Dominans, 24/7 och TPE

en fråga som jag aldrig lyckas få något bra svar på eller åtminstone aldrig får tillräckligt bra svar på är hur man får en 24/7 relation att fortsätta fungera bra när man har barn att ta hänsyn till.

jag vet hur vi gör...och visst det fungerar, men inte alltid så bra som jag skulle önska. jag vet ingen som lyckats perfekt med den här balansgången...antingen rinner delar av D/s relationen ut i sanden eller så blir barnen lidande. självklart ska inte barnen påverkas men jag tycker inte om relationen blir lidande heller...mår inte bra av det.

finns det fler som lever typ 24/7 eller TPE här så snääälla, dela med er. hur gör ni?

Anonym (Calliphora) skrev 2008-07-30 19:22:32 följande:

vi har ju sex barn och självklart måste man anpassa sig men helst inte så mycket att man själv mår dåligt av det. som jag ser det bör man kunna fortsätta vara Master/slavinna även om man inte kan uttrycka det lika tydligt eller på samma sätt. frågan är bara HUR?

du är mer än välkommen att dela med dig av era lösningar och dina tankar när ni fått er bäbis (när? *nyfiken*). skriv gärna till mig privat om du vill.

Anonym (Arla) skrev 2008-07-30 21:26:25 följande:

man kan väl vara naturligt dominant utan att veta om det? eller så kanske man kan vara dominant utan att ha tagit upp det med sin partner. eller känna att det är rätt men inte riktigt veta hur?

självklart kan man inte övertala någon att vara något den inte är men har man redan en partner kan man ju iaf försöka ta reda på om det kan fungera med den innan man byter ut den?

annars håller jag med dig, om man "tvingar" någon att dominera en blir det ju liksom egentligen motsatsen man uppnår.

Anonym (Calliphora) skrev 2008-07-31 12:22:12 följande:

mitt DS konto använder jag väldigt sällan, jag mailar dig istället!

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:32:16 följande:

de tankarna försöker jag ofta övertyga mig själv om, att det som framförallt finns i vår relation är omtanke, förtroende, respekt och kärlek. det BORDE ju barnen ta till sig mest.

vem som sen har bestämt vad vet de ju egentligen inte. jag vet ju vad maken vill och tycker och håller mig till det, barnen kan väl inte veta att vissa saker kanske inte är min vilja från början.

när det gäller hushållsarbete och könsroller så gör vi väl ungefär likamycket. förrutom föräldraledigheter och vab som som maken tagit på sig huvudparten. kanske får mina barn en skev bild av verkligheten och tror att det är pappornas uppgift att lägga mest tid på sina småbarn...hemska tanke, hur ska det bli när de själva skaffar familjer med män som inte alls har samma uppfattning!?!

men visst finns det oro. kanske påverkas barnen ändå? det vill jag ju inte. och hur påverkas de av att aldrig någonsin sett sina föräldrar bråka? hur ska de lära sig konflikthantering och att man kan älska varandra, bråka och bli sams? räcker det verkligen med konflikter föräldrar/barn eller syskon emellan?

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:36:34 följande:

jo, jag kan bli rädd, eller iaf kunde de första åren vi var tillsammans. mycket pga av att jag hade jobbiga upplevelser bakom mig som ställde till det ibland. det var inte så mycket rädsla för att han skulle skada mig utan för att han inte skulle se vad jag ville och behövde och av den anledningen göra något som jag inte ville. om han ser men ändå gör något sådant är det inte skrämmande för mig på samma sätt.

sen kan jag bli osäker ibland på hans känslor, är han besviken på mig? har jag gått för långt? gjort fel? är jag tillräckligt viktig för honom? det är väl inte direkt rädsla men det är det enda jag verkligen är rädd för.

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:36:34 följande:

tillägg. glömde några saker.

grundtryggheten finns alltid.

nej det är inte misshandel för det finns aldrig något förakt eller någon avsikt att skada.

