Ni som fött och haft förlossningsrädsla...

Vad skönt att så många av er hade en bra förlossning! Att det inte var bra för mig har nog både fysiska och psykiska orsaker. Dels så gjorde det överjordiskt ont, mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Dels så var allt runt omkring fel.Kort berättat:Värkarna började kl 14 på söndagen och hon föddes 9.35 på måndagen, ganska normalt tror jag. Smärtan var helt olidlig. Öppningsvärkarna kändes som mensvärk x 1000000000. Vid krystvärkarna trodde jag att jag skulle dö och hade jag orkat ta mig till ett fönster hade jag nog hoppat ut. Det kändes som om hela underlivet brann upp.Förlossningen då. Jag födde min dotter i ett annat europeiskt land där vi bodde då. Först och främst var pappan totalt ointresserad. Som jag skrev började värkarna vid 14-tiden och käre maken behagade köra mig till sjukhuset kl 23 på kvällen (nej- vi är inte gifta längre och jag vet inte varför jag inte tog en taxi). Sedan ägnade han den mesta tiden åt att be mig vara tystare. Han sov ganska mycket också och oroade sig för att det skulle ta för lång tid så att han inte skulle hinna till jobbet. Sen fick jag inte göra som jag ville. Jag var tvungen att ligga still i förlossningssängen och fick inte välja position själv. De rakade mig och gav mig lavemang utan att direkt fråga. Jag fick skäll när jag gick på toa och efter det satte de en kateter på mig. Det fanns ingen lustgas och när jag skulle få epidural fick jag först vänta 1 timme för att få dropp (något de ej förvarnat om) och sedan fick de sätta om nålen 5 gånger!!!Jag fick ingen information alls under förloppet och vet inte vad som hände. Jag fick plötsligt värkstillande dropp - vet inte varför. Efter någon timme fick jag värkstimulerande dropp igen. Sedan klippte de mig utan förvarning och sedan la sig två barnmorskor (eller om det var läkare - jag vet inte) på min mage och tryckte ut barnet. Det gjorde djävulskt ont. Men jag fick stanna 6 dagar på BB - det var skönt! Och min käre ex-make behagade besöka oss två gånger.