Ni som fött och haft förlossningsrädsla...

Jag var väldigt nervös inför förlossningen. Inte för att det skulle bli vaginalförlossning, utan för att jag skulle behöva snittas. Jag är sjukhusrädd, operationsrädd, nålrädd, och snittad tidigare. Ett snitt till, och sen har jag inget val om jag vill ha fler barn. Det gjorde så ont att jag mot slutet övervägde EDA, men eftersom jag var så pass öppen (7cm) så ville jag inte riskera att plåga mig med nål i ryggen i onödan. Tur var det med facit i hand, för på slutet gick det undan. Hjärtljuden gick ner, det blev sugklocka och sax, han fastnade med axeln på vägen ut. 13 stygn totalt.

Det gjorde ont, både ondare än vad jag hade kunnat föreställa mig, men också mer hanterbart än vad jag hade trott. I maj, 13 månader efter förra förlossningen, är det dags igen. Jag är fortfarande lika rädd för att det ska bli snitt - jag spricker gärna på längden och tvären om det skulle garantera en knivfri förlossning!

Vad skönt att så många av er hade en bra förlossning!

Att det inte var bra för mig har nog både fysiska och psykiska orsaker. Dels så gjorde det överjordiskt ont, mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Dels så var allt runt omkring fel.

Kort berättat:
Värkarna började kl 14 på söndagen och hon föddes 9.35 på måndagen, ganska normalt tror jag.

Smärtan var helt olidlig. Öppningsvärkarna kändes som mensvärk x 1000000000. Vid krystvärkarna trodde jag att jag skulle dö och hade jag orkat ta mig till ett fönster hade jag nog hoppat ut. Det kändes som om hela underlivet brann upp.

Förlossningen då. Jag födde min dotter i ett annat europeiskt land där vi bodde då. Först och främst var pappan totalt ointresserad. Som jag skrev började värkarna vid 14-tiden och käre maken behagade köra mig till sjukhuset kl 23 på kvällen (nej- vi är inte gifta längre och jag vet inte varför jag inte tog en taxi). Sedan ägnade han den mesta tiden åt att be mig vara tystare. Han sov ganska mycket också och oroade sig för att det skulle ta för lång tid så att han inte skulle hinna till jobbet.
Sen fick jag inte göra som jag ville. Jag var tvungen att ligga still i förlossningssängen och fick inte välja position själv. De rakade mig och gav mig lavemang utan att direkt fråga. Jag fick skäll när jag gick på toa och efter det satte de en kateter på mig. Det fanns ingen lustgas och när jag skulle få epidural fick jag först vänta 1 timme för att få dropp (något de ej förvarnat om) och sedan fick de sätta om nålen 5 gånger!!!
Jag fick ingen information alls under förloppet och vet inte vad som hände. Jag fick plötsligt värkstillande dropp - vet inte varför. Efter någon timme fick jag värkstimulerande dropp igen. Sedan klippte de mig utan förvarning och sedan la sig två barnmorskor (eller om det var läkare - jag vet inte) på min mage och tryckte ut barnet. Det gjorde djävulskt ont.

Men jag fick stanna 6 dagar på BB - det var skönt! Och min käre ex-make behagade besöka oss två gånger.

Tack Maskrosbarn.
Ja, det var ingen rolig upplevelse... och jag håller med om att om det bara varit bättre på BB så hade jag kanske tyckt annorlunda om förlossningen.
Men denna gång har jag en mycket närvarande blivande far (och make) och förhoppningsvis mycket hjälp och stöd på BB. Ska på Aurorasamtal i januari.

Har någon av er hört talas om Dublinmodellen?

Jaylin, på ett av mina Aurorasamtal kom en variant av den på tal. Jag var helt emot den då tiden i sig inte är/var vad jag var rädd för utan själva smärtan mm. Var då rädd för att dropp och annat påskyndande (ska ju föda inom 12 timmar) skulle göra smärtan värre. Men jag fick lagom dropp samt extra övervakande av livmodern pga mitt tidigare snitt och kom att föda inom de tolv timmarna iallafall. Kändes super!

Jag ska fråga om det när jag ska dit.
Jag är också mest rädd för smärtan och kan tänka mig att det känns lite som en trygghet att man åtminstone vet att man inte ska ha ont längre än 12 timmar. Men å andra sidan blir det nog kejsarsnitt.

hej!
När jag väntade mitt första barn så hade jag sån fruktansvärd rädsla, jag var bergsäker på att det var min dödsdag
Gick hos aurora men det funkade inte heller.
Jag födde vag trots min rädsla och det var fruktansvärt och ont gjorde det men inte dog jag
har fått mitt 5:e barn för 6 veckor sen så trots att jag var så rädd så avskräckte det mig inte ialla fall!!

Fjärilen: starkt!!!
Jag är så rädd att jag inte vet vad jag gör om jag inte får kejsarsnitt. Å andra sidan ska jag inte säga något innan jag varit på Aurora, det kanske hjälper mig.

Jag kommer ihåg på BB att de sa att jag snart skulle glömma och att jag skulle vara tillbaka inom 2 år... Men det har inte gått en enda dag sedan dess (2002) utan att jag minns det med skräck.

De lät ju verkligen jäääätte kul o höra måste jag erkänna xD Inte för att vara elak på åt vis all! men "Jag tyckte att förlossningen var 100 gånger värre än jag trott. Jag hade läst massor av förlossningsberättelser och verkligen förberett mig på det värsta - men det var mycket värre." lät lite kul ^^

Almathea:
Hur menar du att det lät kul?
Och med tanke på att TS efterfrågar hur man upplevde förlossningen så berättade jag just det. Trist om du inte tycker att det var kul att höra. Men som du säkert läst finns här även massor av positiva berättelser där allt har gått över förväntan. Förlossningar är individuellt och det kan vara en bra upplevelse för dig.