Skuldkänslor -långt!

Har han alltid varit likadan eller var hans beteende annorlunda när han var mindre?

Jag undrar också om han alltid varit så här eller om det är en reaktion på föräldrarnas separation.
Reaktionerna kan komma långt efteråt och eftersom de har det svårt att uttrycka sina känslor och tankar så kan det ta sig sådana uttryck.
Han är ju i lillpuberteten också och det kan vara extra jobbigt den perioden.

Misstänker du att det är något annat som ligger bakom hans beteende?

Han har mer eller mindre alltid varit så. Vi har bott tillsammans sedan han var ca 2 år så jag är tveksam på att det hela har att göra med separationen.

Jag har arbetat länge med barn och har även erfarenheter hemifrån gällande barn.
Jag tycker att han haft mer energi än andra barn redan innan vi flyttade ihop och hade då och fortfarande svårt att hantera sin kropp. När det handlar om att leka med andra barn, leker han oftast hårt, kramar för hårt etc.

Man pratar om att barn har tre-års kris men vad jag vet har han inte haft någon speciell kris utan krisen har alltid funnits där. Han kan vara på bra humör vissa dagar, och bättre andra men trots det kan han inte hantera sina känslor och betende.

Han skyller alltid på att han inte kommer ihåg? Även enkla roliga saker eftersom han då måste tänka efter. Om jag nu skulle erbjuda honom 10 000kg godis om han gör läxan utan att grina eller stöna etc. skulle han redan innan börja grina då han redan vet att han inte klarar detta.

Samtidigt som han har otroligt höga tankar om sig själv, säger han ofta att han inte kan någonting eller är dålig på saker. Väldigt dåligt självförtroende.

Ni får inte tro att vi inte berömmer honom för det gör vi. Men att ha en 9 åring som grinar 10-20 gånger/dag gällande vardagssysslor kan inte vara ok. Han måste må riktigt dåligt.

Tappar han mat på golvet, grinar han. Klarar han inte av att ett spel, ginar han. Sitter inte skon rätt, grinar han. Vinner jag i ex, fotboll, grinar han. Måsta han packa väskan till gympan, grinar han. Det vill säga alla sorts krav på tålamod, klarar han inte av.

Ja, jag har misstänkt att något annat ligger bakom redan när vi flyttade tillsammans. Jag har försök poängtera detta under en längre tid för min sambo. Vissa dagar säger han att det kan nog vara så iaf, men för det mesta handlar det om förnekelse eftersom de "bra" dagarn har han glömt det eller orkar inte tänka på det nu när han ändå är på bra humör.

Det börjat visa sig i skolan, nu när det blir mer eget ansvar och svårare uppgifter kan han inte längre glida med utan måste lägga ner energi på studier som han kanske inte vill. Det är sådana gånger det visar sig.

ups! långt igen (skönt att skriva av sig lite)

Låter lite som det kan vara ett NPF.
Men man ska komma ihåg att det finns barn som uppvisar liknande "symptom" som ADHD/ADD, Asperger/Autism pga att deras föräldrar har separerat.
Fast nu verkar han ha varit sådan här ganska länge...från början liksom.
Asperger och autism kan visa sig från 18-månaders ålder tror jag.

I många avseenden låter han ganska lik min bonus som har Asperger.
Kanske ska ni kolla upp det för det tar lång tid att fastställa diagnos. Kanske behöver han en resurs i skolan och det kan vara svårt att få utan diagnos.
Min bonus har fått diagnos och det går fantastiskt bra i skolan nu. Tränar även på socialt samspel och kommunikation och gör framsteg där också.

Jag tycker inte heller det verkar som han mår speciellt bra.
Barn med Asperger tex. känner sig ofta utanför, oförstådda och kan utveckla både ångest och depression tidigt.

Oavsett vad det kan röra sig om tycker jag att ni ska kontakta BUP så de kan påbörja en utredning.
Det är ju steg 1 mot att han ska kunna få hjälp. Sedan får man vara beredd på att det tar tid.

Ju mer kunskap ni får kring ett ev. funktionshinder, desto bättre kan ni stötta på rätt sätt och veta vilka krav ni kan ställa och på vilket sätt ni bäst kan kommunicera med honom.

