Tack underbara ni!
Jag har funderat på terapi, men som jag sa till min man, jag vet inte vad det ska hjälpa mig med. Ja, jag är väldigt väldigt ledsen, jag sörjer mina tre små liv som vi skapade som inte fick leva, jag sörjer att vi inte har några barn. Men jag är inte redo att acceptera det, inte redo att gå vidare, tänka på annat. Det jag fortfarande önskar mig mest av allt är ett barn och det kan ingen terapeft ge mig...
Den dagen då jag som min man inte klarar av min vardag så går jag dit och ber om hjälp. Tills dess så håller jag min sorg under huden och släpper ut den ibland här hos er.
Angående jobbet så är jag ändå glad att jag har det. Jag driver ju ett företag med min bästa vän och jag älskar det vi gör, men visst kan jag ibland önska att jag vore anställd istället och bara kunde vara sjukskriven ibland och ta hand om mig själv. Men ilskan har nog gjort relationen med min vän bättre. Nu vågar jag ta plats, tala om vad som sårar mig och hur jag vill bli bemött. Jag tror och hoppas att det faktiskt har varit bra för vår vänskap och att hon har lärt sig mycket om sig själv på vägen.
Cia och Finesssan, ni ger mig verkligen hopp!
LillaD, att du klarade av att titta, jag grinade floder när jag såg det och det var ändå innan alla egna mf. Själv så har jag tröstat mig lite med australiensiska idol medans ni fick se svenska.
Mama, skönt att du är på väg upp ur dalen!
Massor med kramar till er alla - så glad och taksam för att ni finns! Nu måste jag ju sova så jag orkar upp till Nappis i morgon...
Jag har använt dem flitigt för att ursäkta vilken j***a bitch jag har blivit på jobbet från att ha varit lilla snälla tjejen som alltid säger ja och kompromissar så alla ska bli nöjda. Men innerst inne så är det rätt skönt att få säga vad man tycker och i längden blir det nog bra...
Ska spana in TV4 Anytime...