Är så rädd!

det gör verkligen svinont men det är värt varenda sekund av smärta det finns inget som slår känslan av att trycka ut nåt i melonstorlek genom ett hål stort som en femkrona.
Ingen kan trycka ner dig efter det.

Jag är supersmärtkänslig men har ändå gjort det 2 ggr utan bedövning mer än lustgas

önskar dig stort lycka till

för att inte tala om hur mysigt det är att få upp en varm, fuktig och lite småäcklig men ändå underbar bebis på bröstet när det är klart den känslan skulle jag vilja u ppleva varje dag.

Kan inte göra annat än att hålla med Jesslan..
Smärtan är fördjävlig- men det glömmer man direkt den kommit ut.

Väntar mitt tredje nu, o har aldrig vart såhär rädd, nervös o orolig inför en förlossning- vet vad som komma skall..men kärleken efteråt..MÄKTIG!

Lycka till =)

(vart ju inga tips, o det är inte meningen att skrämmas...o alla uppfattar smärta olika- jag tål NADA)

Jag tyckte inte att smärtan var så hemsk Det går nog bra ska du se!

Bra sagt Jesslan!

Jag är mycket smärtkänslig och tyckte det var fruktansvärt, men ändå sååå coolt. Jag var verkligen superwoman!

Nu försöker vi skaffa en till och jag kan faktiskt ärligt säga att jag på sätt och vis ser fram emot att få vara superwoman igen. Det jag mest är rädd för är att bli snuvad på det, att jag blir tvingad till kejsarsnitt eller att något går fel. Jag är inte så rädd för smärtan! Det är ju smärta som faktiskt ger något underbart, det kan man inte säga om någon annan smärta!

Men visst, när det närmar sig är man ju orolig, det är alla. Men jag känner inte någon som inte klarat av det, vi är alla superwoman i det läget!

Visst kändes det,men som tur är så går det i perioder,har du tur (som jag hade) å hinner hämta lite ny ork mellan värkarna så fixar du det galant!!!smärtan satt inte i konstant,fast jag hade en melon mellan benen,som tillslut fick tas me sugklocka,DÅ kändes det när han "fastnade" så att säga..Men när väl de små liven är ute så vips är smärtan borta!!

Några ord på vägen:

När bebisen är ute är smärtan helt borta.
DET ÄR VÄRT DET! Annars skulle ingen ha mer än ett barn.
Man glömmer bort det sen.
Fokusera på andningen och avslappning mellan värkarna (om du kan).
Det sägs att smärttröskeln höjs när man ska föda barn.
Det gjorde ondare när jag skulle sys (inte själva nålen utan när BM "petade") och när amningen kom igång, för att inte tala om när man skulle på toa första gången.
Men framför allt: mesigare tjejer har fixat det, det gör du med! =)
Vilken kick för självförtroendet att föda barn!

Lycka till!

Mitt tips är epidural. Min tog så bra att all smärta egentligen försvann under öppningsskedet. Jag var jätterädd men det gjorde att jag kunde slappna av och låta kroppen jobba.
Och jag vet att det inte finns så mkt att säga som kan få rädslan att minska - men jag brukade tänka på hur många andra som faktiskt klarat det. Som till synes verkade rätt mesiga och veka =)

Du klarar det superbra ska du se! Kroppen vet vad den ska göra, om du bara vågar lita på din kropp och vågar slappna av och leva med i förloppet! Kämpa inte emot värkarna, utan försök att "samarbeta" med din kropp! Tänk på att varje sammandragning för dig närmare ögonblicket då du får träffa din bebis! Andningen är jätteviktig för avslappning! Ett tips är varma vetedynor, hjälpte jättebta för mig i ryggslutet och nere på magen då jag hade onda sammandragningar! Men de ska vara riktigt varma, värm dem igen ofta i micron, det kan ju den blivande pappan kanske göra! : ) Sen under utdrivningsskedet tyckte jag att det kändes bra när barnmorskan stödde mellangården med varma fuktiga dukar, det är smärtlindrande och avslappnande! Lycka till!

Jag är också super rädd den här gången. Kanske för att jag vet hur det känns. Försöker att tänka på att smärtan går över! Sen har man ju bebben att gosa med resten av livet :):)

Det är så olika från person till person.

Jag är ingen smärttålig person, men klarade mig bra med lustgas. Jag blev positivt överraskad. Före förlossningen trodde jag inte att jag skulle överleva.....

Visst gjorde det ont, men smärtan stegrade sig ju långsamt så man hann på något sätt vänja sig vid den...och dessutom var det ju pauser mellan.

Smärtan gjorde mig interädd heller, som smärta brukar göra mig. Utmattande tyckte jag dock att det var.

jag hade i princip inga pauser och när värken var på topp började nästa så för mig var det ingen skön känsla alls tur att det gått så fort båda gångerna annars hade jag inte orkat.
Men idag kan jag se tillbaka på det och tänka på mina snuttor hur fina och perfekta prinsessor jag fått, då kvittar det hur ont jag hade.

NU är jag dock färdig