Hur tänker pappan kring detta. Ser han också det som du eller blundar han inför det?

tack för ditt värdefulla svar Lyckogrisen!

Eftersom han har svårt att anpassa sig i skolan. Det sociala samspelet fungerar inte ruiktigt bra och koncentrationen är som bortblåst.
De ska göra ett åtgärdsprogram till honom i skolan, något som båda föräldrarna samtycker. Men jag är rädd för att föräldrarna fokuserar problemet mer på skolan, och glömmer bort hans betende hemma. Någon sorts förnekelse.

Hans pappa öppnar ögonen då problem uppstår, och medger att något måste göras, och vi inte kan ha denna ständiga kamp varje dag. Men stänger dem sedan då det lugnar ner sig i någon dag, som om han inte orkar liksom.

Jag och min sambo har pratat mycket om hans son, och funderat varför han är så här. Sambon är orolig varje dag han hämtar på skolan för vilket humör han har. Vi pratar också om att han tar all energi och smittar av sig med sitt tjurighet.

Jag har under många år mer eller mindre påtalat detta problem och att det kna ligga något bakom men nu har jag gett upp. Jag tror att det måste komma någon annanstans ifrån för att de ska ska . Jag bara väntar på att säga "vad var det jag sa".

Jag har läst på internet, böcker etc om asperger, autism och liknande tillstånd och jag akn definitivt se min styvson i mågna avseenden. Visar jag detta säger pappan att, ja men han är inte alltid så som det beskrivs i alla lägen. Nä, säger jag men i alla lägen han inte vill, eller finner intresse av ex uppgifter klarar han dem inte alls eller med grin och stön.

Jag håller definitivt med dig ang. kunskap om varför han gör si eller så, och speciellt vilka krav man kan ställa på honom. Jag säger inte att jag vill att han ska få en diagnos, men då finns det iaf en förklaring, och lättare att förstå och agera rätt.

Eftersom min bonus har diagnos och vi lever med detta funktionshinder så kan jag tala om att det finns bra dagar och sämre dagar.
Det finns inte en med Asperger/autsim som är den andre lik.
Det varierar från person till person och även från dag till dag.
Vissa dagar märker vi knappt av hennes funktionshinder alls.

Tala gärna om det för din sambo.

Jag menar att det faktiskt är jätteviktigt med en diagnos.
Om man har en diagnos Asperger/autism faller man under LSS (Lagen om Stöd och Service till handikappade) vilket innebär en massa hjälp och resurser som står till förfogande för pojken och ni i hans familj.

Jag vill mena att det faktiskt är föräldrarnas skyldighet att ta tag i detta omgående och kontakta BUP.

Asperger/autism kan aldrig botas men man kan få jättemycket hjälp som gör att pojken får en bra framtid.
Utan hjälp kommer problemen bli större och svårare ju äldre han blir. Och jag lovar er, ni vill inte sitta med en odiagnosticerad tonåring senare som har hamnat helt snett i livet.
De som har NPF kan få det extremt mycket värre i tonåren om de inte har rätt stöd och hjälp.

Utan en diagnos blir det svårt att få hjälpen i tid.
Det är NU han behöver den.

Jag kan även rekommendera en jättebra bok som egentligen är skriven för vuxna som lever i en parrelation med någon som har Asperger Syndrom. Den heter "The other side of Asperger Syndrome". Den belyser olika situationer på ett väldigt bra sätt och man känner även igen sig och sina känslor som man har kring funktionshindret.

Jag försöker ibland prata med min sambo att det verkligen är ett problem som vi måste göra något åt. Det är jobbigt för hela familjen men främst sonen. Vi kan inte hjälpa/vägleda honom om vi inte vet hur vi ska göra.

Det är naturligtvis lättare för mig som står lite utanför, men jag ska prata med min sambo åter och åter igen om det så krävs och verkligen berätta för honom om att det är föräldrars skyldighet att få hjälp utifrån. Jag ger inte upp, han måste utredas på ett eller annat sätt.

Det går inte en dag när han är här utan att jag tänker på hans framtid. Han skulle verkligen behöva hjälp,jag ska försöka få min sambo att förstå. Jag har försökt tro mig, men det är inte lätt, men jag lovar att försöka.

