Skuldkänslor -långt!

Han har mer eller mindre alltid varit så. Vi har bott tillsammans sedan han var ca 2 år så jag är tveksam på att det hela har att göra med separationen.

Jag har arbetat länge med barn och har även erfarenheter hemifrån gällande barn.
Jag tycker att han haft mer energi än andra barn redan innan vi flyttade ihop och hade då och fortfarande svårt att hantera sin kropp. När det handlar om att leka med andra barn, leker han oftast hårt, kramar för hårt etc.

Man pratar om att barn har tre-års kris men vad jag vet har han inte haft någon speciell kris utan krisen har alltid funnits där. Han kan vara på bra humör vissa dagar, och bättre andra men trots det kan han inte hantera sina känslor och betende.

Han skyller alltid på att han inte kommer ihåg? Även enkla roliga saker eftersom han då måste tänka efter. Om jag nu skulle erbjuda honom 10 000kg godis om han gör läxan utan att grina eller stöna etc. skulle han redan innan börja grina då han redan vet att han inte klarar detta.

Samtidigt som han har otroligt höga tankar om sig själv, säger han ofta att han inte kan någonting eller är dålig på saker. Väldigt dåligt självförtroende.

Ni får inte tro att vi inte berömmer honom för det gör vi. Men att ha en 9 åring som grinar 10-20 gånger/dag gällande vardagssysslor kan inte vara ok. Han måste må riktigt dåligt.

Tappar han mat på golvet, grinar han. Klarar han inte av att ett spel, ginar han. Sitter inte skon rätt, grinar han. Vinner jag i ex, fotboll, grinar han. Måsta han packa väskan till gympan, grinar han. Det vill säga alla sorts krav på tålamod, klarar han inte av.

Ja, jag har misstänkt att något annat ligger bakom redan när vi flyttade tillsammans. Jag har försök poängtera detta under en längre tid för min sambo. Vissa dagar säger han att det kan nog vara så iaf, men för det mesta handlar det om förnekelse eftersom de "bra" dagarn har han glömt det eller orkar inte tänka på det nu när han ändå är på bra humör.

Det börjat visa sig i skolan, nu när det blir mer eget ansvar och svårare uppgifter kan han inte längre glida med utan måste lägga ner energi på studier som han kanske inte vill. Det är sådana gånger det visar sig.

ups! långt igen (skönt att skriva av sig lite)

tack för ditt värdefulla svar Lyckogrisen!

Eftersom han har svårt att anpassa sig i skolan. Det sociala samspelet fungerar inte ruiktigt bra och koncentrationen är som bortblåst.
De ska göra ett åtgärdsprogram till honom i skolan, något som båda föräldrarna samtycker. Men jag är rädd för att föräldrarna fokuserar problemet mer på skolan, och glömmer bort hans betende hemma. Någon sorts förnekelse.

Hans pappa öppnar ögonen då problem uppstår, och medger att något måste göras, och vi inte kan ha denna ständiga kamp varje dag. Men stänger dem sedan då det lugnar ner sig i någon dag, som om han inte orkar liksom.

Jag och min sambo har pratat mycket om hans son, och funderat varför han är så här. Sambon är orolig varje dag han hämtar på skolan för vilket humör han har. Vi pratar också om att han tar all energi och smittar av sig med sitt tjurighet.

Jag har under många år mer eller mindre påtalat detta problem och att det kna ligga något bakom men nu har jag gett upp. Jag tror att det måste komma någon annanstans ifrån för att de ska ska . Jag bara väntar på att säga "vad var det jag sa".

Jag har läst på internet, böcker etc om asperger, autism och liknande tillstånd och jag akn definitivt se min styvson i mågna avseenden. Visar jag detta säger pappan att, ja men han är inte alltid så som det beskrivs i alla lägen. Nä, säger jag men i alla lägen han inte vill, eller finner intresse av ex uppgifter klarar han dem inte alls eller med grin och stön.

Jag håller definitivt med dig ang. kunskap om varför han gör si eller så, och speciellt vilka krav man kan ställa på honom. Jag säger inte att jag vill att han ska få en diagnos, men då finns det iaf en förklaring, och lättare att förstå och agera rätt.

Jag försöker ibland prata med min sambo att det verkligen är ett problem som vi måste göra något åt. Det är jobbigt för hela familjen men främst sonen. Vi kan inte hjälpa/vägleda honom om vi inte vet hur vi ska göra.

Det är naturligtvis lättare för mig som står lite utanför, men jag ska prata med min sambo åter och åter igen om det så krävs och verkligen berätta för honom om att det är föräldrars skyldighet att få hjälp utifrån. Jag ger inte upp, han måste utredas på ett eller annat sätt.

Det går inte en dag när han är här utan att jag tänker på hans framtid. Han skulle verkligen behöva hjälp,jag ska försöka få min sambo att förstå. Jag har försökt tro mig, men det är inte lätt, men jag lovar att försöka.

När fick din styvson sin diagnos, och hur yttrar den sig?!

Jag kan se många likheter på barn, de få olikheter de har är:

Var tidig med tal.
Har sedan liten agerat med våld, detta har dock blivit bättre. Men nu använder han ord istället.
Kan över huvudtaget inte sätt sig in i andras situation.
Han låter, pratar och skriker ofta.
Han har inte direkt några specialintressen: men kan ligga bara vara i timmar ex. ligga på golvet i vardagsrummet och leka med en sladd, ett förkläde etc.
Sköter sina toalettbesök.
Har svårt att utföra studier i skolan/hemmet.

Nu när jag skrivit detta märker jag vad lika de är, men på olika sätt. Det gäller bara att förklarar på ett pedagogiskt sätt för min sambo att de inte behöver vara precis så som det beskrivs i diagnostiska kriterier.

tack igen!