Rowanda: skriver kanske detta lika mycket till mej själv som till dej, men jag har läst lite härinne att det faktiskt kan gå att få upp produktionen trots allt. Bara det att jag inte riktigt begriper hur. Pumpning, låta bebben suga när den vill, osv...detta ska jag ta upp på bvc på måndag. Tycker det är skitjobbigt med flaskor, mäta upp pulver, rengöring och allt meck...amma är ju bara till att dra upp tröjan och flasha brösten, liksom...
Apropå svettningar - känner igen mej precis, men det där gick över på et par veckor. Allt vatten rann väl urt mej och jag upplevde mej själv som supersmal igen. Nu har jag tröstätit á binge-typen i två veckor, så smalheten känns enkom som ett minne blott. Måste fan skärpa mej...men se transpirationen som ett tecken på att kropparna era funkar och att ni snart kommer att känna er som moviestars - lätta och nätta *ler*.
Levi har varit förhållandevis cool idag. Ligger niu på soffan på sin fäll och har blivit ammad gud vet hur många gånger, och jag bävar för skriktimmarna som kommer som ett brev på posten om aftornarna (skriver man så...aftnarna kanske e bättre?). Fick en såndär trötthetsdipp och funderade på att gå och lägga mej, men har inte riktigt ro till det.
Imorgon vill jag ta en långpromenad och inte vara sent uppe...vill liksom kanske för egen del skaffa lite rutiner, är nog en person som mår bra av det, då jag har så vansinningt mycket i huvet och är stressad för jämnan. Måste också ta tag i mina kostvanor, äter på TOK FÖR MYCKET onyttigheter och godis. Älskar allt som är obra för systemet, men äter som sagt för mycket och det mår ju ingen bra av, så det sk bli balans på det där, hoppas jag.
Tiden går så fortet är inte klokt. Tycker det var igår som vi fick hem vår älskling. Herregud, en månad sen imorgon är han född och när jag ser bilder från hans första dag ute i världen tycker jag att han redan har hunnit förändras. Nästan otäckt. Ibland vill jag skrika "stanna tiden", jag har ju inte hunnit att ta in allt, men samtidigt är det skönt att tiden ändå går, för som du sagt, rowanda, så gör tiden att rutiner kan skönjas och de små underbara luven blir också mer och mer tåliga och man kan läsa av deras temerament och man kan således goa mer och kommunicra mer (även om jag tror att Levi snart blir smällröd i ansiktet av alla mina pussar).
Maopa: ja, det är inte klokt hur man kan älska så mycket. Det är stort, märkvärdigt, vackert och lite skrämande hur mycket hjärtat svämmar över av känslor för sitt barn. Jag tänker varje dag på hur förälskad jag är i min son och hur vacker jag tycker att han är. Jag njuter av hans små kluckljud i sömnen, hur hans lilla mun formar sej till både o:n och leenden (visserligen en reflex än så länge, men ändock), hur han smackar till med tungan, hur densamma lilla tungan far runt i munnen på honom som ett eget litet liv och han är bara så bedårande att jag i det närmaste just nu böir gråtmild av bara tanken. Nu hör jag hur han börjar knorra och gny därinne i v-rummet....hoppas att han kajn finna ro och att vi båda kan sova lite bättre inatt...
Hoppa spå en fin dag imorgon för oss alla...ha en bra natt och så hörs vi. Tack ännu en gång för era sååå fina ord till mej och era uppmuntranden. Herregud, ibland vet ni mer om vad som sker i skallen på mej än mina närmaste. Och det är stort, dom vet nämligen väääldigt mycket. Antar att datorn ibland prioriteras mer än telefonen - man kan ju bli avbruten av ett skrik eller nåt, datorn kan man baar gå ifrån och ingen behöver känna sej förfördelad...
Kram till er!!!!!!!!!!!!!!
Även om han är med hela tiden så har jag nog inte riktigt fattat ändå att han faktiskt är min lilla son, det bara slår mig ibland hur fantastiskt det är och vilken tur jag har haft!