man får ju lösa sånt UTAN att barnen vet eller känner av det. Man får vara vuxna i sitt beteende bara,inte köra i sandlådenivå....

Härligt och läsa det finns andra bonusmammor som känner likadant!

Jag har varit bonusmamma som ni nu kallar det i snart ett år o jag trivs super även om jag inte ser mig som en mamma på något sätt.. jag är bara en vuxen person till som tycker om den här 9åriga killen något enormt mycke.. Vi två har en helt underbar relation och jag har förklarat för honom att jag inte är hans mamma men att jag tycker om honom jätte mycke och jag kommer alltid finnas där för honom.. Det som är bra för våran "familj" är ju att vi inte har några problem med varandra.. hans mamma accepterar mig o låter mig ha han själv även om pappan inte är med, min kille har inga problem med hennes man utan vi alla kommer överäns och fokuserar på barnet. Barn känner ju av om man inte är enade och även om vi inte alltid tycker lika dant stöttar vi varandra framför honom och sen för vi en diskution vi vuxna imellan när han inte är i närheten.. Det tycker jag är en helt underbar lösning och jag är tacksam över att slippa alla andra känslor man hör talas om...

Man kan inte kräva att man ska älska andras barn men man ska absolut kräva att man respekterar och behandlar barnet väl, oftast växer kärleken till varandra i sambans med att man får minnen tillsammans.

Själv har jag gillat min lilla familj sen den dagen den hamnade i mitt liv =)

Om barnet som person hade varit lättare att tas med så hade det underlättat för min del även ifall det inte hade räddat situationen fullständigt.
Jag avundas de som med öppna armar kan ta till sig ett barn från en tidigare kärlek i sin mans liv, det hade underlättat väldigt mycket.
Ledsamt bara att det inte är så för mig och många andra, utan barnen från tidigare förhållande snarare är en börda än ett nöje.

Men man biter ihop och försöker att inte låta barnet märka något, man är trots allt rädd om sin man som värnar om barnet av olika anledningar och kan offra en hel del.

Allt varannan vecka, inget varannan vecka som det är för mig, varannan vecka har jag det liv jag önskat jag hade heltid.

Nej, jag tänker inte lämna min man. Hade förhållandet varit nytt och jag hade haft samma insikt som nu så DÅ hade jag lämnat honom, men nu med gemensamt barn och stark kärlek sväljer man det mesta, t.o.m en annan kvinnas barn.

Och ja, barnen har samma far, jag vet att de är halvsyskon men jag tror inte att vårat gemensamma barn kommer se min mans barn sedan innan på samma sätt som sina riktiga syskon; helsyskon när de kommer.
Det lär bli ett par, härligt med många barn
Våra barn.

Och ja, barnen har samma far, jag vet att de är halvsyskon men jag tror inte att vårat gemensamma barn kommer se min mans barn sedan innan på samma sätt som sina riktiga syskon; helsyskon när de kommer.
[/citat]

Nej, med den inställningen har de ju ingen chans, eller hur?

Det har ju med hur du är med dina bonusbarn o hur du behandlar dom.. barn tar efter oss vuxna något enormt mycke.. att du tycker det e jobbigt med styvbarn låter som pga hans tidigare förhållande med mamman o svartsjukan kommer fram.. du ser hans ex i barnen o tar därför avstånd istället för att se barnen för det dom är.. försök tänk på att deras förhållande är slut han valde att leva med dig och barnen kan ju inte rå för det!! Självklart vill barn att deras bialogiska förlädrar ska leva ihop o det kan man ju inte klandra dom för.. Men man kan förklara att mamma och pappa tycker fortfarande om varandra och älskar inte dom mindre för att dom inte bor tillsammans..
Tänk dig in i din killes situation att du hade barn sen tidigare som han inte gillade hur skulle du känna dig det då.. du skulle ju inte va super glad och tycka att det va väldigt jobbigt.. stt hsn inte älskade hela dig eftersom hans barn antagligen är hans allt.. jag tror att det viktigaste man kan göra för den som kommer in i en redan befintlig familj är att man tänker sig in hur alla andra måste känna det... det har i alla fall hjälpt mig jätte mycke!
Vill du ha ett bra förhållande med din kille måste du komma på en lösning.. för barn ser ingen som halvsyskon det e vi föräldrar som gör det..

Barnen i sig är aldrig problemet, anser jag i alla fall. Det är dom vuxna runt om som skapar problemen av olika anledningar vad det nu kan vara.

Och jag håller med Moster Mala, barn ser inte sina halvsyskon som just det utan som sina syskon. Och det är väl meningen???!!

Jag hoppas det ialla fall =)

Att låtsas vara helsyskon även fast de inte är det är helt vansinnigt anser jag.

Vi vuxna borde sluta lägga en värdering i vad som är värt mest, alla verkar sträva efter att se halvsyskon som helsyskon för det verkar anses är mer gediget och hållfast och så ska barnen lallas in i en vi-är-lyckliga-för-vi-är-helsyskon-värld.
Newsflash, man kan vara lycklig och ha en god relation utan att vara helsyskon.

Jag anser att man kan ha en mycket stark och god familjerelation utan att behöva låtsas, mitt/mina barn kommer få uppfostran att man är det man är och behöver inte låtsas vara någon för att det ska kunna bli bra. Därav mitt uttalande att mina barn troligen kommer se sina halvsyskon som halvsyskon då det är det de är och har de en god relation är det bra för dem men det är inget som sker per automatik bara för att man låtsas att de har samma föräldrar.

Jag förstår att ni bara vill väl ni som vill kalla halvsyskon för helsyskon, men det blir en björntjänst att kalla deras riktiga familjeband för mindre värt vilket det blir ifall ni tänker efter.
Finns inte många i sådanahär forum på FL som är stolt över att kunna kalla kleti och pletis barn för halvsyskon, nej det ska kallas syskon och kärnfamilj fast det kan vara så långt ifrån det man kan komma.

Ledsen att ni inte ser hur fel det blir det ni gör, fast jag vet att ni menar väl.
Men mina barn kommer få veta hur de är släkt och det är inget konstigt med det.

Jag har en halvsyster som det då ska kallas om det ska vara "rätt". Jag säger aldrig att jag har en syster och en halv syster utan att jag har två syskon. Jag gör ingen skillnad på hel och halv för för mig så räknas dom som lika mycket syskon även fast min vi inte har samma mamma.
Varför ska man göra skillnad åt vare sig det ena eller andra hållet?

Är det då inte du som lägger större vikt vid att skilja på att dom är just halvsyskon? OCh visa på att det är en viss skillnad dom emellan? Barn bryr sig ju inte om sånt som regel, hel eller halv för dom är syskon syskon om dom inte får talat om annat för sig.

Vi ser nu alla olika på saker och ting =) men trådens huvudämne är nu så att jag ville få fram det positiva med att ha bonusbarn och sen om dom ser sina syskon som hel eller halv det ger sig ju när dom blir större =)