När fick din styvson sin diagnos, och hur yttrar den sig?!

Det är min sambos flicka som har fått diagnosen. Det brukar vara ganska annorlunda från person till person men ockå mellan pojkar och flickor.

Vi såg vissa tecken men inte så tydliga, hon hade precis fyllt 5 år. Sedan flaggade Dagis upp för att de också hade märkt att det var något som var annorlunda. De startade ett slags åtgärdsprogram för henne redan på dagis innan utredningen startade.
Utredningen tog lite mer än ett år. Nu har hon precis fyllt 7 och fått både diagnos och läkarutlåtande samt går på habiliteringen. BUP i vår kommun är fantastiska och ger oss så mycket stöd och hjälp.

Hos våran tjej yttrade det sig som att hon var lite sen med talet.
Hon pekade på saker istället för att be om dem.
Svårt att förklara vad hon vill och formulera sig.
Hon gråter nästan varje gång hon måste städa sitt rum.
Det är svårt för henne att organisera sig själv och sin tillvaro.
Hon kan lätt säga att hon inte VILL göra vissa saker vi ber henne om.
Hon har varit aggressiv mot sin mamma (det finns vissa anledningar till det).
Hon vet inte riktigt hur hårt hon kan ta i andra. Tar i för mycket när hon kramas.
Svårt med impulskontroll.
Hon är kan verka lite självcentrerad, lite ego som en 5-åring fast hon är 7 år.
Hon är känslig för höga ljud.
Svårt att veta hur hon ska agera i socialt samspel blir blyg.
Har vissa specialintressen som hon "försvinner" in i.
Svårt att sköta sina toalettbesök
Upplevs som lite "bekväm" tar inte egna initiativ.
Välter hon ut ett glas mjölk så tittar hon bara på det och vi får be henne torka upp.

Å andra sidan är hon blixtrande smart. Hon har inga inlärningsproblem, älskar läxor och siffror.
Kreativ och konstnärlig.

Många barn som har Asperger har ofta det i kombination med tex ADD/ADHD men de kunde inte ställa någon sådan diagnos på henne.
Ibland blir hon överaktiv och ibland blir hon underaktiv men det beror mer på om hon har haft en jobbig dag och hur hon väljer att hantera den stressen det innebär för henne.
Hon har som så många andra barn med NPF lite dåligt självförtroende och ger lätt upp om något verkar jobbigt.

Jag kan se många likheter på barn, de få olikheter de har är:

Var tidig med tal.
Har sedan liten agerat med våld, detta har dock blivit bättre. Men nu använder han ord istället.
Kan över huvudtaget inte sätt sig in i andras situation.
Han låter, pratar och skriker ofta.
Han har inte direkt några specialintressen: men kan ligga bara vara i timmar ex. ligga på golvet i vardagsrummet och leka med en sladd, ett förkläde etc.
Sköter sina toalettbesök.
Har svårt att utföra studier i skolan/hemmet.

Nu när jag skrivit detta märker jag vad lika de är, men på olika sätt. Det gäller bara att förklarar på ett pedagogiskt sätt för min sambo att de inte behöver vara precis så som det beskrivs i diagnostiska kriterier.

tack igen!

Olika NPF ser ju olika ut och även olika mellan pojkar och flickor. Det kan ju vara en kombination av olika NPF.
Det är inte ovanligt att man har mer än en diagnos.
Det med aggressivitetet låter jättejobbigt.

Nu har inte jag läst de andra inläggen; men beskrivningen låter som min son, han har genomgått 3 utredningar sen han var 5 år, två EEG-sömntest som visade att han hade epilepsi (frånvaroattacker)
Han har haft epilepsin hela sitt liv och det upptäcktes då han var 8. Och då kunde han ha upp till 200 attacker per dygn och då kunde han "försvinna" varken se eller höra upp till 15 sek per anfall. Tänk vad mycket han missat i skolan. Vi har ju trott att han inte ville lyssna och att han bara struntade i oss. Tänk så mycket man skällt för att han inte "lyssnat" på vad man sagt :(

Han har alltid haft svårt med minnet, han kunde läxan men dagen efter i skolan mindes han inget, helt vanligt för honom...han visste aldrig vad som hänt i skolan eller vad han ätit.