Anonym (Calliphora) skrev 2008-07-31 23:56:34 följande:

är övertygad om att du vet att det går praktisera D/s utan redskap. att redskap sedan ibland kan underlätta eller förgylla tillvaron är en annan femma:)

de saker vi har hemma är inlåsta men visst skulle ungarna säkert kunna hitta nycklarna om de verkligen ville. men varför skulle de vilja? vi snokar inte i deras privatliv för vi vill inte veta allt och vi förväntar oss detsamma av dem. om de ändå rotar runt och hittar saker får de acceptera och respektera att vi har den läggning vi har.

sedan så har man ju en skyldighet att ta hänsyn och inte pådyvla andra sitt sexliv. sådan som låter, tar tid, kräver mycket utrustning etc ägnar vi oss inte åt hemma. vi har en "övernattníngslägenhet" där vi kan ägna oss åt sådant.

jag är inte Calliphora men slavinna och definitivt inte spännigssökare. jag är en trygghetsmänniska som ofta önskat att jag skulle vara "vanlig" för att alltid slippa dölja, förklara, låtsas, bli betraktad som konstig.

tror fö att de flesta kärleksrelationer, D/s eller inte är mer spännande i början, sedan kan de vara hur bra som helst men spänningen glimmar bara till ibland:)

Anonym (Calliphora) skrev 2008-08-02 10:04:23 följande:

när de är små är de inte så himla bra på att leta och skulle de av misstag hitta något olämpligt så förstår de ändå inte vad det är.

när de är gamla nog att förstå så är de gamla nog att lära sig att ta hänsyn och respektera andra människor.

Anonym (Calliphora) skrev 2008-08-02 11:49:04 följande:

sen är det ju bara att lära dom det där med hänsyn o respekt då som återstår... DET är svårare än aldrig så avancerad gömma nyckel lek tycker jag

tror att man måste vara väldigt ärlig, kunna stå upp för vem man är och vad man tycker, tillåta att de frågar och göra sitt bästa för att ge svar.

vad som skiljer är syftet.

skulle min man göra något som jag verkligen inte tycker om av tanklöshet, ren och skär illvilja eller helt utan anledning skulle jag uppfatta det som kränkande och förmodligen säga upp bekantskapen med honom omgående.

skulle han däremot utsätta mig för precis samma sak men ha en bra anledning är det en helt annan sak. anledningen kan vara rent praktisk/logisk, eller så kan det vara att han vill framkalla/förstärka min känsla av underkastelse eller helt enkelt att han själv vill något. det finns iaf alltid en avsikt, vi har samma mål men ibland kan jag inte nå målet utan hans hjälp och även om det kan vara så att jag inte tycker om det medel han väljer för att nå ändamålet så har jag hittills alltid varit nöjd med resultatet.

kanske lite krångligt men det viktiga är inte vad man gör rent fysiskt utan vad som händer känslomässigt. jag har aldrig haft några konkreta gränser med maken; "du får inte göra ditt & datt" stoppord el dyl, däremot har jag en mycket tydlig gräns som aldrig uttalats och den är: om han någonsin gör något som jag mår dåligt av på något sätt så är det slut mellan oss.

jag har naturligtvis möjlighet att närsomhelst avbryta hela relationen men vet faktiskt inte om maken och jag skulle kunna fortsätta vår relation om jag av någon konstig anledning bara inte skulle vilja vara slavinna längre men ändå ha honom. när vi var på väg att bli tillsammans för många herrans år sedan förklarade han att han bara kunde tänka sig en enda form av kärleksrelation och att det var TPE, annars var det inte intressant. numera när vi har en flock ungar att ta ansvar för, en så lång gemensam historia ochså stor del av våra liv sammanflätade skulle det kansk gå omvärdera och försöka men jag tvivlar på att det skulle lyckas.

det verkar fö helt osannolikt, jag är som jag är och att jag helt plötsligt skulle ändra läggning och personlighet på ett sådant sätt tror jag inte på. däremot skulle det kanske kunna hända att känslorna för maken försvann och jag istället ville leva ensam eller med en annan dominant man och då skulle jag göra det istället.

ang vad som är kärleksfullt och inte så handlar det som sagt inte så mycket om VAD som görs utan HUR det görs, om små nyanser, makens förmåga att alltid tolka mina reaktioner och anpassa det han gör med mig därefter, om att det aldrig får kännas fel och förtroende och kärlek bortom alla gränser.