Vi tror att detta delvis berott på att han blivit mobbad sen 6-års och då förträngt dagen. Han har såklart gett igen på mindre barn för det har han ju själv fått uthärda. Har aldrig riktigt kunnat leka med andra då han är omogen för sin ålder. Han sitter helst själv på sitt rum och leker intensivt. Han gör detta fortfarande, han är snart 11. Jag har trott ända sen han var 2 år att det var något speciellt med honom.

Nu äntligen har han kommit i rätt sorts skola och skolform som jobbar utifrån hans behov. Det har tagit oss 6 ½ år att komma dit och vi hoppas innerligt att det inte är försent..

Kontakta någon nu och var envisa och glöm inga detlajer, för de är viktiga..

Jag måste fråga er som har barn med dessa funktionshinder - HUR märkte ni det? Var det en känsla som sa att allt inte var som det skulle? Var det specifika saker som fick er att reagera? För många av de symtom ni beskriver är ju ändå rätt vanliga, kanske inte tillsammans men en eller annan. Och då börjar jag känna, tänk om... Hur vet man, hur anar man, hur förstår man att ens barn behöver mer hjälp än man själv kan ge? Förlåt TS om jag lånar tråden lite.

Många märker det inte förrän skola och dagis flaggar upp för det. Detta kan bero på att det är olika förutsättningar hemma och på skolan. På skolan blir "utmaningen" större för barn med Asperger tex. Där "måste" de interagera och kommunicera med andra.
Det som är viktigt tror jag är att man som förälder är väldigt uppmärksam på om det uppstår problem på dagis eller i skolan.
Dessa barn har oftast inga inlärningsproblem utan är normal eller högt begåvade.

Det är svårt att upptäcka Asperger ibland. Många gånger uppfattas dessa barn som omogna, lata och egocentrerade eller ouppfostrade.
Det är svårt att avgöra ibland även när man har fått en diagnos att avgöra om det är funktionshindret som gör att de agerar på ett visst sätt eller om det är deras personlighet.

Exempel på svårigheter för dessa barn är

-Sen utveckling i tal
-Svårt att anpassa röststyrka till situationen
-Svårt för dem att tolka mimik och gester
-Undviker ögonkontakt
-Förstår inte metaforer utan tolkar skriven och talad kommunikation väldigt bokstavligt.
-Har svårt att få sammanhang och mening i sina upplevelser
-Svårt att organisera sin tillvaro
-Kan ha svårt med övergångar (byte från en aktivitet till en annan)

En del barn är översensoriska och upplever beröring, ljud, ljus, lukt och smak på ett helt annat sätt än oss.

Min bonus är känslig för ljud. Hon har även svårt att känna när hon är för kall tex...

Som Lyckogrisen skrev så är det små detaljer som finns där som bara är annorlunda helt enkelt. Min son har alltid haft svårt för att sova, när han var 2 fick jag gå med honom ute för att han skulle bli trött och kunna somna. Han var överaktiv sen han började gå, då han aldrig kunde "gå" utan bara sprang.

Eftersom sonen då haft sin epilepsi så var det mycket han inte förstod eftersom han missat massor i sin inlärning.

Sen när han var 6 år så kunde han räkna jättelångt och lära honom att räkna var ingen konst, dessutom kunde han räkna 2,4,6 osv hur enkelt som helst, samma med om han tog 3 emellan.

Han följde med hur bra som helst fram till tvåan, men i trean hade han stannat (han blev kvar i den åldern) och där tog också de andra problemen fart (mobbning, händelser där han blev slagen av klasskamrater).

Han har alltid varit oberäknelig, för man visste aldrig vad som skulle hända, riktigt impulsiv.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som skiljer sig från hans jämnåriga men då skulle listan bli alldeles för lång :(

Tack för era svar! Skönt att höra att det finns hjälp att få när man väl får en diagnos också även om det, som så ofta annars, verkar ta alldles för lång tid att få den.

TS - starkt av dig att orka kämpa vidare för att få din sambo och pojkens mamma med på en utredning. Verkar ju som pojken behöver hjälp, vad det sen beror på får utredningen visa men då hamnar han förhoppningsvis rätt ändå! Tur att han har dig!